Caroline Johansson

I dag var andra dagen på kursen "Folk och försvar" som hela klassen deltog i. Både journalistettorna och tvåorna. Kursen var mycket givande. De som höll i den spelade olika intervjupersoner. Allt från en person på gatan till självaste statsministern. Scenariot löd: Sverige i krig! Ungefär så...

Hur som helst, mycket givande, stressigt men otroligt roligt! Jag gjorde två artiklar och hjälpte till lite i slutet av redigeringen. Som sagt - väldigt roligt! Samtidigt kändes det som om ettor och tvåor kom varandra lite närmare. Det var roligt att arbeta med personer man inte arbetat med förut. Vi kommer fortsätta att arbeta bra tillsammans, det är jag övertygad om.

I helgen är det Kil som gäller. Jag och två till i min klass ska bevaka SM i innefotboll för handikappade. Spännande, spännande!

Gårdagens kvällsnyheter bjöd på ett speciellt "scoop".
Forskare vill återuppliva mammuten igen.  En utdöd varelse som inte finns i dag på grund av att de inte kunde överleva. Klimatet ändrades och de åts upp av människor.

Forskarna hoppas på att en elefant i framtiden ska kunna föda fram en mammut.
Vilken elefant i Afrika kan föda fram en mammutbebis? Mammuten skulle inte klara av det varma klimatet med sin tjocka päls. Då återstår de elefanter som finns i fångenskap, ska en av dem föda fram mammuten? Förmodligen.

Vad har mammutarna för syfte i vår näringskedja i dag? Inget, därför är de utdöda. Kanske att de skulle komma att bli delikatesser på någon rik människas restaurang.

Jag tycker att forskarna ska låta bli att mixtra med gener och dna. Annars kan de gå hur långt som helst. Om moder natur en gång i tiden bestämde att det var mammutarnas tid att försvinna från jorden, så tycker jag att vi ska acceptera det.
Visst att vi människor vill ha kontroll och makt över allt, men vissa saker kan vi bara inte styra över.

När jag var hemma i Skövde så var min bror sjuk. Han frisknade till när jag åkte hem i måndags. Nu är jag sjuk och beräknas vara helt återställd på söndag. Blir en hemmadag i dag med tea och halstabletter. Vi har tacopaj i kylen, det är jag glad för.

Ska bege mig till affären och köpa tacobröd. Det som är så bra är att apoteket ligger precis bredvid Konsum. Bara att gå dit och köpa det som behövs.

Det går inte att jobba, om man jobbar som telefonförsäljare, om man har ont i halsen, hostar, är hes och täppt i näsan. Just nu ringer vi till folk som är mellan 40-80, de äldsta hör inte ens vad jag säger när jag är frisk. Hur ska de lyckas nu?

Förresten... vad är grejen med att folk inte fattar att man sitter och jobbar och sliter för att få hyran och maten betald - även när man arbetar med telefonförsäljning?

Host hej!

Vilket ryck jag fick i dag!
Solen sken och jag tänkte att: "Nej, nu ska jag inte sitta inne och tjura",
Så det gjorde jag inte. Jag gick ut och joggade en sväng. Sen fick jag mersmak och gick runt sjön som vi har alldeles bredvid oss här i Karlstad.

Sedan gick jag hem och stretchade (minns inte ens hur det stavas) och blev på ett sjuhelsikes humör. Fan vad bra jag mår nu! Fick precis sms från Johan. Snart sitter vi och äter eurobaguette vid kyrkan igen, på en gravsten... eller vad det nu är egentligen.

Ska iväg och jobba vid fem. Tjäna lite pengar så att man klarar sig över "jullovet".
Nu ska jag fräscha upp mig lite och sen äta.

Nu vet du.

Ibland är det riktigt skönt att ventilera alla de där känslorna som bara ligger och bubblar inombords. Klumpen i magen är betydligt mindre i dag. Jag tror det är vädret, jag hoppas att det är vädret - får då går det ju över.

