Caroline Johansson

Det blev en snabbvisit till Skövde över lördag/söndag. Matfestivalen var i full gång och mat och karuseller stod på schemat. Jag och basketbrudarna satte oss i den läskigaste karusellen av dem alla. Det var helt galet skoj, men snudd på skrämmande. Ibland när man åker en farlig karusell så kan det kittla riktigt ordentligt i magen, men när man satt i denna åkattraktionen så sög det i magen - inte kittlade, sög!

På kvällen blev det utgång, otroligt nog. Det blev faktiskt riktigt lyckat för en gång skull. Kan ha att göra med att det inte va så mycket folk på Cosmopol och att vi mest höll oss till vårt gäng. Det blir ju alltid vad man gör det till.

Tjugo i ett gick tåget hem till Södertälje på söndagen. Stress, stress, stress och nu sitter jag här i vårt bombnedslag. Roberts mamma+pojkvän+hans bror+Roberts bror kom hit med lådor, väskor och massa kläder. Robert passade på att, med hjälp av hans mammas-pojkväns-bror, ta bilen till Ikea och köpa säng. Så nu slipper vi luftmadrassen, den sover nu Roberts bror på. Han ska stanna här en vecka så det blir livat i vår lilla etta.

Jag är lite nervös inför dagens lektion. Vi ska snacka om rubriker, ingresser och notiser. Jag hoppas att de jag skrivit ska duga, känns som om jag har extra höga förväntningar på mig eftersom jag redan skrivit ett x antal sådana i mina dagar.

Nu ska jag laga lunch.

/C

Det här är det roligaste jag sett på mycket, mycket länge! Djungelvrålet i mitten är filmklippets höjdpunkt; då alla känslor kommer på en och samma gång.



Jag tycker att personerna bakom det här klippet har gjort en riktigt bra grej av det. David har fått en egen hemsida där de bland annat säljer t-shirtar med budskapet: "Is this real life?". En del av pengarna går till välgörenhet. Så här står det på hemsidan:

"A portion of the proceeds goes towards dental charities that help children get the dental care they would not otherwise be able to afford."

Hur bra som helst. Riktigt bra jobbat David!

/C

I dag fick jag reda på följande:

Det första fotot föreställde ett tak i Österrike. Personen som tog bilden hette Joseph Nicéphore Niépce och arbetade som kemist. Exponeringstiden för världens första fotografi var hela åtta timmar.

Den första människan som fastnade på bild var en person som fick sina skor putsade. Allt annat, förutom byggnaderna, rörde på sig så pass mycket att de inte kom med på grund av den långa exponeringstiden.

/C

Den här bilden säger mig så mycket. När jag såg hur denna vattenkran riktade sitt handtag mot mig med ett dömande intryck av: "vem fan tror du att du är?", kände jag mig kränkt. Den här elaka vattenkranen stötte jag på under min första skoldag som jag skrev om i förra inlägget. Måndag var ingen bra dag.

/C

Första dagen i skolan gick åt helvete. För det första så kom jag inte ens dit. Pendeltåget hade valt att skaffa sig ett elfel på min första skoldag vilket resulterade i att jag kom till Flemingsberg en timme försent. Jag missade den första introduktionen men hamnade till slut i aulan med alla andra nybörjare. Efter det väntade tre timmar i ensamhet. Jag kände inte igen en enda människa från uppropet veckan innan.

Som tur var visste jag i vilken sal jag skulle befinna mig i efter lunch. På schemat fanns det tre klassrum att välja på så jag tänkte "äsch, jag går till den som står först, då hamnar jag någonstans i alla fall". Det skulle jag inte gjort.

Allt eftersom tiden gick blev jag allt mer tveksam till mitt beslut. Jag valde att fråga någon lärare som alla satt i instängda rum som jag absolut inte hade tillgång till. Utanför lärarkorridoren satt det en sån där portkod där man skulle trycka på rätt knappar för att komma till rätt lärare.

