Caroline Johansson

När jag gick hem från jobbet lyssnade jag som vanligt på Metropol. På radionyheterna hörde jag att regeringen vill satsa tio miljoner (!) på att lära personer som representerar Sverige att inte köpa sex när de är på tjänsteresor. TIO MILJONER!

Tio miljoner kronor som skulle kunna göra nytta på andra samhällsområden. För att nämna några: skola, vård, omsorg och arbete - som för övrigt är några av de viktigaste byggstenarna i ett samhälle. Men nej, pengarna ska gå till att lära högt uppsatta människor sunt förnuft.

Saknar man sunt förnuft kanske man inte ska arbeta inom ett område som kräver ansvar och representation.

/C

Jag skriver recensioner på en sajt som heter Ciao. Där kan man även skriva berättelser, tips och trix och man kan även dela med sig av sina pinsamheter. Det har jag precis gjort så jag tänkte att mina kära bloggäsare kan få ta del av ett av de pinsamaste ögonblicken i mitt liv. Håll till godo:

---

BANG! och jag avslöjade min hemlighet

Det var en vacker vårdag i slutet av sista terminen på högstadiet. Vi elever som skulle börja i högstadiet till hösten hade varit ute på praktik, de flesta av oss i alla fall. Jag och mina klasskamrater hade redan praktiserat på olika ställen runt om i min hemstad, men den här veckan var c-klassen på praktik. Det råkade vara så att jag var fruktansvärt kär i en kille som gick i just den klassen. Det råkade även vara så att min mamma var (och är fortfarande) väldigt bra kompis med den här killens mamma.

En gång följde jag med min mamma hem till den här killen jag var så kär i. Men vi var inte där för att hälsa på honom, han var inte ens hemma då, utan vi skulle fika med hans mamma. Eftersom jag alltid har kunnat prata med min mamma om allt hade jag berättat för henne att jag var kär i hennes kompis son, och självklart kunde hon inte låta bli att nämna det när vi hade satt oss ner för att fika.

Min dåvarande kärleks mamma springer då iväg och hämtar massa skolfoton på sin son. Jag tror att jag fick ta med mig tre stycken hem. Jag satt där och var väldigt generad genom hela fikastunden och det blev inte bättre av att hennes yngste son kom hem och fikade med oss. Han såg fotona som låg vid mig och jag kan tänkta mig att han  sedan berättade allt för sin bror.

Jag var väldigt blyg när jag var mindre så jag var väldigt rädd för att den här killen skulle få reda på att jag var kär i honom. Men efter den där fikan med hans mamma och bror kände jag att min hemlighet väldigt snart skulle avslöjas...

Om det här var pinsamt, var det inget mot vad som komma skulle. Jag nämnde i början att killen jag var kär i var ute på praktik, han praktiserade på ett dagis som låg precis vid vår skola. Jag och min klass var på väg till vår blivande högstadieskola för att hälsa på lärare och prata med elever. Då ser jag killen med stort K som är i full fart med att leka datten med dagisbarnen. Jag tyckte att han var så himla snygg och kärleksfull mot barnen att jag inte kunde slita ögonen från honom - bokstavligt talat.

Där går jag, blind av kärlek och uppslukad av mina romantiska dagdrömmar, och ser inte lyckstolpen som prydligt står fastjuten på trottoaren framför mig. BANG! Med huvudet vänt åt helt fel håll går jag i rask takt rakt in i lyckstolpen och faller handlöst baklänges mot marken. Som tur var kunde några av mina klasskamrater få tag i mig innan jag mötte den hårda asfalten, men ingen hade undgått ljudet när min höga panna mötte lyckstolpen - inte ens den där killen på andra sidan gatan som jag var så kär i.

Med en bula i pannan och rosröda kinder gick jag vidare. Och från den dagen visste alla om att jag var kär i den där killen som gick i klass C på min mellanstadieskola.

/C

På tåget till skolan i dag läste jag en krönika där skribenten avslutade med: ”Välkomna tillbaka Sverigedemokraterna”. Det skribenten syftade på var att SD länge har hävdat att de inte är rasistiska.

 

Av en slump satte jag nyss igång tvn och på SVT sände de direkt från Sverigedemokraternas landsdagar. Det var mycket intressant att höra partimedlemmarnas åsikter. En del av dem ser lite obekväma ut i talarstolen men de säger verkligen vad de tycker. Jag tycker det är mycket bra att SVT sänder detta. Jag hoppas att folk verkligen får upp ögonen för vad Sverigedemokraterna verkligen står för och hur splittrat deras parti är.

 

Här är några av mina tankar:

 

Eftersom jag skrev detta medan tv-inslaget var i full gång hann jag inte med att uppfatta namnen på de som talade. Det viktiga är i alla fall att deras åsikter kom fram.

 

”Slopa tv-avgiften”, sa en av männen, för det var nästan uteslutande män som talade, när han gick upp i talarstolen. Mannen ville att SVT ska införa reklam. Han sluddrade mycket i slutet och han sa något i stil med: ” betalas via reklam i stället som de får betala för…” Med ”de” menade han tv-tittarna.

 

Ska tv-tittarna betala för reklamen? Mannen borde verkligen varit med under min senaste delkurs. För att få sända reklam i tv måste tv-bolagen själva betala en avgift. Jag tror inte att någon tv-tittare skulle vilja betala för att se på reklam. Många ser reklam som något dåligt; det är jobbigt att reklam stör mitt under långfilmen eller kommer fram precis när vändningen i såpoperan kommer att ske.

 

Jag som precis har haft en tenta i detta ämne blir väldigt upprörd när den här mannen vill slopa Public Service, göra SVT reklambaserat och att de tar in program som folk vill se för att det ska locka annonsörer.

Det kan vara svårt att i dag ta till sig allt som kommer från media. Man vet inte vad eller vem man ska lita på, vilket parti man ska sympatisera med eller vad som är sant eller falskt. Mannen hävdade även att SVT har behandlat SD illa och att deras nyhetsutbud är vinklat åt vänster.  Efteråt kom det dock upp en annan partimedlem som sade emot sin partikamrat. Han hävdade att mannen inte hade tillräckligt trovärdiga argument för det han sa. ” Det räcker inte med: någon har varit dum mot mig därför ska de inte få finnas”, tyckte han.

