Caroline Johansson

HAHA! Det ringde precis en telefonförsäljare till mig. Hon ringde "med uppdrag från DN"  som hon fint la fram det. Eftersom jag precis vet vilken sist hon sitter i så var jag snäll mot henne. Hon får ringa någon annan gång i framtiden. För DN vill jag ju ha men som jag sa till henne "Just nu nöjer jag mig med att läsa den på internet".

Min kamera finns att hämta på Coop Konsum på Norrstrand. Nu ska jag iväg och hämta den, fort som fasiken. Jag är lite nervös faktiskt. Hoppas allt är med... objektiv och batteriladdare. Och självklart en manual. Nu ska jag bli proffsfotograf!
Förresten.. så fick jag reda på att jag har fått praktikplats på Nerikes Allehanda! Detta är en bra dag!

Men först ska jag jobba från 17.00-21.15 i kväll. Vem vet, jag kanske ringer hem till just dig? Mohaha ha!

I helgen var det för övrigt Molkom reunion med bland annat Hellsing på besök. Det var riktigt kul att få se hans glad ansikte igen. Med Hellsing tillbaka var allt nästan sig likt igen, fortfarande några som saknas det är klart, men som sagt det var riktigt trevligt!
Förra årets tvåor kom också på besök. Galet, galet, drama, drama. Fast inte riktigt som förr..

Det var filmörnen lördag och söndag. Vi gick och kollade på bidragen, varav många var från Molkoms folkhögskola. Ska kolla om de har uppdaterat hemsidan än så man kan se vilka som vann. Många filmer var minst sagt speciella. Molkomgänget håller däremot alltid ribban högt, riktigt duktiga är dem!
Som vanligt satt jag och Milla och lipade när vi såg Björn Peterssons "Gömd". Fruktansvärt bra film! Ett väldigt bra exempel på hur man väcker känslor hos filmens betraktare. Good Job! Robert gjorde specialeffekterna i "Gömd". Han skapade en rökbomb som de använde sig av i filmens bilkrasch. Han är så duktig min sambo!

Tyvärr bangade jag festen på  lördagen. Jag blev magsjuk och fick ligga hemma resten av kvällen. Men jag och Robert piffade upp stämningen med att börja se på "Pans labyrint". En spansk film som utspelar sig 1944. Sjukt bra och väldigt fin framför allt. "Pans Labyrint" är en fabel med en läskig faun och älvor.
Robert är inte lika fascinerad av den filmen som jag är, men han är mer inne på blod, explosioner och liknande när det gäller film. Så jag förstår honom.

Nu till helgen blir det Skövde. Min kompis Therese och hennes väninna Mia har födelsedagsfest. Therese fyller år i dag så GRATTIS! Har kollat biljetter så det blir inte så dyrt faktiskt, inte om man åker buss. Helgen efter det blir det Gbg, med Göteborgs Posten och bror Björn.
Helgen efter det är det färdig flängt, på ett tag i alla fall...

Tre timmar. Ungefär så länge var jag och Robert ute och gick i går. Det var tur att han var med annars hade jag aldrig kommit hem igen. Jag valde helt fel väg. Robert visste att vi var på väg ut från Karlstad men han hängde på ändå, utan att säga nåt till mig. Han trodde ju att jag hade någolunda lokalsinne så att jag visste på ett ungefär var vi var. Men så var inte fallet.

Vi gick på en lång bilväg utan trottoar. Jag fick sätta på kameraljuset på mobilen för att bilarna vi mötte inte skulle köra på oss. Mobilen fick bli vår reflex helt enkelt. Hela den långa sträckan trodde jag att vi kom närmare Karlstad för varje steg vi tog. Det trodde jag ända tills vi kom fram till en karta vid en rastplats. Då visade Robert vart vi verkligen var på väg. För att komma vidare till Karlstad var vi tvugna att gå över en bro. Inte heller den hade någon trottoar så mobilen åkte fram igen. Sedan klättrade vi nedför massa stenar för att äntligen få gå på cykel/gåvägen igen.
Det började pulsera i fötterna och mitt knä gjorde ont. Men vi kämpade på, pallade äpplen, sjöng och skrattade oss igenom de sista kilometrarna.

