Caroline Johansson

Jag berättade för mamma att jag sökt jobb i Stockholm, som redigerare på en tjejtidning. Det skulle vara hur kul som helst att få det. Hon förstod inte charmen i det. "Vad ska du göra i Stockholm?"
"Jobba, svarade jag."
Mamma förklarade sedan att Stockholm låter för stort för henne. För mig känns det mer som en möjlighet. Varför skulle jag inte få jobba i Stockholm? Jag vägrar vara kvar här i Skövde. Speciellt nu efter New York resan. Jag måste tillbaka till the Big Apple! Samtidigt vill jag jobba med det jag är bäst på, det jag brinner för.

Mamma vill mest att jag skaffar mig ett fast arbete. Som jag skrivit tidigare nöjer jag mig tyvärr inte med ett "vanligt" jobb. Vägen dit är längre för oss som vågar satsa, vågar ge det lite tid. Jag kan tänka mig att när mina föräldrar växte upp hade de inte samma möjligheter som oss unga i dag. För dem är Stockholm något abstrakt, inte konkret.

I dag ska man helst vara ung, vara ivrig, ha erfarenhet och utbildning. Det är omöjligt att ha erfarenhet om man inte får en chans till arbete. Den där första chansen är väldigt svår att få, för vissa. Bland annat för mig. Jag blev nobbad ett sommarjobb som jag nästintill blivit lovad. Som tur är jag envis och gav inte upp där. Efter några veckors väntan fick jag svar från Chefredaktören på Filipstads tidning. Jag hade fått jobbet och jag ska jobba i ungefär sex veckor. För att komma fram i denna branschen måste man stå på sig och vara envis. Det är egenskaper jag skaffat mig det senaste året på Molkoms folkhögskola.