 

Jag tänker börja betala tv-licens av den enkla anledningen att jag tycker att det behövs i dagens samhälle. Det är skillnad på ”vad folk vill ha” och ”vad folk behöver”. Ibland vet människor inte ens vad de behöver. Till exempel vad som är bra för dem att veta inför nästa val. Här gör SVT Sverigedemokraterna en tjänst eftersom de sänder direkt från SD:s landsdagar så att deras åsikter kommer ut till svenska folket.

 

Självklart kom även diskussionen om islam upp. SD:s partiledare Jimmy Åkesson publicerade en debattartikel häromdagen i Aftonbladet. Han påstod i den texten att islam är det största hotet vi har i vår tid. Jag skulle istället vilja hävda att det är folks fördomar, rasism, nazism och alla andra orättvisor är ett mycket större samhällsproblem. Att dra alla muslimer över en kant och kalla dem för ett hot mot samhället är hets mot folkgrupp. Aftonbladets chefredaktör var medveten om detta men han hävdade att det var viktigt att Jimmy Åkessons och SD:s åsikter kom fram, så att folk kan inse vad Sverigedemokraterna verkligen står för.

 

När landsdagarna avslutades delades blombuketter ut. Den sista personen som fick blommor har jag intervjuat. Hon var med under det så kallade ”torgmötet” som ägde rum i Filipstad när jag sommarjobbade där förra sommaren. ”De talade inför ett nästintill folktomt torg” skrev jag efteråt i artikeln. För det var precis så det var. Jag minns att en äldre dam kom fram till mig när jag stod där med penna, papper och kamera. ”Ska jag ta och slå honom med käppen”, sa hon och pekade mot sverigedemokraten som predikade. ”Jag får inte uttala mig...” mumlade jag fram. För det fick jag inte. Jag var där som journalist.

 

Det ska även tilläggas att Sverigedemokraterna har ett mandat i Filipstads kommunfullmäktige. Trots att de är förtroendevalda i kommunen valde väljarna att stanna hemma. Kanske vågar de inte stå för sina åsikter? Vad är det för mening att stödja ett partis åsikter som man själv inte vågar visa att man stödjer?

 

För att referera tillbaka till det jag skrev i början av denna texten, så sänder som sagt SVT direkt från Sverigedemokraternas landsdagar. Efteråt hade en av SVT:s reportrar även en väldigt bra intervju med SD:s partisekreterare.

 

SVT ser till att Sverigedemokraterna får komma till tals. Det är det inte alla medier som gör. . Därför tycker jag det är fel att mannen jag skrev om i början ville slopa tv-avgiften och Public Service.  En av anledningarna till att SVT gör på det här viset är för att de ska vara objektiva och låta alla sidor komma till tals. Så var så goda Sverigedemokraterna.  Njut av tiden i rampljuset, jag hoppas det slocknar snart.

 

/C

Första dagen i skolan gick åt helvete. För det första så kom jag inte ens dit. Pendeltåget hade valt att skaffa sig ett elfel på min första skoldag vilket resulterade i att jag kom till Flemingsberg en timme försent. Jag missade den första introduktionen men hamnade till slut i aulan med alla andra nybörjare. Efter det väntade tre timmar i ensamhet. Jag kände inte igen en enda människa från uppropet veckan innan.

Som tur var visste jag i vilken sal jag skulle befinna mig i efter lunch. På schemat fanns det tre klassrum att välja på så jag tänkte "äsch, jag går till den som står först, då hamnar jag någonstans i alla fall". Det skulle jag inte gjort.

Allt eftersom tiden gick blev jag allt mer tveksam till mitt beslut. Jag valde att fråga någon lärare som alla satt i instängda rum som jag absolut inte hade tillgång till. Utanför lärarkorridoren satt det en sån där portkod där man skulle trycka på rätt knappar för att komma till rätt lärare.

Det gick inte så bra det heller. Efter en stund kom jag i kontakt med en lärare som förklarade att det inte alls var att bara "gå till den som står först": Tydligen skulle jag vara i det rummet som min inriktning var i. "Vad ska du gå?", frågade hon. Det enda jag hade i huvudet var "journalistik med sam..."

"Jaha", säger läraren. Då ska du gå till det där klassrummet som JSM är i. "Jaha", tänker jag. Va bra att jag frågade. Annars hade jag hamnat helt fel och skämt ut mig inför min egen klass genom att komma försent.

I klassrummet sa jag inte ett ord. Jag fick hjärtklappning så fort läraren ställde en fråga jag kunde svaret på, men jag knep käft. Jag var livrädd. Jag är en sån där person som tänker för mycket. I det här fallet hade jag tänkt för mycket på att göra ett bra första intryck så allt bara låste sig.

Jag skulle le, vara glad och utåtriktad; prata med alla och vara sådär glad och gullig som bara jag kan vara, men det gick inte. Eftersom jag satt längst fram (för att göra ett gott intryck på läraren, jag ville att han skulle tänka "här har vi en abitiös elev som sätter sig längst fram i klassen för att höra och se bäst) fick jag presentera mig först och det var fruktansvärt skönt att ha den delen överstökad i alla fall.

När sista studenten hade presenterat sig konstaterade jag att: "Jag verkar vara den enda som har jobbat på tidning". Det kändes väldigt skönt och den stora klumpen i halsen smälte tre gram.

På bensträckaren kände jag att självförtroendet började blomma ut igen. Jag snackade lite med några klasskamrater som verkade jättetrevliga, det var en bra paus.

När första dagen var till ände pustade och frustade jag ut. Anledningen till att hela dagen inte gick som jag ville, var förmodligen för att den började i pannkaksmeten. I slutet av dagen var jag skolans mest välgräddade plätt. De senaste dagarna har däremot gått hur bra som helst. Jag har jättetrevliga klasskamrater, några av dem har jag umgåts en hel del med, samt intervjuat varandra med och utan videokamra.

Nu känner jag att detta kommer att gå hur bra som helst.

/C

Det här är väl ingen nyhet? Det som moderatsympatisörer främst går igång på är just ordet "skattesänkningar". Kanske för att de har en fet plånbok som tynger ner Armaniväskan eller kanske för att de aldrig sneglar åt en prislapp? Kanske för att de helt enkelt inte ser pengar som ett problem i sin vardag? Förmodligen för att de redan har mycket pengar och kan betala vilken räkning som helst utan att ens räkna siffrorna under texten "att betala".

