Caroline Johansson

Klockan tre i dag. Mot Karlstad, sommarjobb och framgång!
Framförallt till kärlek och vänskap.
Om en vecka firar jag och Robert fem månader <3
Milla, vi ses ikväll! Vi har många tjejkvällar framför oss.

Tänker på dig Björn, dig och din familj.
Hoppas vi ses snart. Du ska få en bamsekram.

I går tjugo över nio på kvällen fick jag ett telefonsamtal. Det var Björn. Han frågade hur det var med mig, jag svarade att det var bra, lite nervös inför flytten bara. Jag frågade hur det var med honom. "Det är skit, min bror har dött",säger han då.
Björns bror skulle göra ett trick på ett broräcke, onykter. Det resulterade i en fallolycka. Han föll 22 meter, hamnade på sjukhus och kämpade i flera timmar för sitt liv. Lungorna gav upp till slut och det gick inte att rädda honom.

Björns bror hette Robert och skulle snart fylla 20 år. "Jag trodde aldrig att jag skulle begrava min bror", sa Björn. Livet är orättvis. Only the good die young.
Björn är en fantastisk människa, hans bror var säkert likadan med tanke på alla Björns berättelser. Tyvärr hann jag aldrig träffa Robert. Ändå sitter jag här med en klump i halsen. Livet är kort och orättvist.
Jag satt hela dagen i går och oroade mig över min framtid. Björns bror har ingen framtid. Som Björn sa: "Klockan har stannat för honom." Björn skulle flyttat in hos sin bror och börjat jobba i Göteborg. Nu försvann de planerna. Jag sa att han är välkommen till Karlstad, till mig och min pojkvän och säkert till Milla också.

Jag ringde Milla precis. Björn hade ringt henne också. Vi var lika upprörda bägge två. Björn hade sagt att han förmodligen kommer till Karlstad, om inte vi kommer till honom. Milla hade sagt samma som mig, att Björn var välkommen till oss. Hur som helst så finns vi här för världens bästa Björn.
Mina tankar är hos familjen Janson just nu.

Vila i frid Robert Janson.

Du kramar bort alla bekymmer och skrämmer bort alla spöken under sängen.
Du är min dunderhonung och världens bästa lyckopiller.
Min älskling helt enkelt!

Var på promenad i dag med Therése och Johanna. Vi pratade om allt och inget, mest om våra gemensamma vänner. Jag inser hur tomt det är här utan min bästa vän, Johan. Det känns som om de här veckorna i Skövde hade kunnat bli mycket roligare och meningsfulla om han varit här.
Sen sa vi hej då. Vet inte när vi ses igen. I morgon drar jag till Karlstad. Jag är livrädd men det ordnar sig, det gör det alltid. Jag måste sluta vara en sån fegis! Egentligen är jag inte det men så fort jag ska göra nåt jag känner mig minsta obekväm med, blir jag den där lilla, tjocka Caroline igen utan självförtroende. Det kommer gå över sen när jag vant mig.

Ska bli skönt att få träffa Milla igen. Våra deeptalks är guld värda!

I morgon går flyttlasset mot Karlstad. Jag kan inte riktigt fatta det än, det är nog därför nervositeten inte har tagit över mina nerver. Pappas bil är fortfarande på lagning men han hade fixat en bil från jobbet. "Nu kan du ta med ett piano om du så vill", sa han. Det är nog en stor bil, synd att jag inte äger ett piano. Jag tror inte att jag hade fått plats med pianot i lägenheten så det spelar ingen roll. Men cykeln ska med! Pappas gamla cykel, min är alldeles för trög. Tror jag har punktering.
Det ser fortfarande ut som tredje världskriget i mitt rum, trots att jag packat ihop alla kläder i sopsäckar och väskor. Det är fortfarande några små detaljer som ska packas ner, någonstans. I morgon ska jag sova hos Milla igen. Jag får inte flytta in förrän på måndagkväll. Jag har två biobiljetter som jag fick av Värmlands Folkblad när jag slutade praktisera där. Dem biobiljetterna kanske kommer till använding i veckan. Jag, Milla, Sex and the City. Tror det skulle bli succé.
Jag vet inte när jag ska hinna med att handla. Till skillnad från Milla vill jag ha lite mat i mitt kylskåp (haha), men jag har faktiskt tänkt köpa banan, det är gott att ha i mat. Så kan man bjuda Milla på något om hon kommer på besök!

Jag vet inte vad som händer i dag. Jag borde förstås säga hej då till folk men jag orkar inte flänga runt. Jag får alltid göra det när jag kommer till Skövde. Som jag sagt förut, tiden räcker inte till. Eller så planerar jag tiden helt fel så att den inte räcker till. Just nu vill jag att tiden ska gå fort så att Robert kommer upp till Karlstad, så jag slipper sova ensam. Sover som bäst när jag har honom att krama om.

De där tonåringarna med svartfärgat hår, nitar och trasiga, tajta jeans som man springer på titt som tätt, påminner mig om min egen tonårstid. Riktigt så extrema var inte jag och mina kompisar i högstadiet. Det jag minns allra mest är däremot vår gemenskap. Alla tjejkvällar vi hade hos varandra, vi sov över, kollade på film, pratade om killar och annat skoj som tonårsbrudar gör. Vi hade till och med våra första fyllor tillsammans. Det är en sak som verkligen symboliserar tonårstjejer, att de går omkring i gäng.

På både gott och ont splittrades mitt gäng. I slutet av högstadiet blev grupperingarna inom gänget  allt tydligare. Det var inte många som valde samma gymnasieprogram. Även om de gjorde det så var det inte säkert att de fortsatte vara bra vänner för det. Vänskapen rann ut i sanden och nya vänskapsband knöts. Många av mina före detta närmsta vänner blev tråkigt nog bara "hej, hur är det"-kompisar. Ibland på studentfesterna kunde vi bli lite nostalgiska och prata om gamla fyllor, gamla ragg och så vidare men inget mer än så. Inga fler tjejkvällar, inget mer tjejsnack.