Tanken var från början att vi skulle upp på ett berg som ligger bortanför McDonalds där vi bor. Vi klättrade upp för stenarna och satte oss högt där uppe. Vi blickade ut över Karlstad och konstaterade att vi gjort ett bra val när vi bosatte oss här. Karlstad är fruktansvärt fint.
Efter det följde vi en skogsstig som ledde oss till vägen igen, efter det hamnade vi på ett bygg-gymnasium, sen ett bostadsområde och resten har jag redan skrivit om... Det är sånna här vardagsäventyr som piffar upp en seg söndag.

I går när jag kom hem från jobbet hade Robert fixat en överraskning åt mig. Han hade packat sin ryggsäck och tog med mig ut. "Vi ska på en promenad".
Vi gick till kanalen, där tände Robert tre ljus, tog fram vin och kex. Så satt vi där under stjärnorna och bara myste.

Jag har världens bäste sambo  <3

Jag måste tillägga att jag uppdaterat min blogg en aning. Numera kan du som läsare även gå in under en flik som heter "Journalistiskt". Där hamnar mina personliga kåserier och krönikor. Jag länkar även till några av mina artiklar som publicerats på webben.

Ibland får jag för mig att skriva en artikel bara så där hux flux. Då hamnar den under "Journalistiskt" också!

Nu är den på väg, min Canon kamera. Äntligen! Inget kan stoppa mig nu. Ska bara skaffa en egen dator också med InDesign och Photoshop så är det bara att tuta och köra sen. Fick min efterlängtade lön i går på ett x antal tusen som satt väldigt fint.

Robert blir bjuden på sushi i dag, igen. De där heltidarna har det allt bra. Vi deltidare får nöja oss med en frukt eller två om inte de som jobbar heltid har ätit upp allt innan vi kommer till jobbet. Jag är inte avundsjuk, det bara låter så.
I går fick vi sluta tidigare för internet la av. De hade tydligen haft samma problem under dagen. Robert skickade ett sms nyss och berättade att de har samma teknikstrul i dag. Hoppas de fixar sig i alla fall. Jag jobbar inte på fredagkvällar eftersom folk ska ut och leva loppan då. Inte så värt att ringa och störa då kanske. Hur som helst så kan jag ju kombinera detta telefonförsäljeri perfekt med mina webbjournalistikstudier, det är himla bra. Lite extra pengar i madrassen gör den bara bekvämare.

Det ryktas om fest i dag. Jag måste ta reda på om dessa rykten stämmer. Nu.

En egenskap som vuxit fram hos mig det senaste året är att jag lätt blir överambitiös. Jag är inte lika naiv som jag var när jag var yngre, men när det gäller uppgifter i livet, skolan eller vart som helst, vill jag alltid göra mitt bästa. Det beror på att jag har så höga krav på mig själv. Oftast är det till min fördel, men ibland ser jag bara dum ut när jag gjort mer än vad som förväntades av mig. Man får ju inte tro att man är bättre än någon annan... jävla jantelag!
Några i min klass var på studiebesök på ett ställe där jag förmodligen ska göra min praktik. De berättade att de inte vågade fråga om praktikplats. Då får de skylla sig själva. Inget i livet kommer gratis, förutom till exempel finnar, svett och gråa hår. De sakerna vi  däremot verkligen vill ha får vi oftast kämpa för.

För övrigt så följer jag inte alls jantelagen. Jag vågar ställa mig på tå och skryta om hur duktig jag är. Jag tror att en 20-årig brud som är 1,62 meter över marken måste göra det för att komma någonstans inom journalistbranschen. Det finns för många konservativa människor på redaktioner runt om i landet som fortfarande kör sitt race. De skriver, inget annat. Det är ju det journalister gör, skriver, skriver och skriver. Men journalistik är mycket mer än så. Du kan även uttrycka dig i bilder. Vad vore en text utan en tillhörande bild? Mycket tråkig!
Nu kommer vi från Molkoms folkhögskola ut i världen. Vi är inte bara grymma på att skriva, utan vi kan även fota och redigera. Snart kan vi filma, fota, skriva och redigera för webben också. I stället för att anställa fyra personer, kan redaktionerna tjäna pengar på att bara anställa en. Jag vill göra allt, jag vill kunna så mycket som möjligt. Jag vill göra en egen tidning där jag tagit bilderna och skrivit texten själv. Jag vet att jag kan och det är jag stolt över. Därför ställer jag mig ofta på tå, höjer rösten och säger det jag vill ha sagt. För jag vet att jag är duktig på det jag gör, jag tror på mig själv.