Kanske är jag fördomsfull, kanske inte. Vad jag har förstått så ska skattepengarna främst gå till skola, vård och omsorg. Som tack för att vi svenskar betalar skatt har vi under vår uppväxt bland annat gratis sjuk- och tandvård. I grundskolan samt gymnasiet finns det skollunch att tillgå för alla elever med mera med mera. De flesta har även råd med att besöka tandläkaren och undersöka sig på vårdcentral i vuxen ålder. Sveriges studenter behöver inte leva i misär eftersom deras studiemedel nästan når upp till en deltidslön och många som blivit varslade i dessa kristider har rätt till A-kassa. Detta är saker som underlättar för oss människor i vardagen, saker som vi tar för givet.

Reinfeldt hävdar att folk kommer att konsumera mera nu när de får mer pengar i plånboken. På så sätt tycker han att vi ska få Sverige på fötter igen; pengar kommer att fylla svenskarnas plånböcker och på så sätt ska vi köpa oss ur krisen.

Anledningen till att vi är så bortskämda med tand- och sjukvård, skolmat och bidrag beror på en sak: vi betalar skatt. Att sänka skatterna innebär att du som arbetare får mer i plånboken, men för att din inkomst ska höjas måste någonting annat sänkas. I det här fallet kommer det in mindre pengar till skola, vård och omsorg vilket resulterar i att de måste höja priserna för sina tjänster som i sin tur leder till att du som privatperson får högre avgifter för de tjänster du betalar för. Folk klagar redan över dyra rotfyllningar hos tandläkaren och att de blir nonchalerade av sjukhuspersonal som inte har tid för sina patienter. Tänk då hur dyrt det skulle bli om politikerna fortsätter med skattesänkningarna.

De som övergick från det "gamla" arbetarpartiet till det "nya" hoppades bland annat på en bättre ekonomisk situation. Det finns en anledning till att det "gamla" arbetarpartiet använder just ordet "arbetar"; för att de gynnar de som sliter för sina pengar. De människor som arbetar med sina händer, lyfter tunga lyft, sliter och stressar för att få vardag och karriär att gå ihop. Ofta kopplas kommunalanställda ihop med denna beskrivning. "Det är ju vi som gör skitgörat. Cheferna sitter bara över oss och bestämmer vad vi ska göra, sen gör vi det som på beställning", det är ord jag själv har hört yttras av kommunalarbetare. Trots detta är det cheferna som får högre lön och fallskärmsavtal.

Jag har all respekt för alla beslutsfattare i detta avlånga land. Det måste finnas folk till det också. Någon som sätter ner foten och pekar med hela handen åt rätt riktning, men ibland händer det att handen pekar åt höger i stället för vänster och det blir fel fast det borde vara rätt.

/C

I dag känner jag mig lite krasslig. Det är säkert svininfluensan som spökar (vad annat kan man bli sjuk av nu för tiden). I världen har hur många som helst fått sätta livet till efter att ha drabbats av den nya influensan. Här i Sverige räknar man med att upp till 50 procent av hela befolkningen kan smittas.

Trots dessa varningstecken så säger läkare och sjuksköterskor bland annat sagt att" den här influensan är mildare än de som brukar drabba folk" - hur kan det vara så? Det måste betyda att lika många som dött i svininfluensan, om inte ännu fler, dör varje år i en "vanlig" influensa. Detta är självklart ingenting som just jag har kommit till insyn med, så smart är jag inte, men det är kanske ett bevis på att media förstorar upp allt detta med svininfluensan (förmodligen på grund av sommartorka på redaktionerna).

Min slutsats är alltså att om det dör fler människor efter att ha insjuknat i en "vanlig" influensa måste det betyda att svininfluensan är lika hypad som fågelinfluensan när den kom. Anledningen till att media rapporterar om så många dödsfall och om hur sjuka alla blir som får den nya influensan är just för att den är ny. Det är någonting nytt man kan dra upp på sina ettor och fylla sina uppslag med.

Jag är faktiskt, tro det eller ej, inte särskilt orolig för denna nya influensa. Jag överlevde ju trots allt influensan som jag fick i början av detta året. Klarade jag att genomlida det så genomlider jag allt. Så om det nu är svininfluensan jag håller på att få, är jag säker på att jag kommer att överleva.

/C

Som många vet så går jag i min farfars fotspår. Han jobbade väldigt många år på SLA och de anställda där pratar mycket gott om honom. "Han var alltid uppklädd, hade fluga eller slips vilket väder det än var", har en av mina kollegor sagt. Alla ler när de tänker tillbaka på hur bra han skötte sitt arbete.

Farfars jobb finns inte kvar i dag. Han arbetade som typograf i tryckeriet - som i dag ligger i Karlstad. Det innebar att han skrev texten som skulle publiceras på små tunna blybitar som kallades för typer. Typerna lades sedan ihop i träfack för att tryckas på papper. I dag behövs inte en sådan tjänst eftersom det jobbet görs av datorprogram. Det har blivit mycket bekvämare att arbeta på tidning i dag, men på ett sätt är det sorgligt att det arbete min farfar slet så hårt för inte finns kvar.

Som tur är finns farfar kvar och påminner oss barn-barn och barn-barns-barn om svunna tider. Vi får inte ta all vår bekvämlighet med datorer och maskiner för givet. Generationerna före oss har slitit hårt för att få oss dit vi är i dag och vi borde uppskatta det vi har mycket mer.

I dag fyller min farfar Bengt Johansson 84 år. Fyra generationer samlades i dag hemma hos farfar för att fira honom. Jag är mycket stolt att vara hans barn-barn.

Grattis farfar!

Här kommer lite tankar som slog mig hårt i bakhuvudet på väg till Skövde från Stockholm:

"Likt en lucia går den obekväme mannen med sitt kaffe i tågkupéns mittgång. Rädslan för att bränna sig på rinnande stearin är utbytt mot på tok för varmt kaffe. Jag får alltid brännskador på tungan vid första klunken.