Det gick inte så bra det heller. Efter en stund kom jag i kontakt med en lärare som förklarade att det inte alls var att bara "gå till den som står först": Tydligen skulle jag vara i det rummet som min inriktning var i. "Vad ska du gå?", frågade hon. Det enda jag hade i huvudet var "journalistik med sam..."

"Jaha", säger läraren. Då ska du gå till det där klassrummet som JSM är i. "Jaha", tänker jag. Va bra att jag frågade. Annars hade jag hamnat helt fel och skämt ut mig inför min egen klass genom att komma försent.

I klassrummet sa jag inte ett ord. Jag fick hjärtklappning så fort läraren ställde en fråga jag kunde svaret på, men jag knep käft. Jag var livrädd. Jag är en sån där person som tänker för mycket. I det här fallet hade jag tänkt för mycket på att göra ett bra första intryck så allt bara låste sig.

Jag skulle le, vara glad och utåtriktad; prata med alla och vara sådär glad och gullig som bara jag kan vara, men det gick inte. Eftersom jag satt längst fram (för att göra ett gott intryck på läraren, jag ville att han skulle tänka "här har vi en abitiös elev som sätter sig längst fram i klassen för att höra och se bäst) fick jag presentera mig först och det var fruktansvärt skönt att ha den delen överstökad i alla fall.

När sista studenten hade presenterat sig konstaterade jag att: "Jag verkar vara den enda som har jobbat på tidning". Det kändes väldigt skönt och den stora klumpen i halsen smälte tre gram.

På bensträckaren kände jag att självförtroendet började blomma ut igen. Jag snackade lite med några klasskamrater som verkade jättetrevliga, det var en bra paus.

När första dagen var till ände pustade och frustade jag ut. Anledningen till att hela dagen inte gick som jag ville, var förmodligen för att den började i pannkaksmeten. I slutet av dagen var jag skolans mest välgräddade plätt. De senaste dagarna har däremot gått hur bra som helst. Jag har jättetrevliga klasskamrater, några av dem har jag umgåts en hel del med, samt intervjuat varandra med och utan videokamra.

Nu känner jag att detta kommer att gå hur bra som helst.

/C

Det här är väl ingen nyhet? Det som moderatsympatisörer främst går igång på är just ordet "skattesänkningar". Kanske för att de har en fet plånbok som tynger ner Armaniväskan eller kanske för att de aldrig sneglar åt en prislapp? Kanske för att de helt enkelt inte ser pengar som ett problem i sin vardag? Förmodligen för att de redan har mycket pengar och kan betala vilken räkning som helst utan att ens räkna siffrorna under texten "att betala".

Kanske är jag fördomsfull, kanske inte. Vad jag har förstått så ska skattepengarna främst gå till skola, vård och omsorg. Som tack för att vi svenskar betalar skatt har vi under vår uppväxt bland annat gratis sjuk- och tandvård. I grundskolan samt gymnasiet finns det skollunch att tillgå för alla elever med mera med mera. De flesta har även råd med att besöka tandläkaren och undersöka sig på vårdcentral i vuxen ålder. Sveriges studenter behöver inte leva i misär eftersom deras studiemedel nästan når upp till en deltidslön och många som blivit varslade i dessa kristider har rätt till A-kassa. Detta är saker som underlättar för oss människor i vardagen, saker som vi tar för givet.

Reinfeldt hävdar att folk kommer att konsumera mera nu när de får mer pengar i plånboken. På så sätt tycker han att vi ska få Sverige på fötter igen; pengar kommer att fylla svenskarnas plånböcker och på så sätt ska vi köpa oss ur krisen.

Anledningen till att vi är så bortskämda med tand- och sjukvård, skolmat och bidrag beror på en sak: vi betalar skatt. Att sänka skatterna innebär att du som arbetare får mer i plånboken, men för att din inkomst ska höjas måste någonting annat sänkas. I det här fallet kommer det in mindre pengar till skola, vård och omsorg vilket resulterar i att de måste höja priserna för sina tjänster som i sin tur leder till att du som privatperson får högre avgifter för de tjänster du betalar för. Folk klagar redan över dyra rotfyllningar hos tandläkaren och att de blir nonchalerade av sjukhuspersonal som inte har tid för sina patienter. Tänk då hur dyrt det skulle bli om politikerna fortsätter med skattesänkningarna.