Kanske berodde det på att vi alla blev mer självständiga och säkra på oss själva. Många kom underfund med vad de ville göra med sina liv, vad de skulle studera till och vad de värderade högst. De som inte hade samma värderingar eller intressen, umgicks man inte lika mycket med, eller inte alls med.
I dag har jag fortfarande många vänner. Alla grupperade in i någon slags grupp. Jag har alltid haft mina "basketkompisar" och mina "vardagskompisar" eller vad man kan kalla det. Även om alla var vänner med mig, behövde det inte betyda att de var vänner med varandra. Det har faktiskt hänt att jag haft kompisar från olika "gäng" som inte stått ut med varandra. Att sitta i mittenpositionen i det läget är ingen höjdare.

Jag spelar inte basket längre, det gamla "basketgänget" har tyvärr splittrats. Det är tråkigt och det är lika mycket mitt fel som alla andras. Vi hör inte av oss längre. Förr träffades vi regelbundet i baskethallen och i skolan. Nu går vi inte på gymnasiet längre och vi tränar inte tillsammans. Alltså har vi tappat våra gemensamma nämnare. Fast vi är ändå så bra vänner att när vi väl träffas, är det som om ingenting hade hänt. En av mina gamla lagkamrater har till och med skaffat barn. Alla vill vi ha ut olika saker ur våra liv. Är det inte samma saker som vi värderar, är risken stor att man glider isär eftersom tiden man väljer att spendera inte spenderas med de gamla vännerna. (Här hade Björn tjatat om att man inte kan säga att man spenderar tid, men nu bloggar jag så då skriver jag som jag vill.) Tyvärr är det så.

Nu har jag börjat ingå i en annan slags grupp av vänner. Jobbarkompisar. Mina klasskamrater på Molkoms folkhögskola kändes mer som arbetskamrater än som klasskompisar. Mycket för att vi gjorde många arbeten tillsammans som var precis som riktiga jobb. Nu ska jag förhoppningsvis komma ut i arbetslivet och skapa nya kontakter där.
Vissa vänner har jag kvar sedan flera år tillbaka. Det är några få, enstaka vänner som alltid hör av sig och som jag känner att jag kan höra av mig till. Man är två om att vara vänner. Om det blir en ensidig sak kommer det aldrig att hålla.

Som vanligt kan jag inte låta bli att oroa mig över framtiden. Jag vill göra så mycket men jag är rädd för att jag kommer fastna någonstans på vägen och inte kunna förverkliga mina drömmar. Som vanligt får jag för mig att tiden inte räcker till, och visst det gör den inte - om man ska göra allt på en gång. Jag måste lära mig att planera och framförallt ta ett extra djupt andetag lite då och då.

Jag klippte förresten av mig håret förut. Fem centimeter åkte av och det är fruktansvärt skönt. Nu når håret till axlarna och jag tror min pojkvän har längre hår än mig. Förutom det har hela dagen gått åt till att packa, packa om och trycka ner allt i väskor och sopsäckar. Jag ska åka till lägenheten på söndag och lämna "lite" grejer som jag sa i telefonen till hon som bor där nu. Hoppas hon inte blir upprörd när jag kommer med tre sopsäckar och fyra väskor. Men det är ju hela mitt liv som ska flytta 20 mil, det är en hel del. Alla dessa kläder! Jag vet inte var de kommer ifrån. Och ändå vill jag bara ha mer... typiskt tjejer!

Jag kollade upp vilken buss jag ska åka till jobbet med under sju veckor. Bussen går 06.20 vilket innebär att jag är framme 07.30, en timme innan jag börjar jobba. Typiskt mig att ha sådan oflyt. Jag tog förgivet att det skulle ordna sig med resandet. Jag tror nog fortfarande innerst inne att jag har bil. Nu får jag förlita mig på kollektivtrafiken i stället, sånt är livet. Eftersom jag ska jobba med världens roligaste jobb, kommer det vara värt besväret!

Jag måste verkligen se till att få tillräckligt med sömn. Inte dricka kaffe innan jag går och lägger mig och annat strunt. Jag måste gå upp vid fem på morgonen... Som tur är kan jag sova på bussen, eller läsa tidning om jag mot förmodan inte är trött. Jag hoppas på det sistnämnda. På så sätt får jag säkert ideér om jobb jag kan göra för tidningen. Jag har redan luskat ut några saker att skriva om genom att läsa Dagens Nyheter.

Nu ska jag kolla om jag har lika mycket oflyt med bussarna från Filipstad till Karlstad.

Kollade på fotboll nyss med Therése. Jag kom och tänka på en sak när en av de turkiska spelarna gjorde mål. Jag mindes plötsligt den där känslan av att ha gjort poäng i basket.

Känslan då jag precis satt en trepoängare och verkade helt oberörd av prestationen.
Jag ignorerade publikens jubel,
jag visste att allas blickar var riktade mot mig efter skottet mot basketkorgen.
Egentligen var jag just i de där sekunderna i en helt annan värld
högt över alla andra.
Jag har varit där många gånger.
Jag tyckte alltid att jag var starkare, bättre och större än alla andra på planen i det ögonblicket,
trots att jag bara var (och fortfarande är) 1, 62 meter lång.
Adrenalinkicken som rusar i blodomloppet gjorde att jag tog i extra mycket i varje steg jag tog.
Det hände att jag tog i för mycket vilket då kunde resultera i en foul och två straffkast åt motståndarlaget.

Tydligen så hade jag inte fått några papper att skriva på, hoppas de kommer i morgon. Jag är helt slut. Jag började min resa från Småland klockan tre på dagen ( kvart över egentligen för bussen var sen), sen väntade jag 45 minuter i Jönköping och åkte med ännu en försenad buss till Skövde. Cirka halv sju hoppade jag av bussen.
Jag har inte ätit kött på ett halvår. I dag blev jag bjuden på både för- och varmrätt som innehöll kött. Jag vågade inte tacka nej, det är ju oartigt när man blir bjuden! Det hela resulterade i att jag kräktes upp allt på bussen hem till Skövde.