Egentligen är det väl tänkt att man ska njuta av kaffet; låta det stå och sjuda ett tag för att sedan smutta upp koppens innehåll. Det är ytterst sällan jag kan ägna mig åt smuttning. Jag häver i mig kaffet på 30 sekunder. Antingen i förhoppning av att vakna upp ur en tillfällig dvala, eller för att det är fem minuter tills bussen går."

/C

Mobillarmet gick igång. Klockan var sex på morgonen, mamma var redan vaken. Hon satte igång kaffebryggaren så fort jag lämnade mitt rum. Hon vet att jag är i stort behov av koffein för att mina kroppsfunktioner ska fungera så tidigt på morgonen. Ur kylskåpet hämtade jag yoghurt, smör och ost. För att nå upp till knäckebrödet  i översta hyllan var jag tvungen att ställa mig på tå.

Radion var igång. Det brukar den alltid vara när mamma är i köket. Jag minns inte vilken låt som spelades men den tog slut just när jag satte mig ner på kökssoffan. Då kom beskedet. "Michael Jackson är död". Jag tappade hakan och den hamnade någonstans i yoghurten. Jag utbrast: "Det går inte, han är ju en levande legend!".

Mycket kan man säga om Kungen av Pop och mycket kan det spekuleras om. Jag undrar om det är någon som vet sanningen om Michael Jackson, jag undrar om han visste själv. Förmodligen var han väldigt osäker och obekväm med sin spegelbild eftersom han envisades med att ständigt göra om sitt utseende. En av hans närmaste beskriver honom som blyg, men på scen var han allt annat än blyg. De danssteg som han introducerade för världen kommer aldrig att glömmas bort. Än i dag försöker folk runt om i världen förgäves att få till en snygg moonwalk, - jag är en av dem.

Efter att radiopratarna släppt bomben framför mina öron spelade de Michael Jackson med "Man in the mirror". Jag måste erkänna att jag har underskattat Kungen av pop. När jag började lyssna på musik var det pojkband som gällde för hela slanten. Hade jag blivit född tio år tidigare hade jag kanske haft planscher på Michael Jackson i stället för Backstreet Boys på mina rosa flicktapeter.
 
Jag borde ha lyssnat mer på Michael Jacksons musik för jag har missat många, många bra låtar. Den mediabevakning jag har tagit del av när det gäller Michael Jackson har i stort sett bara varit negativ. Hade jag däremot varit med om hans comeback hade kanske jag och många fler ändrat syn på honom. Nu blev det ingen comeback för Kungen av Pop. Michael Jackson är död men hans musik gör honom odödlig.

Caroline Johansson
26/6 - 09

Vaknade för inte så länge sedan, lite för hes och lite för trött för att orka gå upp, men jag gjorde det ändå. Vad finns det inte som en kopp kaffe kan fixa klockan tolv på morgonen? Det blev mycket skrikande i går eftersom musiken på studentefsten hela tiden var lite för hög, men det gjorde inte ett dugg. Vilken feststämning! Tack Njomeza för att jag fick komma! Nu har min "syster" tagit studenten och är numera en mogen kvinna med framtiden för sina fötter. Ett stort grattis och ett fyrfaldigt hurra, hurra, hurra, hurra!

En av höjdpunkterna på gårdagens fest var helt klart den albanska dansen. I början vågade jag inte gå upp och dansa med de rutinerade dansarna, men Njomeza fick med mig upp på tredje försöket. Albaner har en alldeles egen nationaldans som de kan dansa hur länge som helst. Den ser väldigt enformig ut men gemenskapen överglänser detta när man väl är med. Hur som helst så gjorde jag helt fel till att börja med. Sen tröttnade personen bredvid mig på att jag dansade i otakt så han sa "Pröva med att ta vänster först..." Det hjälpte och jag dansade som aldrig förr. När man väl fått in det där med vänster först så kan man börja vicka lite på höfterna också.

Efter ett tag började de rutinerade tjejerna att lägga på en snurr i dansen. Då satte vi tråkiga svenskar oss ner och tittade på. Det blev för avancerat. Jag kom att tänka på vår svenska nationaldans; har vi någon sån? En dans vi dansar när det är fest, när vi har något att fira? Jo, det skulle kanske vara "små grodorna" en gång om året. Plus att vi aldrig dansar nyktra (de flesta av oss i alla fall). Annars har vi inget som går att jämföra med denna cirkeldans av gemenskap.

/C

De flesta röster har räknats. Svenska folket har talat och i år är det tydligt att sakfrågor speglat valresultatet. Fildelning och integritet är två anledningar till att många la sin röst på piratpartiet. Nu har piraterna en säker plats i EU-parlamentet. Det kan ses som ett bakslag för de borgerliga och några av de frågor som de beslutat inom de senaste året. Jag hoppas verkligen att piraterna väljer rätt sida att stå på. Det kan komma att bli avgörande i nästa riksdagsval.

Jag kan tycka att piratpartiet inte för den politik som jag stödjer fullt ut, men de frågor som de ställer sig bakom är värda att uppmärksammas. Ett mandat räcker för det finns andra frågor som bör uppmärksammas mer. Internet är en stor del av min vardag men klass- och könsfrågor är mina största argument till att gå och rösta.

/C

Äntligen har jag hittat en artikel som tar upp jämställdhet på det där sättet som även jag ser det. En läkare hävdar detta: "Biologiska själ till varför män dominerar samhällstoppen". Här är några utdrag ur Pelle Billings artikel:

"Eftersom det är ett transkulturellt fenomen att det är flest män på samhällets toppositioner, så kan vi inte söka förklaringen i uppfostran eller den kulturella programmeringen, utan istället får vi vända oss till biologin. Biologiska förklaringar till könsskillnader är tabu i dagens Sverige, men det betyder ju inte att de upphör att existera."

"Det finns omfattande forskning numera om hur skillnader i centrala nervsystemet (dvs hjärnan) och hormonella faktorer påverkar män och kvinnors beteende och drivkrafter i livet. Ett exempel bland många är att flickor som utsatts för ovanligt höga nivåer av det manliga könshormonet testosteron i livmodern, tenderar att leka på ett sätt som enligt kulturen anses "grabbigt" och senare i livet blir de kvinnor som är betydligt mer fokuserade på sin karriär än genomsnittskvinnan. Detta trots att de helt och hållet uppfostrats som flickor, och senare bemötts som kvinnor av samhället."