Som någon en gång myntade: "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder." Det ligger nog mycket i det.
Tar man på sig ett ordentligt lager med kläder så klarar man alla sorters regn och allt rusk. Då slipper man att blåsa bort.

Djupt.

I går tog jag och mamma en sväng förbi Ica Maxi. Vi gick in i en relativt nyöppnad klädbutik. När vi kommit halvvägs in i butiken hör jag en man och en kvinna samtala bakom oss.

Mannen: Det är ju dumt att de har herrkläderna längst in i butiken.
Kvinnan: Varför då?
Mannen: Det är väl ingen karl som orkar gå ända in, det skulle vara mycket smartare att ha herrkläderna längst fram i butiken.
Kvinnan: Men nu är du ju på väg till herrkläderna, längst in...
Mannen: Javisst, men hade du inte tagit med mig så hade jag aldrig gått in.

Jag tycker att den dialogen säger så mycket!

Det blev Skövde.
Har suttit lite med detta. Kolla om ni vill.
Jag och mamma satt och fnissade i soffan förut. Det är alltid så mysigt med mamma. Senaste gången vi träffades var i juni, vilket är alldeles för länge sedan. Vi lagade tacopaj och åt tills vi var hemskt mätta.

Lillbrorsan är sjuk stackarn. Han är fruktansvärt förkyld. Jag kommer säkert bli smittad men vad gör det om hundra år? Hur som helst så känns det som om jag borde gå och lägga mig. I morgon ska jag och mina companies till Maxi. De har tydligen byggt om en massa där. All denna förändring i min hemstad får mig att känna mig som en utböling, vilket jag med all säkerhet blivit.

Det är alltid lika kul att gå i mataffärer här i Skövde. Man ser alltid någon som man känner igen från "förr". I dag såg jag en kille som en av mina vänner var tillsammans med för cirka fyra år sedan. Hon dumpade honom -i telefon. Det roliga var att han nästan började gråta och att jag satt bredvid och hörde allt. Det som var ännu roligare var att han var två-tre år äldre, men betedde sig som två-tre år yngre. Nu hade han däremot hittat en tjej som han fick hålla i handen. Gulligt.

Bla bla bla
god natt.

Måste skriva lite annat än sådant jag är tvungen att göra. Det går faktiskt jättebra med uppsatsen, beskrivelsen eller vad man nu ska kalla det. Tillrättavisning kanske, nej... beskrivning är nog det bästa att beskriva det som. Beskrivning av det kommande arbetet! Det kommer bli bra.

Nu har jag klippt lugg. Eller ... frisören gjorde det. Jag vet att hon är ett år yngre än mig, det sa hon för tre månader sedan när jag klippte mig hos en frisör för första gången i mitt liv. Det var ett stort steg, och nu kommer jag bli beroende. Håret växer ju ut och då ser det aldrig ut som direkt efter frisörbesöket.

Längtar tills helgen. Antingen åker jag hem, eller så går jag, Milla och Sandra på dansbandskväll. Just nu så lutar det åt det sistnämnda. Tyvärr så känner jag dock att jag måste här ifrån ett tag, en liten stund. Men men, vad vore en bal på slottet? Vad vore en dans på rosor utan taggar?

Kom vi drar!
En enkel biljett.
En resa som inte tar slut förrän vi vill att den ska göra det.

Det känns väldigt långt borta just nu. Fan.
Jag är bara 20, lång tid kvar. Mycket mer pengar att tjäna.

Jag vet inte vad jag vill längre.

Jag har blivit sådan där som jag lovade mig själv att aldrig bli. Hur kunde jag då låta det hända?
Jo...
för att jag aldrig trodde det skulle hända mig.

Jävligt djupt.

Jag önskar att jag kunde ta livet lite mer som en axelryckning. Det som sker det sker, inte mer med det. Livet rullar på åt vilket håll jag än går. Alltid ska jag tänka på vad som kunde ha hänt om... vad som kommer att hända om...
Alltid om.
Det är nog typiskt kvinnligt. Vi måste tänka för mycket eftersom män tänker för lite.

