Glasklar kindkyss
På Skaraborgs Läns Allehanda i Skövde finns det en magisk väggportal. De kaffedrickande reportrarna kan se igenom glasväggen, men den är osynlig för tidningens besökare. Väggportalen gränsar till annonsavdelningen och vaktmästarens kontor. För att ta sig till andra sidan av portalen måste man veta vart det förtrollade handtaget sitter. Endast tidningens anställda kan utlösa den magiska kraften som får portalens väggar att skiljas åt.
Skulle någon besökare få för sig att komma över till andra sidan väggen möts de av en glasklar kindkyss. För att kunna träda in i reportrarnas värld måste de ha med sig en person som skrivit kontrakt med tidningen. Om det skulle hända att en besökare trots allt slinker in genom glasportalen kommer denne med omedelbar verkan få symtom som förvirring och bristande lokalsinne.
/C
På andra sidan är himlen blå
Folk börjar ta fram sina paraplyn. Himlen öppnar sig och stora vattendroppar skvätter upp från trottoaren. Jag välkomnar regnet med ett leende. En gammal skolkamrat springer förbi och vidare in mot köpcetret. Jag behövde inte ens ignorera, mycket sköter sig självt nu för tiden. Alla vet sin plats och alla vet vem eller vilka de inte ska hälsa på. Det spelar ingen roll att vi har stämt in i fylleklang, legat i samma diken eller hållt varandras händer; vi är vuxna nu och allt de där är över. I alla fall är det så folk ser på oss och kanske vi på varandra.
Jag ställer mig upp och står ensam kvar på betongen. Skyddet som det grå taket ger mot regnet vill jag inte bli av med, jag har inget paraply. Skydd mot oväder gör att folk står still. Tryggheten i det som redan finns får människor att sitta kvar i samma betongbyggnad år efter år. Det som finns utanför är skrämmande och obekant, otryggt och inget grått, skyddande tak finns att ställa sig under.
Det har gått allt för lång tid. Jag måste iväg. Regnet verkar inte vilja ge med sig så jag har inget annat val än att promenera ut på den neddränkta asfalten. Av alla människor på stan är jag ensam om att inte ha något skydd över den grå himlen. Jag bryr mig inte om vattenpölarna. Mina tygskor läcker in och strumporna får sig ett bad.
När jag äntligen kommer fram till resecentrum har regnet avtagit en smula. Mina välnopprade ögonbryn har inte varit till någon hjälp mot vattnet som runnit ner för min höga panna. Jag har spottat vatten hela vägen från stan. Bussen går om en kvart.
Himlen spricker upp och en ynka solstråle tar sig krampaktigt ut från ett av molnen. På andra sidan är himlen blå.
Caroline Johansson
14 juli 2009
Några ord till dig
som att andas in när du andas ut
Du är varm och jag är kall
Fingertoppar som möts i en lek
Kyssar som aldrig vill ta slut
Fjärilarna i magen som inte vill sluta flyga
woh
Ny tid ny strid. Ny början, ny tid.
Känslan i bröstet sprider sig till resten av kroppen. Reaktionen blandas med tankar och förvirring som får mitt liv att gå runt. Utan verkligheten finns inga drömmar.
ögonblick
Nästa gång, ska ja låta bli att blinka.
Nästa gång ska det vara på riktigt
Blottat mitt hjärta för många gånger
Litat på dem som nu, bit för bit, ryckt mitt hjärta ur kroppen
Vad som nu pumpar mitt blod genom ådrorna
Är vilja och hopp
Jag tänker inte ge upp
Tänker inte låta det förstöra mig, inte helt
Alla minnen kommer föralltid att finnas kvar och jaga mig
Jag springer genom en skog full av taggtråd med blicken upp i skyn
Det finns fler träd i skogen och jag tänker springa där tills jag inte orkar mer
Nästa gång ska det vara på riktigt