Jag tycker att fler borde tänka som mig. Fast om de inte gör det, ökar i och för sig mina chanser att lyckas. Jag tror däremot att folk skulle må bra av att få skryta om sig själva lite då och då.

Försökte precis beställa Canon eos 450D från netonnet.se. Det gick ju sådär. I värsta fall har jag beställt två  stycken kameror nu eftersom jag försökte två gånger men inget hände när jag tryckte på "avsluta beställning". Jag ringde upp kundtjänst men snubben i andra änden av luren sa att han inte hittade några ordrar. Jag ska hur som helst få en orderbekräftelse på min mail, och den har ju inte kommit så det är nog okej allting. Men fasiken, jag kunde ha fått den kameran i morgon. Skulle ju inte suttit helt fel. Funderar på att dra ner på stan och köpa den på Expert i stället, fast den är lite dyrare där med försäkring och allt.
Ska träffa Milla 14.30, system-tajm! På lördag är det fest i Molkom igen. Det ska bli trevligt. David gör comeback också, heja!

Nu ska jag wina lite:
Jag har bytt lakan i sängen, jag har lagt in Roberts kläder i hans garderob, jag har tagit upp matlådan som Robert la på golvet för x antal veckor sedan (jag trodde den var diskad men icke, den var full med mögel!), nu ska jag diska och eventuellt dammsuga, städa, städa, städa. Så går det om man inte jobbar heltid, då blir man hemmafru.
Var bara tvungen att få det ur mig. Blaj.

Nu ifrågasätts Finlands vapenlagar. Det är inte mer än rätt eftersom den nuvarande åldersgeänsen för vapeninnnehav ligger på 15 år. Du måste däremot ha föräldrarnas tillåtelse till att få äga ett vapen.
Det är ju helt absurt. När jag var 15 spelade jag basket, pluggade och var olyckligt kär lite då och då. Jag hade massa finnar och taskigt självförtroende. Hade jag bott i Finland kunde jag även fått vapenlicens. Jag är däremot helt säker på att mina föräldrar hade vägrat. Vad är det för slags föräldrar som sätter ett vapen i sin 15-årings händer?

Finlands statsminister Matti Vanhanen höja åldersgränsen till 18. Ett klokt val, EU fattade ett beslut i somras om att ingen under 18 ska få äga ett vapen. Övriga EU länder har redan tagit lagen till sig. I finska Kauhajoki hade en högre åldersgräns inte hjälpt eftersom mördaren var 22 år.

DN.se publicerade en artikel i går, tisdag, där de skriver att: "Finlands låga åldersgräns gör att man har flest vapen räknat per invånare av alla länder i EU. I hela världen är det bara USA och Jemen som har fler vapen per person."

Tisdagen den 23 september 2008 dödades nio elever och en lärare på Sydbottens yrkesinstitut i finska Kauhajoki. Hade polisen tagit 22-åringens vapen och vapenlicens ifrån honom dagen innan, kanske skolmassakern aldrig hade hänt.
22-åringen valde att även ta sitt eget liv.

Redan dagen innan, i måndags, kallades 22-åringen till polisförhör. Anledningen var att han lagt ut videoklipp och bilder på You Tube där han poserar med sitt skjutvapen och bland annat skjuter mot kameran.
Det hela verkade vara en lek för honom där han satt framför datorn i sitt elevhem. Han siktar mot kameran och säger att "Du ska dö".
Vem det var han ville ta livet av framgick inte av hans sida på You Tube. Därför ansågs inte 22-åringen vara en fara för allmänheten eftersom hans dödshot inte riktade sig mot någon specifik person.