De som övergick från det "gamla" arbetarpartiet till det "nya" hoppades bland annat på en bättre ekonomisk situation. Det finns en anledning till att det "gamla" arbetarpartiet använder just ordet "arbetar"; för att de gynnar de som sliter för sina pengar. De människor som arbetar med sina händer, lyfter tunga lyft, sliter och stressar för att få vardag och karriär att gå ihop. Ofta kopplas kommunalanställda ihop med denna beskrivning. "Det är ju vi som gör skitgörat. Cheferna sitter bara över oss och bestämmer vad vi ska göra, sen gör vi det som på beställning", det är ord jag själv har hört yttras av kommunalarbetare. Trots detta är det cheferna som får högre lön och fallskärmsavtal.

Jag har all respekt för alla beslutsfattare i detta avlånga land. Det måste finnas folk till det också. Någon som sätter ner foten och pekar med hela handen åt rätt riktning, men ibland händer det att handen pekar åt höger i stället för vänster och det blir fel fast det borde vara rätt.

/C

Alldeles strax är "Intervjuteknik" av Björn Häger utläst. Det är den boken som jag ska ha läst tills på måndag då jag har min första lektion. Har redan tänkt ut lite grejer till personporträttet jag ska göra på någon klasskamrat. Det är svårt att förbereda sig eftersom jag inte har en aning om vem jag ska få intervjua - spännande.

För tillfället sitter jag på vår tillfälliga, uppblåsbara säng och läser, skriver, läser och skriver. Golvet är dekorerat med gårdagens kläder och utanför fönstret är det en fin sensommarkväll. Robert är på insparksfest så jag sitter här för mig själv och sysselsätter mig bäst det går. Det går ganska bra faktiskt eftersom jag som sagt läser, skriver, läser och skriver.

I morse vaknade vi av att regnet smattrade mot rutan. Det innebar att jag fick göra vissa omplaneringar i min mentala almanacka. Morgonpromenaden blev framflyttad till efter lunch för då försvann regnet och solen tittade fram. Jag avslutade min promenad i vanlig ordning med en liten joggingtur längs grusvägen och uppför backen till lägenheten. Känner redan skillnad efter tre dagars motion; benen är inte lika tunga och jag flåsar inte lika mycket.

Jag önskar att jag hade en påse full med naturgodis bredvid mig just nu. Det är i och för sig kanske lika bra att jag inte har råd med det just nu. På tisdag kommer de efterlängtade pengarna, bara tre dagar kvar.

/C

I kylskåpet ligger en ensam banan. Avocadon som ligger bredvid är inte särskilt pratsam av sig. Den enda möbel vi har är en uppblåsbar madrass. Det viktigaste är ju trots allt att vi har varandra, jag och Robert.

I morse hittade jag en Dagens Nyheter liggandes i trapphuset. Jag tryckte ned den i vårt brevinkast och följde sen Robert till tåget. Nu har jag varit själv i lägenheten ett tag. Somnade en stund förut, jag tror inte att jag sov så bra som jag trodde jag gjorde.

Jag har faktiskt varit duktig i två dagar nu, morgonpromenad/liten joggingtur innan frukost. Inte för att jag känner mig piggare för det, snarare tvärtom. Energin kommer nog när jag kan få äta en ordentlig frukost igen med kaffe, knäckebröd och musli. Alla pengar måste vända och vridas på tills lönen kommer på tisdag. Jag längtar så.

Det är med andra ord ganska knapert just nu, men det är bara att bita ihop och knapra migräntabletter.

/C

Ett av de länder som bidrar minst till klimatförändringarna kan får betala högst pris för det som sker med vår värld. Om läget inte blir bättre kan Maldiverna ligga under vatten inom tio år.

I dag ligger den välbesökta ögruppen en och en halv meter över havet. Landets regering har redan börjat spara pengar som förmodligen kommer att gå till att köpa ett nytt land åt befolkningen. 360 000 människor bor på Maldiverna och om deras land försvinner tar det även med sig över 2 000 år av traditioner ner i havet.

