Caroline Johansson

När jag var liten brukade jag leka nyhetsankare. Jag satt där, fem år gammal, och rapporterade om mina egna nyheter. Då och då kollade jag ner i papprena  framför mig - precis som Lotta Mossberg gjorde. När jag var färdig tog jag upp papprena och rättade till dem, precis som de på tv gjorde. Jag avslutade alltid med repliken: "Och det var allt för i kväll och jag, jag är Lotta Mossberg."

Detta har jag svaga minnen av. Det är min mamma som berättat det hela för mig. Då var det på lek. Jag lekte reporter. Mina reporterlekar har blivit till drömmar. Drömmar som slagit in flera gånger de senaste åren och jag har verkligen utvecklats och jag tycker själv att jag är en mångsidig och talangfull reporter, när jag väl får chansen att visa vad jag går för.
Nu fick jag inget sommarjobb på VF som jag praktiserade fem veckor på. Inte på grund av bristande kompetens utan för att chefredaktören "inte fick in mig i schemat". Samtidigt hade en av nyhetscheferna nästintill lovat mig en vikarieplats till sommaren. Ibland är livet orättvist.

Det stoppar mig inte från att sluta drömma. Jag har sökt sommarjobb på både NWT och Filipstads Tidning. Marijah ringde i dag och sa att hon blivit tillfrågad sommarjobb på NWT eftersom hon sökt dit i januari. Tur för mig att hon jobbar hela juli i Malmö. Jag ringde upp personen i fråga från NWT och fick hans mejladress. Efter det skickade jag iväg ett CV och arbetsprover samt massa referenser. Nu hoppas jag på det bästa.

Jag vet att jag kan och mina ambitioner är det inget fel på. Det enda som är fel är att jag inte får utlopp för mina talanger. Det gör mig frustrerad.

Här nedan kommer tre av de artiklar från Värmlands Folkblad som jag är mest nöjd med.


Optiker räds inte konkurrens: http://vf.se/Arkiv/Nyheter/Karlstad/2008/Februari/Vecka-9/Optiker-rads-inte-konkurrens.aspx

Arena fällt för sexistisk reklam: http://vf.se/Arkiv/Nyheter/Karlstad/2008/Mars/Vecka-12/Arena-fallt-for-sexistisk-reklam.aspx

Landsbygd är framtidsbygd: http://vf.se/Arkiv/Nyheter/Grums/2008/Mars/Vecka-13/Landsbygd-ar-framtidsbygd.aspx

Jag bevittnade precis Ushers video  "I wanna make love in this club".
Det är fruktansvärt att vissa, eller näst intill alla, RnB sångare är så fruktansvärt självgoda.
Självklart hade han en brud hela videon som han kladdade på. Som tur var så försvann hon titt som tätt. Han fick inte "make love in this club".
En symbol för att tjejerna höll med om att "wanna make love in this club" var att de gav sina bling-bling halsband till killarna. Uscher fick bling-bling men även Nelly och Kayne West.
Jisses.

Jag tänker bara på hur skabbigt det är att ha sex "in this club". För killar är det självklart alltid coolt men tjejerna får en slamp-stämpel. Usher sjunger även något i stil med: " I wanna give it to you and I don't care who's watching". Visst, vissa kan tända på att ha sex offentligt men de hinner nog inte så långt innan krogvakterna slänger ut dem. Hur skulle det se ut om Usher kom till Bogrens och satte på en liten blondblekt blondin i en av sofforna?

I går dissade jag en utekväll. Jag kanske kommer att ångra det, förmodligen inte.

En liten kille går hem från skolan med en tung ryggsäck.
Ryggsäcken tyngs inte med läxor utan med alla fula, svarta ord som hans klasskamrater säger till honom.
Han är mobbad.

Nästa dag när den lilla killen går hem med sin ryggsäck är den fortfarande full av ord.
Den här gången finns ett annat ord med, ett ord som är rött.
Ett ord som får honom att le.
Hej.

Jag älskar den reklamen.

Klockan är 23.37 och jag kom nyss hem från en förfest. Jag orkade ärligt talat inte följa med ut. Visst, det var kul på Bogrens när jag var 15-16 år och dansade loss med svettiga discoturkar. Då var det kul för jag visste inte bättre. I dag fyller jag 20 om en vecka och vet mycket bättre. Nu vill jag bara gå ner till Nordan och lägga mig bredvid min älskade Robert och somna med huvudet mot hans axel. Det finns inget bättre sätt att somna på som när Robert håller om mig. Tyvärr så är jag två timmar från Molkom och nästan en vinflaska för full för att sätta mig i bilen och köra iväg.