Jag har däremot insett att jag måste börja äta kött igen. Mest för ekonomins skull. De där quornbitarna som jag verkligen älskar, är tyvärr väldigt dyra, liksom mycket annat svamp-protein. Det är synd, för det är mycket godare än kött.

Min och Roberts midsommarmiddag bestod av kyckling, jättegod sås och pommes. Det var faktiskt gott, fast vi kunde lika gärna använt quornbitar...
Alternativet är att bara äta bönor, linser och liknande. Jag får allt ta att kolla upp fler matalternativ.

Nu ska jag snart sova och vakna ensam, utan en söt Pirat som ber om sovmorgon. Det är inte kul när min raring är i ett helt annat landskap, snarare tvärtom. Långt bort är så fel, nära känns så fruktansvärt rätt.

Nu är det tisdag. I morgon åker jag tillbaka till Skövde igen.

I går löstes många av mina problem. Jag får hyra lägenheten i Karlsad. Nu är boendet fixat i ett år framöver. Jag har bara kontraktet att skriva på och betala hyran så är det klart. Allt det är av första prioritet när jag kommer till mammas lägehet i morgon.

Några dagar efter att jag flyttat in, kommer Robert. Det kommer bli underbart att få vakna bredvid honom varje dag. Min Pirat är den som lugnar ner mig och lyfter ner mig på jorden när jag oroar mig för mycket.. Jag gör det svårare än vad det egentligen är. Bara att kliva på bussen kan vara jobbigt. "Vad ska jag säga, vart är det jag ska nu igen, var är min plånbok, var är mobilen" osv osv... Plånboken och mobilen måste jag alltid veta var de är!
Oftast vet jag inte ens var jag själv är.

Nu ringer det här hemma hos familjen Letowski. Jag vågar inte svara.. vad ska jag säga? "Caroline,,, hos.... eeeeh Letowskis"

Lite uppdatering:

Onsdag:
Satte mig på en buss med destination Karlstad. När jag kom fram sprang jag till Norrstrand i regnet och kollade på en lägenhet. Den var hur mysig som helst och förmodligen får jag den i slutet av denna månaden.
Efter lägenhetstitten satte jag mig på en till buss med destinaion Karlstads univetsitet. Där hade jag en arbetsintervju med en trevlig person från syudent consulting. Intervjun gick hur bra som helst, tycker jag i alla fall. Får se i höst vad intervjuaren tyckte.
Sedan flängde jag tillbaka in mot centrum och rakt in i Millas famn. Hos henne fick jag äntligen slappna av efter allt stressande. Jag är däremot väldigt stolt över mig själv att jag hunnit med allting. Milla och jag var båda trötta och slitna så vi tog det mest lugnt, kollade på fotboll, sex and the city och sen somnade vi som två söta små prinsessor.

Torsdag:
Ännu en gång satte jag mig på en buss. Denna gången med destination Värnamo. Första stoppet var i Jönköping. Där satt jag och väntade i en timme, gick in och vände i fel buss, drack jättevarmt kaffe och trängdes med fjortisar.
Från Jönköping till Värnamo åkte jag med en buss som det stod "Malmö" på. Jag somnade sista halvtimmen så resan gick ganska fort som tur var. När "värnamo" skyltarna äntligen kom upp längs vägkanten började det kittla i magen. När jag äntligen fick gå av bussen stod Robert där och väntade på mig. Han var klädd i kostym och hade köpt en blomma till mig. Jag kunde inte fått ett finare välkomnande.

Nu har jag varit hos Robert hela helgen och det blir nog ett par dagar till. Efter det väntar Skövde ioch sedan den efterlängtade flytten till Karlstad.

Ciao.

Vilken dag!
Som sagt ska jag åka in till Karlstad i morgon för att kolla på lägenhet. Jag kommer fram vid tolv och ska då gå direkt till lägenheten. Nu ska jag även på arbetsintervju klockan halv två på Karlstads universitet, angående jobbet som lagerarbetare. Eftersom det inte går några bussar hem så ringde jag Milla och frågade om hon hade något hörn över som jag kunde sova i. Det hade hon. Tyvärr kommer hon inte hem förrän halv tio så jag får sysselsätta mig själv tills dess! Ska bli kul att träffa Milla igen! Sen på torsdag bär det av till Värnamo och älsklings Piraten! Måste börja packa...

Efter att jag fixat med allt det där så ringer jag till pappa för att jag måste skriva ut lite grejer till arbetsintervjun i morgon. Mitt i vårat samtal ringer mobilen igen, det är skyddat nummer. Jag får säga hej då till pappa och hej hej till chefredaktören på Filipstads tidning. Hon skulle bara kolla läget, att jag kommer i sommar och så. Det är klart jag gör!
Motvinden börjar vända nu.. känns bra! Älskar medvind!

FLYT! Igen!
Ett 08-nummer i morse. Jag ringde upp och det var student consulting! Jag har anmält mitt intresse att arbeta som lagerarbetare i Karlstad i höst. Tydligen är de intresserade av mig. Spännande! Tjejen som ringde ska ringa upp eftersom jag råkade ringa mitt i lunchen (sorry).
Skoj att få bredda sina vyer lite. Skulle vara roligt att få prova på nåt nytt! Framförallt, vore skoj att få in pengar till skattkistan så jag och Robert kan dra från Sverige vid jul/nyår.

Nu drar mina tankar iväg här. Men man måste få drömma. Det är klart jag får jobbet! Vem vill inte ha en pangbrud som mig på sitt lager?

Nu har det löst sig, hoppas jag. I morgon bär det av till Karlstad för att kolla lägenhet, efter det Värnamo!
Till hösten blir jag och min älskling sambos! Om allt går som jag vill.

Väntar på att klockan ska bli åtta så jag får reda på hur det blir med lägenheten, spänningen är olidlig. Skickade intresse anmälan på tre andra lägenheter också för säkerhets skull. Måste ju ha en "plan-b" om "plan-a" skiter sig, det har jag ju fått lära mig genom åren som gått.
I värsta fall måste man också ha en "plan c" och en "plan d", man vet aldrig vad som händer och lita på din kvinnliga intuition! Gå dit brösten pekar.