Maldivernas vicepresident, Mohammed Waheed Hassan, hävdar att västvärlden har en moralisk skyldighet till att ta sitt ansvar i frågan. Eftersom Maldiverna inte kan stå för någon långsiktig lösning på problemet hoppas befolkningen på hjälp från de länder i väst som bidragit mest till den globala uppvärmningen.

/C

"Stinker surströmmingen för mycket? Ta fram en skål ättika." Så står det just nu på svt.se. Det finns även tips på hur man rensar munnen efter en portion surströmming: "Ett glas mjölk är som plåster för tungan."

Om det nu är så omständigt att äta surströmming; att den jästa fisken luktar illa och ger obehag i munnen efteråt, varför inte avstå denna så kallade delikatess?

Jag har aldrig smakat surströmming och tänker inte göra det heller inom den närmsta framtiden. Kanske har jag då inget att säga till om men ovanstående citat gjorde mig inte det minsta sugen på en smakbit.

/C

Första natten i min och Roberts nya lägenhet var en mardröm. I lägenheten fanns ingenting att vila sin trötta kropp mot, bara en tom golvyta. Några enstaka timmars sömn fick vi på det kalla golvet med kläder som lakan, täcke och kudde. Det var precis som vi tänkt oss.

I dag fixade vi däremot en tillfällig lösning på problemet. En luftmadrass. Men inte vilken luftmadrass som helst utan en dubbel med två uppblåsbara madrasser. Den funkar helt okej och dessutom köpte vi den till halva priset på Rusta (den kostade dubbelt så mycket på Claes Ohlsson).

Så nu ska vi sova, på vår luftmadrass. Till helgen kommer förhoppningsvis sängen. Luftmadrassen ska vi självklart också ha kvar som gästsäng. Jag har en känsla av att den kommer att uppskattas av våra kära vänner som har vägarna förbi.

I morgon ska Robert bli insparkad. Hoppas de är snälla mot honom så han kommer hem hel, för ren lär han inte vara. De ska nämligen spela brännboll med "regler som ni tidigare aldrig varit med om".

Själv ska jag ut på promenad här i Södertälje. Sen ska jag även skaffa bibliotekskort och försöka få tag i den enda boken jag inte har som är på journalistlinjens kurslitteratur. Den boken handlar om intervjuteknik, kanske får jag lära mig några nya knep?

/C

Jag har fått schema för första delkursen i utbildningen och vad jag vet hittills så ska vi göra exakt samma saker som vi gjorde i Molkom.
1. Intervjua en kompis, ta bild på personen i fråga och redigera allt ihop i InDesign.
2. Skriva referat
3. Hålla sig uppdaterad i nyhetsvimlet.
4. Nyhetsvärdering

Fast det som skiljer markant är självklart all kurslitteratur. Jag hävdar dock att journalistik lär man sig bäst av "learning by doing":  Självklart är även teori ett viktigt inslag i utbildningen men jag tror det är svårt att läsa sig till en bra journalist, man måste ha det sociala också; kunna prata med människor och få dem att få förtroende för mig som reporter.

Får se hur det här går. Jag kommer med all säkerhet att lära mig något nytt, men eftersom jag redan varit på fem olika tidningar känner jag mig hur redo som helst för arbetslivet. Har en jättestor klump i magen just nu som irriterar, kan ha med hormonsvängningar att göra också, mycket möjligt.  Vill bara kunna stå på egna ben och kunna leva på mina egna pengar. Även farbror csn:s kommer sluta ge mig pengar en vacker dag.

/C

Eftersom jag glömde fråga Hamid var hans bror, Omid, bor så fick jag ta reda på det själv. Det var fruktansvärt lätt. Nu vet jag vart jag ska. Ratsit är en pålitlig vän. Jag fick lust att söka på mig själv och fick ut följade information:

Namn: Emma Caroline Johansson

Ålder:	21 år och 112 dagar
Födelsedag:	26 april (om 252 dagar)
Föddes:	26 april 1988 (en tisdag för 7 783 dagar sedan)
Civilstånd:	Ogift

Intressant.