Jag har blivit utmanad av Milla

Reglerna är följande:
- Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
- Berätta 5 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
- Utmana 5 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
- Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Här är mina 5 saker:

1. Jag kan inte gå på A-brunnar (det ger otur! Alla som sett "Fucking Åmål" vet det!).
2. Jag gråter nästan till alla avsnitt av "Scrubs".
3. Jag får migrän när jag dricker alkohol.
4. Jag "känner av" spöken .
5. Jag borde inte spendera så mycket pengar på klänningar, men jag gör det ändå.

Jag utmanar:
Robert
Hamid
Johan
David
Marijah

Jag sitter just nu med texten om vad vi vill med vår webbtidning. Jag har precis beskrivit ordet "Närheter" på ett helt okej sätt. Efter att ha haft en fot inne på fem olika tidningar genom åren har jag insett vikten av just formuleringar. När en formulering sitter som handen i handsken, flyter på som fisken i havet och lägger sig som grädden på moset - då har man lyckats.

Jag minns när jag skrev en novell i ettan på gymnasiet. Tyvärr har jag den inte kvar, men den gav mig gåshud - så bra var den. Samma sak med en berättelse jag skrev på mellanstadiet, den var så bra att den gav mig mardrömmar.
Det där lyckoruset som strömmar genom kroppen när en mening bara blir så där bra som jag kan göra den, är min grädde på moset. Det känns när det blir bra.

Min mamma skaffade tatuering före mig. Jag blev en smula chockad men samtidigt väldigt stolt. Vilken häftig mamma jag har! Det fick mig att börja tänka på min första, och kanske sista, tatuering. Den ska ju vara personlig och passa mig perfekt. Jag är helt säker på vad jag vill göra nu - och det har med bokstäver att göra. Tyvärr blir det inte än på ett tag, allt har ju med pengar att göra. Kanske efter jul.

I dag var första gången som jag såg hela Barack Obamas tal till det amerikanska folket. För första gången röstade USA:s befolkning fram en svart president. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Barack Obama drog i stora drag hela den svarta befolkingens histora. Från slaveriet, upproret mot rasismen till i dag då en svart president håller om en vit vicepresident inför en hel nation, en hel värld.
"Om det fortfarande finns någon som tvivlar på att Amerika är ett land där allt är möjligt - har ni nu fått ert svar". 

Det är så rörande att en hel nation kan bli så engagerade. Barack Obama fick folk till röstbåset som kanske aldrig röstat förut, men nu kände de att deras röst var mer värd än någonsin. USA behöver förändring och Barack Obama i sig är ett tydligt tecken på att detta är i full gång. Ett litet steg för honom, men ett gigantiskt steg för hela USA. Barack Obama inger hopp, trovärdighet och framför allt gemenskap.

Vem kunde ha trott för 50 år sedan att en svart president skulle stå inför hela det amerikaska folket och inge ett så stort förtroende?

I dag har varit en mycket givande dag. Det känns verkligen som om vi kom ett steg närmare vår webbtidning. Alla i klassen fick olika ansvarsområden och uppgifter som vi ska redovisa nästa vecka. Jag fick äran att bli redaktionschef för detta projekt. Det ska bli väldigt spännande och framför allt lärorikt.

Dagen har även bestått av en föreläsning av mannen bakom kanon.se. Han gav sin syn på webbjournalistik och berättade lite om sin egen verksamhet.

På kvällen var vi inbjudna till en debattkväll där konflikten mellan webb- och tidningsjournalistik stod i fokus. En av kvällens paneldebattörer placerade papperstidningen i kategorin "Gammelmedia". Jag förstår honom. Den äldre generationens journalister har en tendens att enbart se webbtidningarna, och även bloggare, som ett hot. De kanske inte alltid erkänner att det är så, men jag är näst intill övertygad om att så är fallet. Webben har gett folk helt andra möjligheter att få sina röster hörda, att bli läst och även få respons på det man skriver.