Jag tror aldrig att vi kommer att uppnå ett helt jämställt samhälle. Då menar jag ett samhälle där män och kvinnor behandlas exakt likadant, har exakt lika lön och att exakt lika många män som kvinnor finns på varje arbetsplats. Jag tycker inte ens att det ska vara så, vissa yrken är uppenbarligen bättre lämpade för män än kvinnor och vice versa så är det bara. Jag tycket att kvinnor och män ska göra samma intagningsprov och samma tester så att alla oavsett kön har lika rätt till att få ett speciellt yrke. Du som person ska alltså vara mest lämpad, ha de kunskaper som krävs och då menar jag både fysiskt och psykiskt.

Ingen människa ska få företräde till ett jobb enbart på grund av kön men däremot på grund av kunskap och lämplighet. Detta leder förstås till att kvinnor får kämpa lite extra för att komma upp till samma nivå som männen inom vissa yrken. Vi kvinnor har det svårt att få samma respekt som männen inom arbeten som brandman eller polis, men då får vi lägga manken till och visa att även vi kan om vi verkligen vill. Detsamma gäller männen.

Jag hade en diskussion med mina klasskamrater för några dagar sedan om manliga gynekologer. Vi var alla överens om att vi föredrog att ha en kvinnlig gynekolog, men även ett sådant uttalande kan vara diskriminerande för en manlig gynekolog. Det är bara något vi känner, som kvinna är det mer okej att visa sitt underliv för en främmande kvinna i stället för en främmande man. Kvinnor är överrepresenterade inom vård- och omsorgsyrken så där får männen lägga manken till för att få samma respekt.

Ett annat exempel: Jag vaknar av att min lägenhet står i ljusan låga. Utanför mitt fönster ser jag en stege och uppför stegen klättrar en brandman, en brandman som har den rätta fysiken att bära ut mig genom fönstret. I den situationen skulle jag förlita mig på vem som helst, men eftersom det är vetenskapligt bevisat att män har lättare att bygga muskler än vi kvinnor så tycker jag att en man är mer lämpad för brandmansyrket- just på grund av den fysik som krävs för just det yrket.

Jag tycker att kvinnor och män ska kunna arbeta som precis vad de vill, men jag tycker inte att man ska kvotera in kvinnor eller män till vissa utbildningar eller arbeten enbart på grund av att man vill ha mer kvinnor eller män inom just det yrket. Mycket handlar om biologiska skillnader som vi inte kan ändra på. Punkt slut.

Caroline Johansson
8/5-09

Är det bara jag som tycker att tanken av att ha på sig ett dött djur är hemsk? "Det är äkta skinn" Ooooh låter doa-kören i bakgrunden, jag själv mår lite illa inombords. Det är snyggt med skinnjacka, eller en jacka som ser ut att vara av skinn rättare sagt. För när jag får reda på att det faktiskt är äkta skinn som någon har på sig blir jag lite ledsen. I och med detta kanske jag säger emot mig själv men jag tycker det är fel att bära äkta päls/skinn. Sen att det finns billigare kopior som ser exakt likadana rör mig inte i ryggen. Jag skulle hellre vilja se lika snygg ut som de där med äkta skinn/päls men ha betalat tusen kronor mindre för det jag har på mig, för att det inte är äkta - för att det är fejk och för att det får mig att må bättre inombords. Tanken av att ett stackars djur ska ha gett sitt liv åt att jag bara ska se snygg ut och få mer status - äcklar mig. Aldrig i livet.

Jag mötte en person för  inte så länge sedan som hade en äkta päls. Innan jag visste att den var äkta (jag ser ärligt talat inte någon skillnad på äkta och fejk eftersom jag inte kunde bry mig mindre om vilket) kände jag bara att jag var tvungen att ställa samma fråga som jag alltid ställer till någon som har päls/skinnjacka: "Men... den är väl inte äkta". Jodå utbrast personen i fråga och jag vände bort blicken. Jag vet att det är dåligt av mig att inte hävda min egen åskikt, debattera emot, säga vad jag tycker men jag vet att det är lönlöst - så jag struntar i det. Vill inte uppröra, vill inte göra personen arg. Jag tycker inte om ilska det är inget bra, men själv stänger jag inne min ilska för att någon annan ska må bra för jag vet att det går över.

På stenåldern hade vi inget val. Det var döda eller att dödas. I dag år 2009 har vi val, vi kan ta ställning. Jag väljer att ställa mig på andra sidan av de päls- och skinnbeklädda människorna och tycka att det är fel - för mig är det fel men för dem är det rätt. Jag tycker att man kan ha vilken åsikt man än vill, vad det än handlar om - OM man har ett bra argument för varför man tycker som man gör.

Det finns säkert folk som tycker att mitt argument mot skinn- pälsklädnader inte räcker som argument, men för mig räcker det för att veta var jag står i frågan. Jag tycker det är fel eftersom min magkänsla säger så. Jag vet inte varför den säger så men känslor kan vara underskattade så jag litar på min magkänsla. Kanske har det med att göra alla dessa reportage jag sett om djur som får en smärtsam död medan vi får en smaskig måltid eller en tjusig jacka. Dem bilderna finns alltid längst bak i mitt huvud varje gång jag äter kött eller ser någon ha på sig skinnjacka eller päls. Innerst inne vill jag vara vegetarian - igen. Det känns rätt för att magen säger så.

Torsdagen den 30 oktober 2008 skrev jag ett inlägg här på bloggen som fick namnet: "Dags för en könsneutral äktenskapsbalk". Blogginlägget kom till efter att jag hade reagerat starkt på en insändare som lokaltidningen NWT publicerade på sin debattsida samma dag. Debattören som skrivit insändaren var helt emot könsneutrala äktenskap och jag var starkt kritisk till personens motargument.

Personen som fick sin insändare publicerad på debattsidan den där torsdagen i oktober, måste satt morgonkaffet i halsen i går då det blev offentligt att riksdagen med stor majoritet (261 röster) har röstat ja till könsneutrala äktenskap.  21 kristdemokrater var emot förslaget vilket inte kom som en överraskning. Jag påpekar i mitt blogginlägg "Dags för en könsneutral äktenskapsbalk", att jag tycker det är viktigt att hålla isär religion och politik i bland annat sådana här frågor.