/C

I morgon skulle jag ha åkt till Stockholm med en packning som med all säkerhet vägde mer än vad jag själv gör. Jag insåg snabbt att detta aldrig skulle fungera i praktiken så jag är nu hemma hos pappa och har lagt av mer än hälften av allt jag hade packat ner. Detta svider något fruktansvärt eftersom jag faktiskt ville ha med mig allt de där som nu ligger nertryckt i papperspåsar i mitt gamla flickrum.

Jag får åka till Skövde igen om två veckor, då matfestivalen äger rum, och hämta resten. Då har jag förhoppningsvis Robert med mig också som kan agera bärhjälp. Vi brudar är väldigt nojiga med alla våra kläder, man vet ju aldrig vad det blir för väder och vintern knackar snart på dörren. Mina vinterkläder ligger i sopsäckar nere i mammas förråd. Varifrån kommer alla kläder? Vore skönt att slänga ut allt de gamla och köpa sig en helt ny garderob, men det får väntas med tills jag blir rik.

/C

I dag hade jag flyt. Fick nyss tag på en X2000 biljett för 261 kronor till Stockholm i morgon. I huvudstaden ska jag sova hos min käre vän Hamid som bor hos sin bror Omid. På tisdag ska jag på upprop på Södertörns högskola och efter det ska jag och Robert flytta in i vår lägenhet. Äntligen! Jag har höga förväntningar på Stockholm, allt annat vore fel i möjligheternas stad.

/C

Jag blir så glad när min mailkorg är full av nya mail. Nyaste mailet kommer från Södertörns högskola som hälsar mig välkommen till terminstart. Man tackar och bockar.

I dag har varit en bra dag. Efter att ha jobbat på Sommarland fick självklart jag och Johan gratisbiljetter dig. De biljetterna utnyttjades i dag eftersom parken stänger på söndag. Vi åkte nästan allt som går att åka, men badet struntade vi i. Vissa saker har man liksom blivit för gammal för; som att till exempel bada med småbarn.

Kvällen tillbringades tillsammans med mamma och Johan. Vi åt god mat och pratade om allt mellan himmel och jord. Mamma hade lagat en underbar måltid som mättade magen som bara mammas mat kan göra.

Efter ett x antal cider och öl drog jag och Johan ner på stan. Det var gratis inträde på Harrys så vi tänkte "varför inte?!". Där inne hittade vi några gamla skolkamrater som vi dansade med tills klockan blev stängningsdags. Folket inne på Harrys var i alla möjliga åldrar, de flesta 40+. Det var extra kul att se sin gamla skolsyster skaka rumpa med en karl.

Nu är klockan allt för mycket. Jag ligger redan i sängen men borde faktiskt fundera på att sova en skvätt. I morgon ska jag till Hjo med pappa och brorsan. Vi ska äta glass och mysa. Hoppas det blir lika fint väder som vi haft i dag. Fast blåsten kan ju dra åt skogen.

Over and out.



/C

Mina fötter är fortfarande ömma efter tre dagars arbete på Skara Sommarland. Händerna är skollade efter alla nydiskade tallrikar som ska staplas upp och bäras ut. På något vis lyckades jag klämma mig i en kastrull vilket resulterade i ett litet sår på högra långfingret. Det är de små såren som är värst.

Två  dagar kvar sen får jag lite sommarlov. Om två veckor börjar skolan och mitt nya studentliv.

/C

På mina fötter har jag mina nya gympaskor. De kostade mig bara cirka 100 kronor eftersom det är rea på rean på Coop.

På Sommarland är det sällan man får en ledig stund, vilket innebär att man står och går hela tiden. Är man lika dum som jag och går omkring i skor utan någon som helst dämpning så är det inte konstigt att smärta uppstår i fötterna. Så nu sitter jag här, med mina nya skor. Jag värmer upp dem tills på tisdag för då ska jag jobba igen.