Kristdemokraterna ligger farligt nära fyra procent spärren för att kunna komma med i regeringen. Samtidigt ökar stödet för sverigedemokraterna. Det finns risk för att de båda partierna kanske byter plats vid nästa val. Om kristdemokraterna åker ut, kanske sverigdemokraterna kommer in.

Jag minns samhällslektionerna i ettan på gymnasiet. Vår lärare, som med all säkerhet var kristdemokrat, målade upp en linje på tavlan. Längst till vänster var vänsterpartiet och till höger moderaterna. Mellan dessa två partier finns det, som tur är, flera andra partier att rösta på. Jag minns att hon skrev "kristdemokraterna" någonstans på streckets högersida.
Tänk om mina barn får samma linje uppritad för sig när de går på gymnasiet. Kanske är deras lärare inte kristdemokrat utan sverigedemokrat och skriver "sverigedeomkraterna" någonstans på streckets högra sida?
Vart är vårt land på väg?

En nu före detta klasskamrat till mig intervjuade en sverigedemokrat för snart ett år sedan. Han hade blivit invald i en grannkommuns kommunfullmäktige. Killen är lika gammal som mig och det enda han var säker på var att invandrarna kommer hit och tar våra pengar och våra jobb (det var så jag fattade om jag ska förklara det kortfattat.) De andra frågorna som hans parti står för var han inte lika säker på. Efter den erfarenheten så kan jag inte förstå hur ett sådant parti kan få så mycket stöd i Sverige. Jag tror inte att den killen är ensam, det finns nog fler som honom som sitter på partipositioner de inte behärskar.
Om sverigedemokraterna skulle komma över fyra procent spärren vid nästa val, tror jag inte att partiet kommer leva upp till de krav som deras väljare ställt på dem. Om partiet inte lyckas få igenom sina starkaste förslag, kommer de svika många väljare. Partiet har gjort sig mest kända för deras invandringspolitik. Det även är just de frågorna som folk tydligen kan ställa sig bakom. Jag är rädd för att många unga, liksom killen i kommunfullmäktige, förmodligen inte förstår innebörden bakom den röst de väljer att lägga i valurnan.

Lyssnade på P3 medan jag lagade mat förut. Det var en kille som hette Fredrik som hade förlöst sin dotter hemma i sängen. Helt otrolig berättelse! Förlossningen hade skett 20 minuter efter att hans fru börjat få de första värkarna. "Jag tog av henne byxorna och då var huvudet redan halvt ute", sa han. Ambulansen hann inte ens komma och Fredrik fick ringa sin mamma och säga att de inte behövde någon barnvakt längre, för allt var redan klart och ungen mådde bra.
Fredrik hade varit med om tre förlossningar innan så han var så pass rutinerad att han kunde klara av en förlossning. Eftersom man måste ha erfarenhet när man söker ett jobb kan Fredrik söka jobb som barnmorska nu.

I går fick jag ett mejl från en av alla de människor jag intervjuade under min tid på Värmlands Folkblad. Han frågade om jag fortfarande jobbade kvar där. Personen i fråga hade material till en artikel han vill dela med sig av, snällt tycker jag. Tyvärr fick jag inget sommarjobb på VF så där är jag inte kvar.
Jag berättade däremot att jag ska vara på Filipstads tidning i sommar. Jag tipsade honom om att han kunde ta kontakt med någon av nyhetscheferna på VF i stället.

En vecka ungefär innan vi slutade på Molkoms folkhögskola, ringde en annan person som jag har intervjuat. Hennes klass skulle åka på klassresa och hon undrade om jag kunde skriva om dem igen. Tyvärr, fick jag säga då igen, "så jobbar jag inte på VF längre, du får ringa nyhetschefen".
Det är ändå kul att de ringer och hör av sig flera månader efteråt och vill att jag ska skriva om dem igen. Känns som om jag fått deras förtroende på något sätt och det är guld värt. Kontakter är fruktansvärt viktigt, spelar ingen roll vad det är för kontakter. Du vet aldrig när du behöver deras hjälp.

I kväll får jag reda på om den enda människan som är före mig i kön till en lägenhet, vill ha bostaden eller inte. Jag hoppas inte för jag är i stort behov av en lägenhet nu. Annars får jag bli inneboende hos någon snäll medarbetare i Filipstad. Det är inte fy skam det heller, bara jag får jobba blir jag glad.

Längtar efter att ha penna, papper och kamera redo!

Trots alla motvindar under gårdagen, kröp jag ut ur mitt lilla helvete och hem till Therése. Det var ju fotboll på tv och när Sverige spelar måste vi kolla. Allt som allt blev vi fyra tjejer som drack öl, såg på fotboll och åt pizza. Kan det bli grabbigare?

Sen va det ju själva utgången som jag var väldigt skeptisk till i början. Tillslut stod vi ändå i kön till Bogrens. Köttmarknaden i Skövde. Det är helt sjukt va vissa människor beter sig. Tre av oss fyra tjejer hade pojkvänner så vi tog avstånd från allt testosteron som hoppade omkring på dansgolvet. Vi hade jävligt kul själva!
Jag inser att det var väldigt längesedan jag gick ut på detta sättet. När alla runt omkring mig kan Basshunters "Botten Anna" utantill-på engelska, då ligger man efter! Men de får gärna vinna den matchen för mig.

Hur kan allt bara försvinna på en dag? Jag skulle vilja försvinna med allt, då hade jag i alla fall haft något.
En kram skulle sitta fint och ett "det löser sig". Men det går inte att säga så jämt, hoppas att allt löser sig. För det gör det inte.  Jag vill så mycket men den ständiga motvinden har än en gång blåst omkull mig och mina förhoppningar.
Ångest stavas Caroline just nu.

Hur ska nyexaminerade få referenser?

Den frågan ställer sig Manpower på sin hemsida.
Den frågan ställer jag också.