Detta är ett utdrag från mitt blogginlägg den 30 oktober förra året:

"Debattören är från Syrisk-ortodoxa kyrkan och enligt mig blandar denne ihop religion och politik. Jag tycker att detta ska vara två åtskilda saker. Flera länder i världen drabbas mycket illa av att religionen tar överhanden i samhället. Exempel på det är konflikten i Palestina där religion och kultur har skapat krig mellan olika religiösa grupper. Ett annat exempel är självmordsbombare som är helt övertygade om att 100 jungfrur väntar på dem i himlen om de offrar sig för sitt land och sin religion.

Sverige är numera ett mångkulturellt land som även har religionsfrihet. Vi har demokratiskt förtroendevalda politiker som fattar viktiga beslut åt oss. Ett tecken på att majoriteten av Sveriges befolkning väljer att skilja på religion och politik, är att kristdemokraterna är på väg ut ur regeringen.

Kristdemokraterna är ett parti som är byggd på en kristen människosyn och värdegrund. Partiet skriver på sin hemsida: " Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen."

Hur många svenskar ser på sig själv som en kristen människa, och hur många kan säga att de följer det kristna traditionen?

Jag tror att de flesta följer den kristna traditionen i samband med två högtider, jul och påsk. Varför vi firar dessa högtider får vi lära oss i skolan, men många förknippar högtidsfirande med fest. Hur många nattklubbar har inte utsatta teman endast för jul och påsk? Juldagen är en klassisk dag för utgång och fylla, liksom påskhelgen."

 

För att återgå till beslutet som riksdagen gick ut med i går: "Klart för homoäktenskap" skrev Dagens Nyheter i går. Den nya lagen börjar gälla den 1 maj, men det kommer dröja mycket längre än så innan samkönade par får gifta sig i kyrkan. Det är nämligen så att Svenska kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, måste besluta om de ska behålla vigselrätten och införa en ny vigselordning för homosexuella.

 

När ska Svenska kyrkan inse att det är dags att anpassa sig till dagens samhälle? Nu när till och med majoriteten av riksdagen är för homoäktenskap borde det väl ringa en klocka där inne i kyrkomötet?

Jag har fått svar från några av de ställen jag sökt sommarjobb på:

"Hej Caroline!
"Tyvärr kan vi inte erbjuda dig sommarvikariat..."

"Kan inte erbjuda dig"
Det handlar inte om det! Det handlar om att ge en person den där första chansen. Chansen att visa vad man går för. Jag är en fruktansvärt ambitiös journalist/redigerare ska ni veta! Det är däremot inte så lätt att visa det när man inte får chansen. Jag kunde allt de där de efterfrågade plus att jag är en ung kvinna, är inte det ett perfekt koncept? Tydligen inte.

I Januari hörde jag av mig till en tidning här i Värmland. Jag hade intervjuat deras ordförande som frågade om jag kunde tänka mig att frilansa för dem. Självklart! tänkte jag. Äntligen någon som uppskattar det jag gör och som erbjuder mig ett jobb bara sådär - rätt upp och ned! Men när jag ringde till chefredaktören var det annat ljud i skällan. Kvinnan på andra sidan luren skulle ha hört av sig till mig efter att hon läst mitt CV och mina arbetsprover. Självklart så gjorde hon inte det så jag fick ringa istället.
"Ja, jo.. det va ju ett fint personporträtt du har skrivit på vår ordförande här. Men just nu har vi väldigt många kvinnor som skriver för oss. Hade du varit man så..."

Den ursäkten har jag aldrig hört förut. Om det är någonting jag aldrig kommer att göra, så är det att acceptera att bli trampad och förbisedd BARA för att jag är kvinna. Kommer någon med andra argument så visst! Fine! Men att hävda att jag inte är kompetent nog att utföra ett arbete BARA för att jag är kvinna - är helt enkelt fel. Jag tror inte på kvotering. Åt helvete med det! Man ska bedöma en person utifrån dess kunskaper/erfarenheter. Det ska inte spela någon roll om man har tuttar eller snopp.

En annan gång tyckte chefredaktören att jag var "lite kaxig". Det sa han till min lärare, inte till mig. Det hela handlade om att jag ifrågasatte att jag arbetade gratis på deras tidning i fem veckor. De flesta av mina klasskamrater fick praktiklön, men inte jag. Jag arbetade och fick massa beröm av nyhetscheferna, men inte av chefredaktören. Redaktionschefen nästintill lovade mig sommarjobb. "Det är klart att vi ska fixa en plats åt dig här". Han skulle prata med chefredaktören. Men jag gick på folkhögskola (därför fick jag ingen praktiklön), jag var en ung kvinna som sa ifrån. Jag var kaxig. Jag hörde inget från tidningen, började bli desperat efter sommarjobb så jag ringde upp chefredaktören. "Jag har verkligen försökt men jag får inte in dig i schemat" - det var hans svar.

Är man, som jag var då, 19 år och ska in i journalistbranschen måste man stå på sig, inte låta sig bli trampad på och visa att man har lika mycket stake som männen. När chefredaktören kallade mig kaxig sa min lärare att "det måste man vara om man är 19 och ska in i den här branschen". Men att vara ung, kvinna och kaxig ansågs tydligen vara opassande. Jag fick ju inte jobbet, trots alla lovord från nyhetscheferna men det spelade ingen roll. I slutändan var det ändå chefredaktören som hade ordet.

Hade chefredaktören uttryckt sig på samma sätt om mig om jag hade varit kille? Troligen inte.
Generellt sett så förväntas män stå på sig mer, ha mer självförtroende och ta för sig mer än vad kvinnor förväntas göra. När ska det bli okej för oss kvinnor att bete oss som män utan att det anses vara opassande?

Caroline Johansson
31/3-09

I går fick jag svar på en fråga jag länge ställt till mig själv: " Varför känner jag mig mer bekväm med att umgås med killar än med tjejer?"
Det var en dansk som hade svaret. Det fanns två alternativ.
"Antingen har Robert fel kön... eller så har du blivit väldigt sviken av en tjejkompis när du var barn", sa han.