Kalla mig tråkig men jag har inget behov av att gå ner till Bogrens och skaka rumpa. Inte alls. Jag sitter hellre hemma hos mamma här på Kilbacken och bloggar. Vitklädda män i för tajta outfits är inget för mig, inte alls. Jag blir bara trött av vin och nu vill jag sova. Tyvärr får jag somna ensam med massa kuddar omkring mig. Brorsan visade precis en bild på en snögubbe i form av en stor manslem. Vart är världen på väg? Vad hände med alla söta snögubbar och snöänglar? Hur som helst så är det vår nu. Första våren någonsin som jag får dela vårkänslor med någon. All kärlek till min Robert Letowski. Vi ses i morgon.

Nu har halva släkten åkt hem. Jag fick 800 kronor allt som allt. Sen fick jag kläder av mormor som är för små för henne. Mormor ger mig inte mer presenter nu, någonsin. Anledningen till det är att jag är "för gammal och man måste ju sluta någon gång". Mamma tycker detta är pinsamt. Men men... presenter är väl upp till var och en om man vill ge bort eller inte. Mormor och hennes man åkte tidigare eftersom han har tinnitus. Det var en liten kille här som skrek och skrattade om vartannat. Det var mest gulligt tycker jag men mormors man klarade inte av det. Han reste på sig, såg på mormor och pekade åt dörren. Sen gick dem.
Min pollenallergi börjar ge sig till känna också. Näsan rinner och ögonen kliar. Smilla ryckte bort lite gräs från vår lilla gräsmatta och gav till mig, jag skulle lukta på gräset. Inte så bra gjort tänker jag nu efteråt.

Ska nog åka och köpa lite puder nu tror jag. Måste åka med bilen så jag vet att den inte är död. Visst, killarna som jobbade på bilverkstan, killarna med tribals på armarna, de fixade det som smygdrog ur batteriet. Fast lampan i bilen lyser fortfarande så jag är inte helt säker på att de lyckades.

I morgon ska jag träffa andra halvan av släkten, pappas släkt.  Nu: Snyta mig, ut till bilen, åka runt lite och köpa smink.

Ciao.

Nu är det en vecka kvar tills "jag är bara 19"  byts ut till "jag är bara 20". I dag kommer halva släkten hit och firar. Mamma har köpt en jättestor smörgåstårta jag inte ska äta eftersom den är proppad med skinka. Mamma ska designa min egen, köttfria, smörgås.

I går när jag åkte hem till Skövde åkte jag fel. Det är mycket konstigt eftersom jag brukar skryta med att jag kan vägen till och från Molkom helt utantill. Det kan jag också, men i går fick jag tydligen en blackout. Jag vaknar upp ur mina dagdrömmar med rosa elefanter,  och helt plötsligt är jag i Örebro län. "Oj!" tänker jag men följer E18 mot Stockholm en liten bit till. Till slut inser jag att jag inte kan åka längre för då hamnar jag i Nora. Mina handikappade geografiska kunskaper säger att det inte riktigt är åt det hållet jag ska. Jag vänder vid en mack och åker tre mil tillbaka. Efter det svänger jag av vid en avfart som det står "Mariestad" på. Det kändes rätt.

Jag kommer till Skövde med en otrolig huvudvärk men det skiter jag i, tar mina piller och sätter mig på cykeln ner till stan. Mamma är med och vi tar en glass i solskenet vid Livets brunn i centrum. Efter en timme på stan pallar jag inte mer utan cyklar hem och tar ett halvt piller till och somnar. Huvudvärken fortsätter kvällen igenom och jag somnar sedan till "Morden i Midsumer" som jag faktiskt ville se men mina ögon kunde inte vara öppna längre.

När jag och mamma satt där vid Livets brunn, skickade jag iväg ett sms till min bästaste vän som är i Australien. Jag och Johan har suttit vid Livets brunn hur många gånger som helst. Där har vi varit fulla, ätit glass och euro-baguetter. Jag minns också när vi satt vid bänkarna på andra sidan torget och solade. Det var Västerhöjd-tider och alla brudar var blonda och skrattade falskt, eller ganska många i alla fall. Vi satt och klagade på allt och alla och hade väldans trevligt. Jag saknar Johan Bergsten, min vapendragare! Fast det var ju jag som flydde Skövde först, men jag kom och hälsade på ibland, kanske lite för sällan inser jag nu. Hur som helst så kommer vår vänskap aldrig dö. Jag har aldrig haft en sådan trogen vän.

Nu börjar det verkligen att köra ihop sig för mig. Tiden bara rinner iväg och jag står kvar och stampar i min nedtryckta jord. Jag hörde i dag att en kista ska sänkas ner 1.60 cm i en grav. Det är två centimeter från min fulla längd.