I går var verkligen fredagen den 13. Jag märkte det i alla fall.
Helt plötsligt har jag ingen lägenhet att bo i under juli. Jag tror verkligen att det löser sig men det är klart att det blir lite jobbigt.
Sen kan jag inte längre åka och kolla på en lägenhet i Karlstad på grund av bil och buss-strul.
Mamma blir arg, väldigt arg. Jag orkar inte vara kvar hemma så jag drar till pappa.
Där får jag 4 öl. Sen åker jag hem med migrän - skräll. Har fortfarande ont i huvudet.

Hoppas denna dagen blir lite bättre.

Hipp hipp hora går på tv. Jag blev precis påmind om den bästa repliken i hela filmen:
"Där fick du din slemboll"

Så klockrent!

Mamma är arg. Hon diskar. Sen kommer hon att komma till mig och säga hur ansvarslös jag är som inte kan diska själv. Jag vågar inte vara i samma rum som henne när hennes temprament flyger uppåt väggarna. Allt jag gör är fel, jag är dum och hon kan inte förstå hur jag ska kunna klara mig själv. Egentligen tar hon ut någonting som inte har med mig att göra, på mig och min bror. Det är lite synd men det brukar gå över, vi vet det.

Nu blir det förmodligen vandrarhem i juli,  men det funkar. Framförallt blir det en upplevelse.
Jag skulle jag åkt och kollat på en lägenhet i morgon i Karlstad som jag kan få i augusti (om jag får den). Tyvärr så är inte buss och tågtidtabellen på min sida så det blir förmodligen inte av förrän nästa vecka. Jag önskar att jag hade min bil nu, att den var hel som den var för ett år sedan. Vila i frid Percy.

Datorn gav upp i går. Den stängde av sig självt utan anledning  (det fanns säkert anledning men jag fattade inte vad). Sen gick det inte alls att få igång den. Jag fixade allt själv tillslut genom att systemåterställa datorn. Den stänger fortfarande av sig lite som den vill men den går i alla fall att starta nu. Nu har den inte stängt av sig på en halvtimme så peppar peppar ta i trä!

Sara ringde i dag. Hon ville få med mig ut på stan, det tackar jag inte nej till. På fredag tar 89erna studenten och Sara ville hitta något hon kunde ha  på sig under tillställningen. Själv missar jag nog hela faderuttan eftersom jag förmodligen ska in till Karlstad till helgen. Jag fick ett svar på en lägenhet jag sökte och ska kanske upp och kolla på den. Väntar bara på ett till svar om dag, tid och vad som ingår i hyran.
Jag tror att jag har bestämt mig för att jobba i höst i stället för att plugga. Okej kursen i Molkom ska jag gå för den är betald och på halvtid men det innebär att jag kan jobba samtidigt, eller plugga. Helst jobba i alla fall. Har sökt på lite olika ställen men ansökningstiderna har inte gått ut än så jag vet inte om jag får jobb än, men jag hoppas.

Bäst jag sparar det här innan datorn stänger av sig igen.

Jag är mitt uppe i en storstädning av mitt rum hos mamma. Än så länge går det bra men det värsta är kvar.
Jag hittade en liten bok där jag bara skrivit upp en enda anteckning:

"Natten till den 23/12-05 satte jag och Johan på larmet på Helenaskolan" - Det gjorde vi! Vi gick in i gymnastiksalen och skulle väl spela lite basket eller nåt. Så fort Johan nuddade gymnastikgolvet gick larmet igång. Vi pratade med en Securitasvakt som tog våra uppgifter, stängde av larmet och åkte iväg. Det var häftigt.

Jag hittade också mitt brev till 50 cent. Det skrev jag också 2005 om jag inte minns fel. Som avsändare hade jag skrivit mitt namn och min adress så att han skulle förstå:

Cärolajn Johänzon
Kilbäcksvaegän

Efter det har jag skrivit: Jalla Habibi skriv tillbaka

Brevet innehåller en låt som jag skrev mest på skämt tillsammans med mina basketkompisar. Jag tyckte den var hur grym som helst för tre år sedan. Frågan är om den är lika aktuell nu. Förmodligen lika aktuell som 50 cent.

Charlie goes like it's his birthday
Someone call mayday
This party went wrong
You can't sing this song

Party all night long
listen to my song
I'm gonna tell you a thing
I just love your bling bling
Smile for me honey boy
Tonight I'll be your toy

Tell me once, please tell me twice
Look at me with those angel eyes
Love me just for tonight
When the stars are shining bright
You make me weak
Oh my God I can't speak
Let's stop talking
Just keep walking

Party all night long
listen to my song
I'm gonna tell you a thing
I just love your bling bling
Smile for me honey boy
Tonight I'll be your toy

Så skulle låten gå. Stavning och annat kan jag inte stå för i dag.
Poängen var väl att 50 cent skulle rappa den tillsammans med nån sexig brud på MTV. Tyvärr kom aldrig brevet iväg. Jag hade adresserat det till:

TILL 50 cent
New York (Da hood)
3587 61 New York City

Förmodligen är det helt fel.
Sen hade jag skrivit ner en hälsning till 50 cent him self:
"PS: Please be my homie"

I dag lyssnar jag inte på 50 cent längre. Kanske hade min låt blivit en hit? Den är ju inte helt olik alla dessa hip hop låtar som hörs i radion. Tyvärr får jag aldrig ett svar på den frågan. Jag tänker inte posta brevet, trots att portot tydligen redan är betalt.

Caroline säger:
Jag är rädd att jag kommer bli en sån som ligger i kattsand, skriker efter choklad och röker gula Blend.

BXP Productions™ säger:
Det får du göra om du vill men jag kommer alltid vara där för dig och byta kattsanden för att du är min älskling.





Jag älskar dig!

Utöver att min bil dog i dag, så har dagen varit väldigt bra. Måste bara tillägga det.

Jag åkte hem till min barndomsvän Therése och tittade på hennes lägenhet. Den var jättefin. Jag tror hon och Tobbe kommer inreda den hur snyggt som helst. Sen gick vi ner på stan, käkade, tjötade, åt glass, fikade, tjötade och annat skoj som gamla vänner brukar göra på stan. Trots att det var ett tag sen vi sågs, känns det inte som om tiden påverkat vår vänskap över huvud taget. Det är bra. Som mamma sa i dag: "Sånna vänner ska man hålla fast vid". Och det tänker jag göra!