Många gånger under kvällen började kvällens värdinna, som höll i debatten, att skratta eller le så där skeptiskt när hon ställde en fråga angående bloggande. Hon var inte ensam. En man som satt på första parkett sparade inte på sin kritik mot bloggare som publicerar vad som helst, när som helst, om vem som helst. Tre av paneldebattörerna tryckte extra på att vi borde dra nytta av bloggare. En av dem uttryckte det att "de konsumerar" det som journalisterna skriver.

Bloggare skapar debatt och framförallt en dialog inom ämnet de för tillfället skriver om. På det allra flesta bloggar kan man som läsare lämna ett avtryck i form av en kommentar till inlägget. Detta är något som webbtidningar tagit efter. Genom att kommentera en nyhet, skapa debatt och dialog med läsaren, växer nya nyheter fram.

Webben tar allt mer plats i vardagen, det är bara att inse. Webbtidningar växer fram och utvecklas, så varför skulle inte papperstidningen göra detsamma? Många ser fortfarande webben som ett hot, i stället för att dra nytta av konkurrensen och utveckla en starkare och nytänkande papperstidning.

Vardagliga nyheter läggs snabbt ut på nätet vilket ger "gammelmedia" chansen att satsa mer på grävande och granskande journalistik. Chefredaktören på en av de tidningar jag har haft praktik på, har erkänt att tidningens anställda borde lägga mer krut på att gräva och granska. Det finns säkerligen många fler tidningsredaktioner som borde göra det samma. De säger att det inte finns tid.
Grundaren till kanon.se gav lokaltidningen i sin stad över hundra års försprång. Efter fem års arbete med sin webbsida var han ikapp och har i dag lika många läsare som lokaltidningen.

Jag tror inte att papperstidningen håller på att dö ut, tvärtom. Med kreativitet och nyskapande kommer papperstidningen att utvecklas till det bättre. Det är tur att webben hann ikapp, sprang om, backade tillbaka och gav "gammelmedia" en spark i baken. Det ska inte uppfattas som en spark "dit pepparn växer", utan som en lyckospark i en ny riktning.

Det här är helt otroligt. Jag har haft migrän hela dagen, lite frustrerande faktiskt. Det förstör så mycket. Nu ska jag dricka min tredje kopp kaffe på mindre än 20 minuter. Koffein ska hjälpa, det ska, men just nu hjälper ingenting.
Ska försöka sova en timme nu. Hoppas jag vaknar utan denna äckliga, onödiga smärta.

Med detta inlägg vill jag inte ha något medlidande.
Däremot vill jag att folk ska förstå varför "Carro inte är så rolig längre".

Jag minns när jag var 16, det var fest varje helg och jag var alltid med och alltid på topp. Pigg och glad men mest naiv.

För ett år sedan flyttade jag till Molkom. Jag var 19 och det var fest minst två dagar i veckan. Det var hysteriskt roligt och jag var alltid på, alltid uppklädd och fin. Jag och min vapendragare Milla tog oss genom natten med hjälp av Xider och koffeintabletter.

I dag är jag 20. Mitt liv innehåller betydligt mindre festande och färre sena nätter. Det var som om en förbannelse kom över mig efter min 20:e födelsedag.
På reportageresan i New York var jag onykter en gång (i USA måste du vara 21 för att få dricka egentligen, jävla ofog) dagen efter skulle jag genomföra min viktigaste intervju. Självklart hade jag migrän hela dagen efter och personen jag intervjuade var fruktansvärt suddig och jag fick anstränga mig för att inte spy i hennes lägenhet i Harlem. Som tur var är jag en fruktansvärt skicklig journalist så jag genomförde intervjun och allt blev jättebra ändå.

Efter New York resan gick det bara utför. Varje internatfest slutade för mig med att jag gick och la mig klockan tio, för att jag hade migrän. Folk tyckte att jag blev tråkig och klagade på att jag alltid gick och la mig så tidigt. Jag missade ju allt det roliga som jag varit med på tidigare. Det är inte alltid lätt att leva upp till andras förväntningar.