Vi har en redigerare här i dag från NWT. Hon berättar om hur vi ska redigera på ett bättre sätt i nästa tidning som vi gör efter resan till New York. Det är synd att personen som är ansvarig för vårat nuvarande projekt inte är helt uppe i varv som hon borde vara. I stället vill hon slänga över allt ansvar på alla andra och framför allt mig. Usch.

På Journalistlinjens hemsida står det bland annat att "nio av tio fick sommarjobb". Ni kan ju gissa vem den tionde var. Först var det Merja eftersom mina lärare tog för givet att jag skulle få jobb. Anledningen till det är helt enkelt att jag helt klart är en av de mest talangfulla och ambitiösa eleverna i klassen. Dessa goda egenskaper tog jag självklart med mig till praktiken. Där fick jag beröm av nyhetscheferna: "Det ska inte vara några problem att ordna en plats åt dig i sommar", sade en av dem. Den andre sade något i stil med: "Du är ambitiös och du har talang för det här yrket". Jag tackade och tog emot komplimangerna men fortfarande hade chefredaktören sista ordet.
Merja tog dock sitt sommarjobb trots allt, så nu var det bara jag kvar som inte fått besked. De som jag snackade med om min praktik och mitt sommarjobb sade: "Om det är någon som ska få sommarjobb i klassen, så är det du Carro." Men så blev det inte. Världen är fruktansvärt orättvis!

Två veckor och fyra dagar efter att min praktik slutat, fick jag beskedet att jag inte får något sommarjobb. "Jag har verkligen försökt få in dig i schemat men det går inte", ungefär så sade chefredaktören till mig i telefon. Jag hade utan framgång försökt att få tag i honom veckan innan via sms. Veckan innan det ringde jag och tackade för praktiken och frågade då om sommarjobb. Då hade han inte heller något svar på mina frågor.
Nu söker jag vidare och hoppas verkligen att jag får chansen till jobb på någon annan tidning än VF. Jag hoppas få skriva för VF i framtiden, men den här sommaren blev det inget av det.

Fem veckor arbetade jag utan lön på VF, eller förlåt, jag hade praktik. Men jag jobbade och blev publicerad vilket var hur bra som helst!  Reportrarna och redigerarna där ska verkligen ha stort tack för jag lärde mig hur mycket som helst. Jag blev verkligen bra bemött och det var många som läste mina texter och kommenterade saker som jag kunde göra bättre. Det har verkligen hjälpt mig att utveckla mitt språk ännu mer.  Det var verkligen fem jätteroliga veckor och framförallt lärorika. 
Synd att jag inte fick sommarjobb.

Nu ser jag mig om efter andra jobb. Jag vill verkligen arbeta inom journalistyrket, som reporter, redigerare eller fotograf - eller varför inte alla tre?
Multijournalist - Javisst!

Det är så skönt att ha kommit till insikt i sitt liv. Allt handlar om pengar - så då ser jag till att tjäna pengar. Jobb jobb jobb. Pengar är tid och tid är pengar.
Leva livet. Jag är bara 19, långt till pension men dags att börja pensionspara.
Stanna upp och lev en smula, som det står på Jons dörr.

I morse vaknade jag med huvudvärk - efter fyra folköl. Lite pinsamt faktiskt att jag kan vara så klen. Blir en lugn kväll för mig i dag eftersom jag haft ont i huvudet hela dagen.

Nu sitter jag i en säng med tillhörande duntäcke. Tyvärr är täcket inte mitt men det tillhör Mr. Piraten så jag får ligga här hur mycket jag vill. Ska vila lite nu så kanske huvudvärken försvinner - hoppas.

För övrigt gjorde jag en jävligt dum grej nyss. Jag köpte cosmopolitan - enbart för att få Paris Hiltons parfym som var med i förpackningen. Min parfym håller på att ta slut och jag tyckte att en tidning + en parfym för 44 kronor var ett bra pris. Till min förskräckelse var tidningens innehåll rent skräp och parfymflaskan hade gått sönder. Aldrig mer ska jag luras av sånt skräp till tidning.
Tänker ge den till milla. Tidningen luktar ganska mycket parfym faktiskt.

Resan till Köpenhamn är nu bokad och klar tack vare David Hellsing. När vi kommer till Danmark ska vi åka därifrån till New York. Snart bara två veckor kvar, helt otroligt! Sen när vi åker hem landar vi i Köpenhamn igen och åker därifrån till Karlstad.
Nio dagar blir vi borta allt som allt. Det kommer bli hur kul som helst. New York!!