I dag bestämde mamma sig för att skrota bilen. Hon orkade inte lägga ut mer pengar på den. Ärligt talat så vet jag inte om jag heller hade orkat länge till. Vila i frid Percy! Många minnen försvann med den bilen.

Resan från Karlstad när Björn spottade ur sig roligheter, David höll på att köra av vägen, jag och Milla låg i baksätet och kippade efter andan.
Eller den gången då jag körde in till Karlstad, Björn satt i fram och Milla i bak. Vi blir omkörda av en förare som sedan bromsar ner till 30 på en 90-väg. Jag kör om, Björn pekar finger (som vanligt) och Milla börjar bli lite orolig. Föraren, som nu är bakom mig, sätter på helljus och kör väldigt nära min bil. Milla kläcker ur sig denna kommentaren: "Kan vi inte stanna någonstans och kolla vad han vill?" Björn hävdade att det kunde vara en seriemördare så vi lät bli.

Jag övningskörde hem från en parkering allra första gången med den bilen.
Allra första gången jag kom till Molkom för att göra intagningsprov, körde jag dit i bilen. Jag hade den där hela studietiden.

Tyvärr var jag inte på plats för att ta farväl, jag kommer sakna Percy! Jag får faktiskt tårar i ögonen nu. Jag kommer sakna min bil! Percy har krånglat väldigt mycket, fått en ruta krossad och bakluckan halvägs avdragen, men han gick ända in i det sista! Tack Percy för denna tiden! Vila i frid.

Det lät som om någon försökte bryta sig in nu, bäst jag kollar.
Det var bara vinden, tror jag.

I går var det samma sak. Förhoppningsvis var det grannarnas ruta som någon nästan bankade in. Väggarna i de här lägenheterna är mycket tunna, på både gott och ont - mest ont. En, inte helt ovanlig, start på dagen kan vara att vakna till ljudet av grannen som släpper lös sin guldglimrande morgonstråle.

När jag var cirka sju meter från mammas lägenhet, cyklade en pojke förbi mig likt en vindpust. Plötsligt kände jag mig gammal. Pojken hade förmodligen fruktansvärt mycket överskottsenergi, jag var helt slut. Efter sju timmars arbete och tre uppförsbackar är man inte särskilt pigg. Jag har ont i ryggen och fötterna eftersom jag lånat mammas tofflor som är två storlekar förstora. Men det är sånna där Foppatofflor så jag vet inte vad jag hade förväntat mig.

Jag trodde det var annorlunda. Men så fort jag pratar om mitt liv byter du samtalsämne eller väljer att inte lyssna. Varför kan du inte stötta mig som du gjorde när jag var liten? Vi kunde prata då, i alla fall så som jag minns det. Nu gör du mig bara ledsen genom att ifrågasätta mina val i livet.
Det var annorlunda i Molkom. Här i Skövde är det ingen som orkar. De bläddrar igenom tidningen vi gjorde och säger "Jag läser det där sen". Det gör mig så besviken. De skulle bara veta hur mycket tid vi/jag lagt ner på det som faktiskt står i tidningen. De förstår inte värdet i att skriva, fota och redigera. De ser sånt i media varje dag, men de vet inte allt arbete bakom.

Jag vill bara här ifrån. Flytta till min verklighet där drömmar faktiskt slår in.

Nu har jag jobbat klart för i dag. Fick medicindelegeringen via ett kuvert så nu får jag dela medicin. Det var inte alls så jobbigt som jag föreställt mig. De som jag arbetar med är hur sköna som helst! Mamma jobbade där tidigare och hon trivdes som fisken i vattnet. Det är kul att göra nytta!

Jag skrapade bort en sårskorpa från min armbåge nyss. Det var längesedan jag hade det nöjet. Det var jättekul när jag var liten. Ibland började det blöda men det gjorde ingenting, det var nästan ännu roligare. Sårskorpan fick jag efter att jag storstädat mitt internatrum i Molkom. Jag var mitt uppe i att putsa fönstren för femte gången, då jag skar mig på en av brädorna. Hoppas verkligen städerskorna blev nöjda med min städning. Om de inte är det kan jag få betala 500 kronor. I sånna fall var min sårskorpa inte värt besväret.

Jag vann precis på Betapet eftersom personen jag spelade mot gav upp i förtid. Nu fick jag massa mer status!
Jag vet, jag är en boktavsnörd! Jag älskar att leka med bokstäver och göra fina meningar av dem.

Något annat jag tycker om att göra är att tänka i bild och form. Helst bild. I höst när jag får min lön ska jag införskaffa en systemkamera och göra massa frilansjobb! Sen måste jag ju ha en dator och helst en ny bil. Fast någon ny bil har jag nog inte råd med. Det vore väldigt skönt med en sprillans ny bil eftersom min säger ifrån mer än någonsin nu. Jag tror inte Percy orkar mer. (Ja, min bil heter Percy och han är väldigt söt!)
Percy är bara ett år yngre än mig. Jag tycker han borde orka några år till. Inte gav jag upp bara för att jag fyllde 19. Tvärtom. Jag la i en högre växel, gasade upp över hastighetsgränserna och fick en mycket bra journalistutbildning på Molkoms folkhögskola!

Jag ska nog dra min livshistoria för Percy någon dag,
om jag får tillbaka honom från verkstan.

I natt drömde jag om spöken igen. Kanske inte dröjer länge innan jag ser ett. Jag vet ingen som är så mörkrädd som jag. Vissa personer kan verkligen intyga detta.
Ända sedan jag var liten har jag aldrig kunnat sova ordentligt hemma hos pappa. Jag har alltid varit rädd. Fotsteg, knakande trappor, andetag, ljudet av en kärra och skuggor är starka minnen jag har från min barndom i pappas hus. En gång gick min cd-spelare igång  på högsta volym när jag diggade till en låt. Känslan av att inte vara ensam i ett tomt rum, har jag ofta än i dag. Till exempel nu i skrivande stund känns det som om det står någon bakom mig. Självklart har jag skrämt upp mig själv som vanligt, det brukar jag göra.