Efter Soulshake Express spelningen i Karlstad i början av hösten, drack jag lite vin och två drinkar på krogen. Dagen efter gick jag inte ur sängen förrän väldigt sent på eftermiddagen. Jag  hade kräkts hela natten. Robert skulle åka till Värnamo dagen efter och jag kunde inte ens gå upp för att pussa honom hej då. Jag kunde inte prata för varje stavelse som lämnade min mun var nära på att förvandlas till en spya på golvet.

Vid varje migränanfall strålar min vänstra tinning ständigt  ut smärta, illamående och ångest. "Jag ska aldrig utsätta mig själv för det här igen". Det börjar bli verklighet nu. Jag kan inte dricka alkohol längre. På ett sätt är det ju jättebra, alkohol är en drog och droger är inte bra för kroppen och själen - det vet ju alla.

På ett annat sätt är det tråkigt, det känns som om jag är utanför, jag är inte alltid med längre och jag är inte alltid på. Det är inte värt dagen efter ändå. När jag och Robert var i Göteborg drack jag nästan två öl och fick fruktansvärt ont i huvudet. Är jag tråkig, eller är bara fruktansvärt klen? Jag kan inte ens "ta en öl" utan att riskera att få migrän.

I går satt jag och Robert uppe till ett på natten och tittade på Scrubs. Fruktansvärt rolig och bra serie det där, kan inte få nog av den. Jag var inte särskilt trött när vi bestämde oss för att sova men jag somnade till slut.
I dag vaknade jag med migrän. Det är andra gången i mitt liv som det händer (utan att jag har druckit dagen innan). Anledningen till det är förmodligen att jag var uppe längre än vad jag brukar, kanske sov jag inte särskilt bra heller.

Det första jag fick göra i morse var alltså att gå ner till apoteket och köpa migräntabletter, mysig frukost. Jag hoppades på att det skulle gå över men det blev bara värre. Nu sitter jag här och hinkar i mig kaffe i hopp om att koffeinet ska ta bort det onda, för tabletterna hjälper inte, förmodligen tog jag dem för sent. Jag var tvungen att ringa och sjukskriva mig från jobbet och nu väntar jag bara på att klockan ska gå så jag kan få ta två tabletter till. Det snurrar och ibland hänger synen inte med när jag  vänder på huvudet.

I natt skulle jag och Robert ha uppesittarkväll och följa USA-valet. Vi skulle dricka lite, äta gott och sitta uppe hela natten.Jag såg verkligen fram mot det. Nu sitter jag här med migrän som inte vill gå över, vet inte om det blir något i kväll. Förmodligen får jag gå och lägga mig och vara så där tråkig som jag alltid är. Så där tråkig som bara jag kan vara.

Jag hatar verkligen min migrän, det är mitt värsta. Migränen tar bort det där lilla extra som jag vill kunna unna mig själv. Ärligt talat så är jag jävligt ledsen över att det ska behöva vara så här. Jag vill ha kul och orka göra roliga saker som alla andra i min ålder, eller som de allra flesta. Men istället ska jag få migrän och tvingas gå och lägga mig hela jävla tiden.  Förlåt men jag kan inte rå för det. Jag hatar det

Nu har jag anmält mig till Karlstads Universitet -igen. Tänkte fräscha upp min spanska, jag har en känsla av att jag kommer att behöva prata ett till språk. Det är alltid kul.

Snart ska jag gå till jobbet. Är egentligen inte alls motiverad men måste ju ha pengar till hyran. De två veckorna på na.se resulterade i att jag var helt slut i helgen. All stress och alla tidiga mornar gjorde sig påminda...

Förresten så fick jag och Robert oväntat besök natten till lördagen.
Klockan 03.00 ringer Hamid och frågar om han får sova hos oss. Självklart fick han det! Jag bäddade åt honom i soffan och Robert gick och mötte honom.

Dagen efter hängde vi på stan och lagade mat. Fredrik kom och hälsade på en sväng också. Det var en mycket trevlig lördag! För en gångs skull fick jag och Robert stå för gästfriheten, i stället för att vi ska behöva flänga runt till folk hela tiden. Det skulle vara så mycket trevligare om folk kom och hälsade på lite oftare, eller att de faktiskt hälsade på överhuvudtaget...