Det sistnämnda stämmer in fruktansvärt bra och är förmodligen anledningen till att föredrar att hänga med killar:

När jag gick på mellanstadiet var jag bästa vän med en jämngammal tjej. Vi hade känt varandra sedan vi var två år gamla och hade alltid hållit ihop; men det var först i mellanstadiet som vi verkligen fann varandra. Vi gav varandra  smeknamn som låter likadant bara för att visa för alla att vi var som "Lili och Susie", "Helan och Halvan" eller "Humle och Dumle". Vi umgicks varje dag efter skolan och sov över hos varandra på helgerna. Våra hus låg bara ett kvarter bort och om man ville kunde man ta en häftig genväg genom min grannes trädgård. Någon gång pallade vi äpplen också, då var vi riktigt busiga.

Mellanstadiet började lida mot sitt slut. I slutet av en lektion sa fröken till oss att skriva ner namnen på dem vi ville gå i samma klass som på högstadiet. Självklart skrev jag ner min bästis namn och jag tror hon sa att hon hade skrivit mitt. Självklart skulle vi gå i samma klass, vi kunde inte tänka oss annat. I alla fall kunde inte jag det.

Efter ett tag kom det ett brev till klassen. I brevet stod det vilken klass alla hade hamnat i. Jag skulle börja 7H, min bästis hamnade i 7E. Katastrof. Jag sa direkt till min lärare att jag ville byta. Vi skulle ju vara tillsammans, jag och min bästis. Det var däremot inte bara jag som ville byta. En annan klasskompis sa till mig att " Om du byter så byter jag också". Visst, tänkte jag. Det bryr jag mig inte om jag ville ju bara hamna med min bästis. Däremot så hade min bästis och en annan tjej som också hamnat i 7E andra tankar. De tyckte inte om tjejen som också skulle byta till deras klass om jag gjorde det.

De två tjejerna som hamnat i 7E löste sitt problem på ett väldigt simpelt sätt. De stötte ut mig - totalt. Min bästaste vän började ignorera mig. Hon hade en ny bästa vän, den andra tjejen som hon hade ingått i pakt med. Jag minns att jag kunde gå bakom dem hem från skolan utan att de sa något till mig. Någon gång kunde de vända sig om för att sedan vända tillbaka blicken lika snabbt. Som om de bara skulle kolla om jag fortfarande gick bakom. När jag kom hem grät jag, ofta. Mamma sa att det skulle gå över, att jag skulle få nya kompisar. Det hjälpte inte då. Jag hade blivit av med min bästa vän och var fruktansvärt ensam. Allt detta resulterade i att jag inte bytte klass, de fick som de ville. I stället bytte jag bästa kompis; jag började umgås med tjejen som brudarna i 7E inte ville skulle byta till deras klass.

Det gick kanske ett och ett halvt år innan jag och tjejen som jag kallade min bästa vän började prata igen. Det var fruktansvärt påtvingat. Som om vi båda kände att vi faktiskt, egentligen, hörde ihop, att vi kunde bli som systrar igen bara vi försökte. Vi ville så gärna men allra mest ville jag ha svar men jag frågade aldrig någonting. Kanske skulle jag gjort det, stått på mig och ifrågasatt hur hon, min bästa vän, kunde göra såhär mot mig. I stället satt vi där hemma hos henne som många gånger förr. Jag minns inte riktigt vad vi gjorde men jag minns att det kändes väldigt stelt. Vad säger man när man vill klistra ihop vänskapsbanden som en gång revs sönder? Om man har svårt att hitta rätt lim som kommer att hålla resten av livet? Hur som helst så började vi skratta tillslut och då släppte allt.

Efter det var vi bästisar igen. Det var med denna tjejen som jag hade min första fylla med, som jag gick ut med första gången och som jag lät gråta mot min axel. Jag kände inte att jag kunde gråta mot hennes axel. Hade jag velat så hade jag med all säkerhet fått det. Men jag höll allt inom mig. Vi kunde prata om alla dessa killar som utnyttjade mig, dissade mig och krossade mitt hjärta. Men det var hemma i kudden som jag grät mig till sömns. Visst, vi berättade nästan allt för varandra men jag tror inte att hon visste hur ledsen jag var på insidan, hur trasig jag var.

Den enda kvinnan jag någonsin kunnat gråta inför är min mamma. Jag är lyckligt lottad som har en sån underbar mamma. Det har säkert hänt någon gång på fyllan inför någon annan också men det är inget som kommer till mitt minne nu. Min mamma är en fruktansvärt stark kvinna. Hon har lärt mig att det hjälper inte hur många tårar man gråter över en människa, det gör inte saken bättre. Snarare tvärtom. Livet går vidare och det är bara att acceptera.

Det här sveket som jag blev utsatt för i mellanstadiet lever kvar än i dag. Det är jag helt övertygad om. Det sättet som vi tjejer kan behandla varandra på är hemskt. Killar motarbetar inte varandra på samma sätt som vi tjejer kan göra (om de gör det överhuvudtaget, jag har inte så stor koll på det området). Vi tjejer ser varandra som rivaler och står någon i vägen för våra planer så ska hon ut ur våra liv. Problemet sopas under mattan så låtsas man att det inte finns där. Så går man i flera års tystnad utan att våga ifrågasätta, för att vi vet att det är så vi kan hantera problem.

Om vi tjejer började arbeta tillsammans i stället för att sätta käppar i hjulen på varandra, skulle vi komma närmare ett jämställt samhälle. Det är inte bara killarnas fel att vi anses vara det svaga könet- det är lika mycket vårt. Hur ska vi brudar någonsin kunna nå toppen när vi fäller krokben för varandra hela tiden?
Ju högre upp vi kommer desto hårdare blir fallet.

Caroline Johansson
29/3-09

Omkring det år jag föddes, 1988, var det babyboom i Sverige. Det är ju logiskt att när vi 88or börjar föröka oss blir det babyboom igen, eftersom vi är en sådan stor årskull. Jag skulle inte kunna tänka mig att skaffa barn än på ett tag med det där beror ju mycket på omständigheterna.

Jag har en nära vän som skaffade barn förra året. Hon berättade att hon inte tror på abort, för henne var det fel väg att gå. Därför valde hon att behålla barnet. Hon är fortfarande tillsammans med pappan till barnet, de bor i en lägenhet hon är mammaledig från sitt jobb (som hon var smart att skaffa sig fast anställning på) och pappan till barnet arbetar. De klarar sig, det är säkert tufft att vara så ung och få barn, men de klarar sig. Den ekonomiska biten är inget problem för dem, så varför inte? Deras lille son är verkligen bedårande och min väninna ångar inte sitt beslut, nu vill hon ha ett till men kanske inte än på ett tag.