Pappa har alltid haft en naturlig förklaring till allting som hänt i hans hus. Tills den dagen han satt på mitt övergivna rum och kollade på gamla fotografier. (Jag har inte bott hos pappa på flera år därför kallar jag mitt rum övergivet. Man kan kalla mitt rum hos pappa för ett förvaringsrum.) Då plötsligt tändes sänglampan utan att han ens varit i närheten av den. Sen har han även varit med om att cd-spelaren nere i vardagsrummet gått i gång på högsta volym flertalet gånger. Läskigt.

Vet inte varför jag skriver detta när jag är ensam hemma. Jag är fruktansvärt mörkrädd men som tur är skiner solen ute och klockan är 14.05. Förmodligen kommer jag att ångra detta i natt då jag ska sova.

I morgon börjar jag jobba här i Skövde. Om cirka 20 dagar åker jag tillbaka till Karlstad igen för att jobba i Värmland. När vingarna växt klart är det bara att flyga iväg. Så långt och så ofta man bara vill!

Har försökt att lösa samma soduko i snart fem dagar, tror jag ger upp nu. Ändå är det bara på den medelsvåra nivån, Milla hade klarat det på en kvart.
Nu ska jag ställa mig på mammas crosstrainer (om det stavas så). Hade tänkt att bli lite mer fast. (Sluta skratta) Har inte tränat på snart ett år, eller i stort sett ett år om man räknar bort tiden i Karlstads div 1 lag. Musklerna försvinner och för att inte tala om konditionen! Men har man haft god kondition en gång i tiden går det relativt fort att få tillbaka den har jag hört. Sen är det ett plus att jag får migrän av minsta lilla onyttighet (till exempel nikotin och alkohol). Därför får jag hålla mig borta från sånt. Ett tag i alla fall.

Jag berättade för mamma att jag sökt jobb i Stockholm, som redigerare på en tjejtidning. Det skulle vara hur kul som helst att få det. Hon förstod inte charmen i det. "Vad ska du göra i Stockholm?"
"Jobba, svarade jag."
Mamma förklarade sedan att Stockholm låter för stort för henne. För mig känns det mer som en möjlighet. Varför skulle jag inte få jobba i Stockholm? Jag vägrar vara kvar här i Skövde. Speciellt nu efter New York resan. Jag måste tillbaka till the Big Apple! Samtidigt vill jag jobba med det jag är bäst på, det jag brinner för.

Mamma vill mest att jag skaffar mig ett fast arbete. Som jag skrivit tidigare nöjer jag mig tyvärr inte med ett "vanligt" jobb. Vägen dit är längre för oss som vågar satsa, vågar ge det lite tid. Jag kan tänka mig att när mina föräldrar växte upp hade de inte samma möjligheter som oss unga i dag. För dem är Stockholm något abstrakt, inte konkret.

I dag ska man helst vara ung, vara ivrig, ha erfarenhet och utbildning. Det är omöjligt att ha erfarenhet om man inte får en chans till arbete. Den där första chansen är väldigt svår att få, för vissa. Bland annat för mig. Jag blev nobbad ett sommarjobb som jag nästintill blivit lovad. Som tur är jag envis och gav inte upp där. Efter några veckors väntan fick jag svar från Chefredaktören på Filipstads tidning. Jag hade fått jobbet och jag ska jobba i ungefär sex veckor. För att komma fram i denna branschen måste man stå på sig och vara envis. Det är egenskaper jag skaffat mig det senaste året på Molkoms folkhögskola.

Den här dagen har varit hemsk. Eller ska jag skriva att den ÄR hemsk eftersom den inte tagit slut än?
Dagen börjar med att min mobil har valt att ta sovmorgon och skiter i att väcka mig. Jag vaknar dock av mig själv tjugo över sju. Jag glömde att vattna mammas blommor kvällen innan eftersom jag låg och skakade och svettades på grund av ett hemskt migränanfall. Därför går jag upp och vattnar som aldrig förr så mamma inte blir arg.

Innan mitt migränanfall slog mitt huvud i spillror, hade jag börjat packa min resväska. Jag hade planer på att åka till Robert som bor lite utanför Värnamo i Småland. Jag skulle åkt i dag klockan 12.56.
Jag sms:ar  mamma och frågar när hon kommer hem från sin kille som bor i Alingsås. Vi skulle nämligen byta ett av däcken på bilen.
Efter en stund ringer mamma upp mig och börjar skälla ut mig efter noter om precis allt. När hon sen kom hem erkände hon att hennes hormoner inte var som de skulle.

Mamma och jag gör oss redo för avfärd till bilverstan, min resväska står i hallen. Telefonen ringer, mamma svarar och det är till mig. Kvinnan på andra sidan luren berättar att hon ringer från Vårdpoolen och frågar om jag kan jobba i helgen. Jag säger ja.

Jag visste att jag var tvungen att tacka ja till jobbet. Jag måste ju ha pengar. Sen blev jag fruktansvärt ledsen. Jag hade ställt in mig på att få somna bredvid Robert i kväll. Vi skulle bada och äta glass. Jag ringde och berättade som det var. Hoppas verkligen jag kan komma iväg snart igen. Jag saknar min Pirat!

I det ögonblicket visste jag att denna dagen redan var förstörd, men det slutar inte där. Jag och mamma åker med bilen till verkstan. De byter däck och klagar på att det luktar så mycket bensin om bilen. "Fan vad det luktar", sa en av dem till och med. Så kollar de under huven. Efter den titten berättar bilkillen att vår bil nästintill är livsfarlig. Den kan tydligen sprängas/brinna upp när som helst. Den läcker bensin. I denna sommarvärmen är det jättefarligt. Jag och mamma lämnar bilen på verkstan och får gå hem.