Strax innan klockan elva på tisdag förmiddag gick 22-åringen in i ett klassrum där eleverna satt och gjorde ett prov. Helt oprovocerat började han att skjuta mot sina egna klasskamrater. Sju stycken dog sittandes i sina skolbänkar, en sköts när han försökte fly ut genom klassrumsdörren och läraren som höll i proven blev också ett av 22-åringens dödsoffer. Utanför klassrumet sköts ännu en elev till döds.
Efter morden satte 22-åringen eld på klassrummet. En av de som dog uppges ha varit 22-åringens bäste vän.

Efter massmordet fann polisen en lapp i 22-åringens internatrum. Han hade skrivit att han var misantrop och att han hatade människorasen. Den enda lösningen enligt honom själv var att använda sig av vapen. "Lösningen är Walter", skrev han bland annat. 22-åringens eget vapen var en halvautomatisk Walther P22.
På lappen hade 22-åringen även skrivit att han planerat morden sedan år 2002.

Helgen i Värnamo blev riktigt trevlig! Jag och Robert bytte tåg cirka fyra-fem gånger innan vi var framme på lördagmorgon klockan nio. Då hade vi rest sen klockan kvart i nio på fredagen, om jag inte minns fel. Bland annat satt vi och väntade på ett tåg i Uddevalla från klockan ett till tre på natten. Det var tufft, men utmaningar ska man ju anta. Vi kom fram till slut i alla fall, ganska trötta.

Fest på lördagskvällen. Sandra, Anne och Frida hade 20-års kalas. De fick blommor och choklad i födelsedagspresenter. Det går ju hem oss alla brudar, vi älskar blommor och choklad. Jag gör det i alla fall. Vi fick välkomsdrinkar och namnbrickor. Det var upp till 60 pers på festen och alla kände ju inte varandra, därför var det fruktansvärt bra med namnbrickor! Sen hade brudarna även ansträngt sig och gett alla var sitt nummer. Man kunde sedan kolla upp alla personer på en lista. Ja hade nummer 31 och på mig stod det: "Sambo med nummer 30". Robert hade alltså nummer 30.

Kvällens citat tar Alexander (Spökis) hem, alla kategorier. Jag och Robert pratade om att skaffa barn någon gång i framtiden. Spökis däremot tycker inte om barn, alls. "Min säd ska dö med mig!", utbrister han mitt i samtalet. Det var ett intressant sätt att se på saken...

Vi fick ett till duntäcke av Roberts mamma. Det var gulligt av henne. Det kan bli väldigt kallt om kvällarna här i Karlstad faktiskt. Fast i dag skiner solen. Karlstad måste ju leva upp till sitt rykte ibland tycker jag allt.

I morgon drar jag och Robert till Värnamo. Vi är framme på lördag morgon. Det är en helt sjukt lång resa vi har framför oss, men vi får ta det som ett litet äventyr. Vi tar en fruktansvärd omväg förbi Stockholm, men som sagt vi får lite kvalitetstid med varandra. Eftersom Robert jobbar dag och jag jobbar kväll, träffas vi bara på morgonen och innan vi går och lägger oss. Jag tror resan blir riktigt mysig.

I dag hade jag och resten av journalist-tvåorna lektion i Molkom. Det var väl sisådär. Det mesta som vi pratade om hade jag redan tänkt på, så jag hade inte så mycket att tillägga, eller jo det hade jag. Molkom är verkligen fruktansvärt trist utan vissa människor, ni vet vilka ni är. Ingen att flumma med på rasterna, ingen att ha deeptalk med, ingen att halsa xider tillsammans med och så vidare. Det är sig inte alls likt och det gör mig lite ledsen faktiskt.
Åt min hemlagade middag ensam uppe på gamla vid lunch. Lånade Hamids bestick, tror jag. Ketchupen hörde jag att den var från Fyrbo så jag tog en skvätt av den också.