Det finns få saker som får mig att känna nostalgin krypa in under skinnet
som efter att ha gått in över tröskeln till Björn M Jansons rum.
Björn må vara en lat jävel och en suput
men han är en av de människor som påverkat mig mest.

Lukten som är fastklistrad  på  väggarna osar hösten 2007, Little lies och gemenskap. Den gemenskapen som fanns innan dagens internatgrupperingar kom till. Grupper har splittrats och förts samman, gång på gång. De grupper som existerar nu kommer däremot att bestå - länge.

Dagarna rinner iväg. Nu har jag fixat allt för universitetsutbildningen som jag sökt. Ska bara posta och söka en kurs till.
Håller på med ett CV som jag tänker lägga ut lite var stans. Jag kom till insikt i går nämligen. Jag kom på att jag måste stressa ner. Jag är bara 19 (snart 20) hela livet ligger för mina fötter. Nu vill jag tjäna pengar och leva livet. Fast får jag sommarjobb någonstans och de vill ha kvar mig så jobbar jag vidare. Kan inte leva på lån hela livet. Jag måste ut i verkligheten nu.

Den där jävla klumpen är fortfarande kvar i bröstet. Jag mår så dåligt när du mår dåligt. Vill bara att allt ska vara bra. Allt ordnar sig till slut - det är ju så.

Jag tvivlar verkligen på mig själv just nu. Allt jag tar mig för verkar inte leda någonstans. Det är så frustrerande, har aldrig känt såhär.
Pengar, allt handlar om pengar. Pengar och jobb.
Så lyssnar jag på RnB också... det har jag inte gjort på länge. Kanske håller jag på att gå tillbaka till den gamla Caroline som inte trodde på sig själv, den där Caroline som jag lagt på hyllan. Tydligen har hon ramlat ner igen, börjar väl bli för tung för hyllan att bära upp.
För mycket tankar i huvudet just nu. Hur kunde jag vara så dum att tro att jag skulle få allt på ett silverfat? Det gick för bra för mig där ett tag, klart det måste ta slut någongång. Men jag hoppas inte att det är så illa som jag tror. Är kanske hormonerna som spökar lite också, vem vet?

Alla småjobb jag någonsin haft (kanske två -tre stycken?), har arbetsgivaren alltid varit mycket nöjd med mig. Jobbar jag så jobbar jag och då gör jag alltid mitt bästa, vad det än handlar om. Det är fruktansvärt synd att jag inte får chansen att verkligen visa vad jag går för. Jag vill ju, vill inget hellre. Det sista jag vill är att studera hela mitt liv, för att få en inkomst som sedan ändå måste betalas tillbaka.
För att få ett jobb ska du helst ha massa kontakter, erfarenhet samtidigt som du ska vara ung och barnlös.

Ända tills jag flyttade till Molkom har jag bara spelat basket på fritiden. Jag har inte haft tid med att jobba. Visst, det var mitt val och tydligen ett dumt val. Vad har jag för nytta av att jag varit med i regionslaget och tränat småknattar i tre år? Det hjälper mig inte nu.

Sommaren innan Molkom jobbade jag på ett äldreboende. Visst det var väl kul ett tag men inget för mig. Jag blir alltid för personligt involverad i de gamla och deras liv, jag skulle må psyiskt dåligt till slut när jag ser hur de blir äldre och sämre hela tiden. Arbetsgivaren ville ha tillbaka mig i sommar igen, jag var en av de bästa vikarierna. Jag fick till och med deligera medicin. I värsta fall får jag gå tillbaka dit.

Jag känner att jag hela tiden nedvärderas min kompetens. Jag får inte chansen att visa vad jag kan. Visst, jag visade framfötterna på VF i fem veckor men jag fick bara ta bilder till min artikel en enda gång. Jag vill visa att jag klarar av att göra allt, skriva, fota och redigera. Skriva och redigera gjorde jag och jag är väldigt nöjd med min insats och det var nyhetscheferna också, förhoppningsvis chefredaktören med. Det är han som bestämmer om jag får sommarjobb eller inte. Allt mitt hopp hänger på honom just nu.

Mina fem veckor på Värmlands Folkblad är nu slut och jag är tillbaka i Molkom.
Jag har verkligen lärt mig hur mycket som helst under praktiken och framförallt utvecklat mitt språk. Det har varit hur kul som helst och jag är verkligen nöjd med min insats. Alla på redaktionen ska ha stort tack för all respons och alla uppdrag jag fick. Sista veckan med redigering var också väldigt lärorik och rolig.

Nu väntar jag på svar från Peter Franke angående sommarjobb. Hoppas, hoppas...

Gå in på min journalistlinjes blogg!