/C

Mina fötter ömmar, fruktansvärt mycket. I dag har jag stått i disken på restaurang Malibu på Skara Sommarland. Arbetsdagen började 08.00 och slutade 18.30. Jag har gått, sprungit och skuttat i mina små Converce hela dagen. I morgon ska jag ha ett par andra skor på mig- det är en sak som är säker! Men det spelar ingen roll hur ont jag än har i mina fötter, för jag behöver pengarna inför mitt nya liv i Stockholm.

Tack Josse för helgjobbet!

Nu: Photoshop!

/C

Här kommer ett smakprov från min fotosession med Milla. Det är verkligen jätteroligt att fota Milla, hon blir så bra på kort! Om jag ska vara ärlig så är detta en av de bästa bilder jag någonsin tagit. Alla som känner Milla vet att detta är en klockren bild på henne.


Milla Löfstedt.

I dag har jag gjort en sak som jag aldrig gjort förut. Jag har spillt kaffe över halva skrivbordet här på familjeredaktionen. Inte hade jag den blekaste aning om att kaffe kunde skvätta så mycket. Som tur var räddades alla firarbarn och viktiga papper från denna förödelse. Jag fick torka golv i tio minuter, men nu är det rent igen och papperskorgen är full av torkpapper från toan.

/C

I morse när jag gick ut från lägenheten var himlen alldeles klarblå. Det blåste varma vindar och solen sken. Nu när jag blickar ut över SLA-parkeringen ser jag att himlen är täckt av mörkgrå moln. De verkar alltid komma från Billingen. Jag tror det är Bert Karlsson på andra sidan berget som är förbannad och bidrar till alla dessa orosmoln.

/C

Nu ska påven satsa på musiken. Han ska nämligen släppa en alldeles egen skiva. Jag blev smått chockad av denna nyheten men det är tydligen inte ett helt ovanligt fenomen eftersom påven innan den nuvarande påven även han spelade in en skiva. Den förre påven gjorde även en musikvideo men han klarade ändå inte av att klättra upp på topplistorna.

Är det bara jag som tycker att detta är lite lustigt? Jag trodde den här nyheten var ett aprilskämt, men det kan det ju inte vara. Jag säger: lycka till påven! Det skulle faktiskt vara kul om till exempel Bob Sinclar gjorde en remix på en av påvens låtar. Då skulle vi vanliga dödliga kunna skaka rumpa till Benedictus XVI - the remix!

Här kan du se videoklippet om påvens kommande musikkarriär.

/C

Läste precis om katten Casper från Plymouth som har åkt samma busstur i fyra år. Casper stiger på bussen varje dag klockan 10.55. Då åker han på sightseeing genom byns centrum, förorter och passerar även ett historiskt varv och en flottbas. Casper smiter in precis innan dörrarna stängs. Under resans gång sitter han längst bak i bussen och ibland strosar han omkring mellan passagerarnas ben.

Efter fyra år vet busschaufförerna var Casper ska gå av för att komma hem till matte igen. Casper är 12 år gammal så han har numera lite svårt att komma av bussen själv, men med hjälp av busschaufförerna stannar han alltid på rätt station.

Denna gulliga berättelse kan du läsa mer om här.

/C

Jag har haft en jättefin helg i Borlänge. Inte bara för att solen sken mestadelen av tiden, utan mest tack vare sällskapet. När jag träffade Milla insåg jag verkligen hur mycket jag saknar våra stunder tillsammans; våra samtal och galna upptåg.

Som dalmasen på moset kom Hellsing förbi en sväng på lördagen. Vi hade det hur mysigt som helst på en av Borlänges uteserveringar. Solen gassade och vi glassade. Mina kära vänner från Dalarna vill jag ha kvar, länge länge. Lika länge som vissa bor i Borlänge ( bor länge, haha).

Tack i alla fall för en mycket trevlig helg. Jag kommer sakna er båda tills vi ses igen. Hu, hu, hu!

Innan jag och Milla träffade Hellsing så hann vi med en liten fotosession. Bilder kommer inom kort!

/C