Glömde tillägga att vi faktiskt ska på brakfest på lördag. Tre gamla vänner till Robert fyller 20 och det ska firas. Temat för kvällen är rött, blått och vitt. Vilket innebär att alla kommer vara färgglada men mest glada. Självklart har jag inhandlat massa xider kvällen till ära.

Ha det bäst, gå på fest!
Tjo!

Innan klockan tolv i dag hann jag med massa nyttigt. Jag har ätit en sund frukost med fil, musli och grov smörgås. Kaffe och apelsinjuice är ju självklart också ett måste.
Jag satte igång MTV och där hade de precis kört igång "top ten at ten". Till min stora förtjusning var det Rihanna som de hade listat i dag. Tio låtar med Rihanna på rad och jag var genast igång med mina ryggövningar till dessa ljuva toner. Min mage och min rygg mår nu bättre än de gjort på länge.

Jag blev dock besviken när de hade låten "Unfaithful" så högt upp på listan. Den kunde lika gärna ha bytt plats med "Pon the replay" som är en av mina personliga favoriter. Jag minns när jag och Sarah satt hemma hos henne i Skara och kollade på MTV, bakis och sega. Så spelar de plötsligt Rihanna med "Pon de replay". Vi satt helt stilla och tysta genom hela låten. Sen sa vi till varandra: "Helvete vilken bra låt".
Pon de replay håller än i dag. Om ni ser mig ute på Nöjes någon gång kan ni ge er fan på att jag skakar min rumpa som mest till Pon de replay. Jag har även koriograferat en egen dans till just den låten. Kanske kommer jag att framföra den någon mer gång, det vet man aldrig.

Jag har precis beskrivit min ena musiksida. Jag har även en annan. Den sidan älskar Kent, Shout out louds, The Knife, Muse, mycket indie och emo helt enkelt. På senare dagar har jag även börjat lyssna på Imperiet. Det är perfekt "jag-har-inget-annat-för-mig-så-jag-städar-lägenheten" -musik.
En artist som många människor jag träffat tycker om är Winnerbäck. Jag har aldrig förstått varken hans musik eller hans storhet. Kanske är det något jag kommer att växa in i. Kanske är det ännu ett vuxenpoäng jag inte plockat, men än så länge håller jag mig utanför hans humlegård.

På kylskåpet har jag och Robert för övrigt satt upp en liten plasch på Tokio Hotel. Inte för att vi lyssnar på dem eller tycker att deras musik är bra, utan bara för skojs skull. Vi har även tagit oss friheten att måla mustascher och skriva "poop" i pannan på dem. Överst skrev Robert "Rädda barnen". De flyger ju i nån slags monsun eller var det nu är de sjunger om, hjälp dem ut så de slutar sjunga om det!


Tokio Hotel pryder vårt kylskåp - för skojs skull.

Vintern har kommit till Karlstad. Det är numera vinterjacka, vantar och halsduk som gäller. Luften blev till is i lungorna över en natt. Sommaren känns väldigt långt bort trots att den just var här.

I går blev det personligt säljar-rekord för mig på jobbet. 20 stycken nya "prova på prenumeranter" fixade jag till Hus och Hem. Var så goda! Det innebar även att jag kom upp i 102 kronor i timmen den dagen, känns helt okej faktiskt! Det kommer säkert gå ännu bättre i dag, i går var bara uppvärmning.
Just nu sitter jag här med både linser och glasögon. Jag har skaffat mig ett par gröna linser, bara för att få lite variation i vardagen. Linserna har självklart ingen styrka, men det är lite häfigt. Fast jag som alltid haft bruna, vackra ögon tänker alltid när jag ser mig själv i spegeln med gröna ögon: "Det är nåt som inte riktigt stämmer här". Så var det verkligen när jag hade blå linser i trean på gymnasiet. Jisses vad konstigt det såg ut. Det är nog mest för att jag själv är van vid mina mörka ögon, men riktigt så ljusa ögon passar jag inte i. Jag tycker om att se lite exotisk ut.

Tänkte ladda upp en fyllebild jag tog på mig själv i Molkom. Lite andra bilder också för den delen så var så god:

Mina fingrar luktar fortfarande lök. I lördags hackade jag så mycket lök att ögonen och näsan rann som in i bomben. Sen kommer Hamid och hackar den sista löken på en halv minut. "Så här fint hade du inte behövt hacka..." haha... killar.