När vi går förbi resecentrum är klockan bara 12.00. Jag hade hunnit med tåget till Värnamo. Sen minns jag att jag ska jobba i helgen.

Det är helt sjukt att allting handlar om pengar. Jag skrev det till Robert:
"Tyvärr är pengar viktigt och jag hatar det. Jag önskar man kunde leva på kärlek i stället. Tänk vad rika vi hade varit!"
Han skrev tillbaka:
"vi skulle va rikast i världen"

Förmodligen.

Jag lagade just en jättegod maträtt!
Jag måste skriva ner den så jag inte glömmer.

1 dl Cous cous
Några Quorn bitar
1 morot
½ Banan
2 teskedar Russin
3 små skivor Purjolök
1 matsked Crème fraiche

Stek qourn bitarna tillsammans med den hackade moroten tills de är färdiga.
Samtidigt kan du förbereda cous cousen, tar cirka fem minuter.
Hacka bananen i bitar.
Häll över cous cousen på en tallrik och rengör kastrullen.
Samma kastrull häller du i qourn bitarna och morötterna tillsammans med banan, russin och purjolök.
Sen häller du i Crème fraiche efter behag (jag tog en matsked)
Ställ kastrullen på en av de varma plattorna och rör om dess innehåll (försiktigt så du inte förstör bananen)
Värm innehållet i ungefär 30 sekunder.

Häll på Crème fraiche-röran på cous cousen.

Klart!
Nu måste jag bara komma på ett bra namn åt maträtten. Någon som har ett förslag?

Jag skulle kunna lämna allt. Packa och åka iväg. Somna bredvid dig som vanligt.
Tyvärr är det inte så lätt. Jag hatar det.
Det är helt sjukt hur starka vissa känslor är. Det skrämmer mig lite eftersom jag aldrig känt såhär förut.
Skulle jag verkligen kunna lämna allt? Just nu känns det som en självklarhet, men om 20 år?

Det här måste vara den svåraste tiden i livet.
Inga pengar, ingen trygget. Min dröm är att bli journalist, att kunna försörja mig som det. Jag är så nära nu. Jag vet att jag förtjänar det, jag har kämpat så fruktansvärt mycket för det här. Jag vill börja jobba, tjäna pengar så jag kan bo i en egen lägenhet. Ta hand om mig själv helt enkelt. Jag är tvungen att få pengar av mina föräldrar till den första hyran eftersom jag som fattig journaliststudent inte får ett öre i juni. Bara räkningar.

Jag förstår inte varför det är så svårt för en ung, frisk, trevlig, utåtriktad och begåvad människa att få jobb när personen i fråga verkligen vill jobba. Jag har ringt runt om lite arbeten nu i juni här i Skövde. Jag vet att jag är sent ute men en liten chans borde väl ändå finnas tycker jag, men det är kanske för mycket begärt. Arbetsgivare ska älska sådana människor som ringer och säger: "Hej, jag vill jobba, jag kan göra vad som helst bara jag får göra nytta."

I juli ska jag äntligen få komma ut i arbetslivet igen. Det känns långt dit nu men jag hoppas tiden går fort. Då ska jag göra det jag gör bäst. Skriva, fota och redigera. Det är det roligaste som finns. Filipstad!!!

Snart får jag hålla om dig igen. Jag älskar dig.

Jag dricker kaffe ur världens finaste mugg.
På golvet ligger ett berg med kläder. Fattar inte vart allt kommer ifrån. Så mycket grejer.

Jag vet inte, är så trött på allt som stavas fail. Smörjer in benen för att de ska bli bruna, mest för min egen skull.

Varför kan inte allting vara gratis? Jag vet att det är helt omöjligt men det skulle förenkla livet en aning.
Som sagt har jag varit student i ett år nu och det var mitt eget val. Hade jag inte studerat hade jag inte fått det jobbet jag har i sommar. Jag känner att det är värt att satsa på något jag verkligen vill.

Jag nöjer mig inte med ett jobb på Mc Donalds eller Volvo. Ibland önskar jag att jag gjorde det, det skulle bli så mycket lättare då. Å andra sidan känner jag att om jag tog ett "vanligt" jobb skulle så mycket talang rinna ut i sanden. Min talang. Det vore ett svek mot mig själv, mina lärare, mina närmaste vänner och min arbetsgivare. De som är så nöjda med mig, de som tror på mig. Men jag har tänkt om. Jag tror också på mig. Jag är grym och jag kommer att lyckas som journalist.

Det är tråkigt att det är så mycket som hänger med när man äntligen får jobba med det man vill. Hyra, mat, hushåll, städning, resekostnader och alla läskiga räkningar. Men det är bara att hänga kvar eftersom det inte längre finns någon stadig grund att stå på. Ingen lärare som håller en i handen när man går på kommunfullmäktigemöte och ingen mamma eller pappa som stoppar pengar i fickorna. På ett sätt är det skönt. Jag vill klara mig själv, det sista steget mot vuxenvärlden.
Trots allt är jag bara 20.

Hemma i Skövde igen. Det händer inte så mycket. Jag försöker få med mamma, Hannu och brorsan ut. Jag vill bada.
Mamma klagar på att brorsan inte motionerar. Själv sitter hon i soffan med sin kille och vill inte bada. Ironi.
Snart tror jag att de ändrar sig, solen skiner ju.
Jag är kanske inte bättre själv när jag sitter framför datorn, men viljan finns där i alla fall.
I Molkom hade vi en sjö som låg nära skolan. Här ligger närmsta sjö några kilometer bort. Oflyt.

Sommar. Det är synd att jag inte kan njuta av den som jag gjorde när jag var liten. Nu handlar allt om jobb och pengar. Jag är tydligen vuxen nu och ska kunna ta hand om mig själv. Eller jag vill göra det i alla fall. Det är tyvärr inte så lätt när jag har varit student i ett år och levt på bidrag och lån. Men det var det värt!
Nu har jag jobb, bostad och allt det där, men inte i Skövde. Här ska jag inte vara. Jag väntar bara på att juni ska ta slut så jag kan börja leva i verkligheten lite.

Ut i solen!