Nu är det återigen en babyboom i Sverige. Enligt nyhetskanalen.se föddes 1,9 barn per kvinna förra året. Det är den högsta siffran på 15 år. 2008 föddes 109 301 barn i Sverige vilket är en ökning med 1 880 jämfört med 2007. Trots finanskris och nedskärningar på arbetsmarknaden så väljer folk att skaffa barn. Förra året var det däremot inte så illa; det fanns trygghet att hitta. En del som fann den var nyanställda och såg möjligheter i stället för hinder. Jag vet att skolkamrater från Skövde fick en falsk trygghet efter studenten. Ett stort antal av studenterna fick jobb på Volvo och en saftig lön att leva på. En del flyttade hemifrån och levde loppan på sin lön.

Påven kritiserar homosexualitet och det transsexuella beteendet i ett tal. Jag är inte förvånad. Men att han tycker det är lika viktigt att rädda mänskligheten från homosexualitet, som att rädda regnskogarna från utrotning - det är ju galet. Hur vill han att man ska gå till väga för att "rädda mänskligheten från homosexualitet"? Utrotning? Hjärntvättning? Skicka manliga och kvinnliga homosexuella till var sin ö där de inte kan föröka sig?

Enligt påven är inte homosexualitet i sig en synd. Han anser däremot att de homosexuella handligarna är en synd. Alla som har något hum om Bibeln och dess innehåll vet ju att synd, det är inget bra! Och är man påve är det ju väldigt viktigt att påpeka detta. Påven beskrev "uppträdande bortom traditionella heterosexuella realtioner" som ett sätt att förstöra Guds arbete. Tänk om homosexualitet uppfanns av Gud för att förhindra att jorden överbefolkades?

Jag tycker hela diskussionen om homosexualitet börjar bli uttjatad. Kyrkan tycker det är fel, andra tycker det är helt rätt. Kan vi inte bara acceptera att homosexuella finns bland oss och att det alltid kommer att vara så. Jag tror att jorden överlever ändå.

I dag var första gången som jag såg hela Barack Obamas tal till det amerikanska folket. För första gången röstade USA:s befolkning fram en svart president. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Barack Obama drog i stora drag hela den svarta befolkingens histora. Från slaveriet, upproret mot rasismen till i dag då en svart president håller om en vit vicepresident inför en hel nation, en hel värld.
"Om det fortfarande finns någon som tvivlar på att Amerika är ett land där allt är möjligt - har ni nu fått ert svar". 

Det är så rörande att en hel nation kan bli så engagerade. Barack Obama fick folk till röstbåset som kanske aldrig röstat förut, men nu kände de att deras röst var mer värd än någonsin. USA behöver förändring och Barack Obama i sig är ett tydligt tecken på att detta är i full gång. Ett litet steg för honom, men ett gigantiskt steg för hela USA. Barack Obama inger hopp, trovärdighet och framför allt gemenskap.

Vem kunde ha trott för 50 år sedan att en svart president skulle stå inför hela det amerikaska folket och inge ett så stort förtroende?

I dag har varit en mycket givande dag. Det känns verkligen som om vi kom ett steg närmare vår webbtidning. Alla i klassen fick olika ansvarsområden och uppgifter som vi ska redovisa nästa vecka. Jag fick äran att bli redaktionschef för detta projekt. Det ska bli väldigt spännande och framför allt lärorikt.

Dagen har även bestått av en föreläsning av mannen bakom kanon.se. Han gav sin syn på webbjournalistik och berättade lite om sin egen verksamhet.

På kvällen var vi inbjudna till en debattkväll där konflikten mellan webb- och tidningsjournalistik stod i fokus. En av kvällens paneldebattörer placerade papperstidningen i kategorin "Gammelmedia". Jag förstår honom. Den äldre generationens journalister har en tendens att enbart se webbtidningarna, och även bloggare, som ett hot. De kanske inte alltid erkänner att det är så, men jag är näst intill övertygad om att så är fallet. Webben har gett folk helt andra möjligheter att få sina röster hörda, att bli läst och även få respons på det man skriver.

Många gånger under kvällen började kvällens värdinna, som höll i debatten, att skratta eller le så där skeptiskt när hon ställde en fråga angående bloggande. Hon var inte ensam. En man som satt på första parkett sparade inte på sin kritik mot bloggare som publicerar vad som helst, när som helst, om vem som helst. Tre av paneldebattörerna tryckte extra på att vi borde dra nytta av bloggare. En av dem uttryckte det att "de konsumerar" det som journalisterna skriver.

Bloggare skapar debatt och framförallt en dialog inom ämnet de för tillfället skriver om. På det allra flesta bloggar kan man som läsare lämna ett avtryck i form av en kommentar till inlägget. Detta är något som webbtidningar tagit efter. Genom att kommentera en nyhet, skapa debatt och dialog med läsaren, växer nya nyheter fram.

Webben tar allt mer plats i vardagen, det är bara att inse. Webbtidningar växer fram och utvecklas, så varför skulle inte papperstidningen göra detsamma? Många ser fortfarande webben som ett hot, i stället för att dra nytta av konkurrensen och utveckla en starkare och nytänkande papperstidning.

Vardagliga nyheter läggs snabbt ut på nätet vilket ger "gammelmedia" chansen att satsa mer på grävande och granskande journalistik. Chefredaktören på en av de tidningar jag har haft praktik på, har erkänt att tidningens anställda borde lägga mer krut på att gräva och granska. Det finns säkerligen många fler tidningsredaktioner som borde göra det samma. De säger att det inte finns tid.
Grundaren till kanon.se gav lokaltidningen i sin stad över hundra års försprång. Efter fem års arbete med sin webbsida var han ikapp och har i dag lika många läsare som lokaltidningen.

Jag tror inte att papperstidningen håller på att dö ut, tvärtom. Med kreativitet och nyskapande kommer papperstidningen att utvecklas till det bättre. Det är tur att webben hann ikapp, sprang om, backade tillbaka och gav "gammelmedia" en spark i baken. Det ska inte uppfattas som en spark "dit pepparn växer", utan som en lyckospark i en ny riktning.