Robert är på jobbet, jag lämnade nyss duntäcket ensamt och har ätit lite frukost. Det känns nästan som om jag fortfarande är mätt efter pizzan i går.. helt sjukt. Snart ska jag dyka in i nyhetsvärlden igen. Förhoppningsvis får jag nåt vettigt att skriva om så jag slipper vara så självisk och bara skriva om mitt eget liv hela tiden. Fast livet är ju en fest så varför inte?

Kaffet blir kallt.

De två dagar som gått har varit mycket trevliga. Det blev en helg i Molkom till slut i alla fall. Robert åkte med han också efter att han druckit massa gratis sprit och blivit bjuden på mat på ett av Karlstads finaste uteställen, Blue Moon Bar. Jag är bara lite avundsjuk.
Förfest hos Milla, givet. Cider och öl, Milla hade till och med Likör 43 dagen till ära. Tråkigt nog tog den slut väldigt snabbt.
Fredagkvällen var mysig. Det var verkligen jättekul att träffa alla gamla skolkamrater igen. Många går kvar, många är dock även saknade. Ingen nämd ingen glömd.

Jag och Robert sov i det stora tv-rummet på gamla. Det var iskallt med det fick helt enkelt duga nu när vi inte är internatelever längre.
På lördagen lagade vi mat tillsammans med Hamid. Jag stylade Robert, Hamid och Ahad. De blev alla väldigt fina i håret. Vid alla stylingtillfällena användes min kära plattång. Hamid fick en Darin inspirerad look, lite rockig. lite bad liksom. Ahad ville locka håret och det gick ju som det gick. Han fick helt enkelt nästintill affro. Älsklingen däremot som alltid har lockigt hår i vanliga fall, fick en helt ny, platt frill. Han liknade faktiskt sångaren i Red Hot Chilipeppers, coolt.

När vi va klara och fina drog vi till Nordan. Där var det kräftskiva för full rulle. Jag äter inte kräftor så det blev ölspelet i stället med massa skönt folk. Sen bjöd Robert mig på en shot och vipps så var jag full. Det var skoj.

Framåt tolvtiden sådär så kändes det som om feststämningen rann ut i sanden. Festdeltagarna började då helt okontrollerat att hångla med varandra, non stop. De uppfann en ny lek som de kallade "byta tuggummi". Det slutade med att alla hånglade med alla, och att jag låste in mig på toaletten för att slippa se.
Sen kom Migränen som jag alltid kan lita på och det var sängdags för mig också.

Söndagen innebar pizza och hemfärd. Nu är vi hemma från en helg i Molkom, och fler ska det bli!

Klockan är snart sex på kvällen. Robert har förmodligen redan börjat festa. Jag tänker dra till Milla om en timme. Jag ska hinka massa vatten nu så jag inte får ont i huvudet.
De sista festerna i Molkom innan sommaren slutade med att jag gick och la mig klockan tio. Anledningen till det : Migrän. Har med mig massa piller som jag hoppas att jag slipper svälja.

Det blev köttbullar ändå, men det finns några kvar. Har ingen vidare värst aptit. Jag ska erkänna att jag är lite trött. Den där powernapen kanske inte skulle vara så dum trots allt. Bara två stora glas vatten till, och ett toabesök.

Det blir Molkom i kväll. Kommer inte bil som förr men jag ger det en ärlig chans. I år får internateleverna till och med dricka på helgerna. Inte för att vi inte gjorde det förra året men... nu hara de även fått lärarnas tillåtelse att festa. Men bara på helger! Vi visade väl förra året var skåpet ska stå helt enkelt.

Jag har äntligen varit och klippt mig. Det blev hur bra som helst. Billigt va de också. 350 tror jag att jag betalade, eller kanske mindre ändå. Får kolla på kvittot sen. Nu ser jag inte längre ut som en blöt hund när jag har utsläppt hår. Jag måste även tillägga att det var första gången någonsin jag var hos en frisör! Mamma har alltid klippt mig förut men jag kan ju inte åka ända till Skövde bara för att jag behöver klippa mig. Så jag bestämde att någon gång måste bli den första, och gick till frisören.
Sen shoppade jag en sjysst lila klänning, lite rockig sådär kanske. Och lite annat smått och gott. Träffade inte en enda som jag kände på stan. Såg inte ens någon som jag intervjuat, det är inte ofta det händer. Kanske kände jag mig lite ensam.

Jag har varit uppe sen halv nio i dag ungefär. Så det känns som om jag har carpe dia-t dagen. Ska platta håret igen och dra till Milla om några timmar. Funderar på vad jag ska laga för mat i dag. Det är så tråkigt att bara laga mat till sig själv. Robert får gratis tilltugg och förfriskningar i kväll så han äter ju självklart på annat håll.
Just nu lutar det åt potatis och köttbullar. Fast kötbullarna vill jag ju äta med Robert, det är roligare så.

Har verkligen ingen fantasi just nu. Kanske ska ta en liten powernap alternativt läsa bok.

Nu är det bekräftat. De där festerna som de pratade om på informationen inför jobbet, gäller bara heltidare. Jag som hade sett fram emot att lära känna lite nytt folk. Dålig stil att säga det så att det låter som om det gäller alla.

I kväll blir det tjejkväll istället. Nu ska jag vänta på att mitt hår torkar så ska jag gå och försöka få tid hos frisören här vid mig. Sen blir det kanske en stadsrunda med Millis Vanillis.

Milla gör mig alltid så glad!

Fick precis ett erbjudande av Milla. Hon ska supa i kväll med Linda. Och jag ÄR bjuden till 100 procent.
Så ska de vara! Nu blev jag nästan mer sugen på att dra med dem. Har ju lite öl i kylen, i och för sig är det Roberts men han får ju gratis sprit i kväll så jag tycker jag har mer rätt till dem. Kanske.

Jaja, skutt in i duschen nu.

Jag är nästa helt säker på att jag inte är bjuden på festen i kväll. Jag drömde om att Robert pratade med chefen och han sa:"Det är ju ingen personalfest, utan ett slutet sällskap. Skulle det komma fler skulle folk tro att det var en personalfest och då bilr de besvikna."
Något sånt.
Ibland drömmer jag sanndrömmar. Kanske är detta en av de gångerna. Vad ska jag göra annars i kväll? Blä.

Jag gick upp samtidigt som Robert i dag, klockan åtta, för jag vill inte sova bort dagen. Jag har bestämt mig för att jag måste köpa nåt av de där två sakerna jag bara måste ha.
1. Kamera
2. Egen dator
Just nu lutar det åt tvåan eftersom jag får vänta tills nästa lön med den dyra systemkameran.

Min plan för dagen är att göra mig snygg, ta på mig snygga kläder och dra ner till den snygga stan. Så ska jag unna mig lite. Sen hoppas jag att Robert hör av sig och säger att jag får komma på festen.

Hejs!

Jag är lite arg och besviken just nu. Det är kalas i morgon på jobbet för de som jobbar heltid. Men det verkar som vi deltidare inte är välkomna. Jag tycker i alla fall att vi som är över 18 (jag är faktiskt bara 20 nu) ska få komma i alla fall.
Det här innebär att Robert ska på fest i morgon med gratis sprit och gratis mat. Jag är inte välkommen.
MEN jag kanske får komma ändå för Robert är väldigt bra kompis med en av cheferna så han ska fråga lite snällt om jag får komma ändå.
Först sa en annan av cheferna att bara man är över 18 så får man komma. Sen sa nån annan att det bara va för heltidarna. Hur sjysst är det? Vi jobbar ju ändå på samma jobb. Vi deltidare har även hållit jämna steg med heltidarna i veckan så jag tycker att vi kan få gå ändå. Det var ju bara jag och två till som ville komma så varför inte slå till? Det här tåget kan man ju bara inte missa.

Jaja, de va en massa tjurigt snack från mig men jag måste avreagera mig lite så inte Robert får hela smällen. Det är ju alla utom han jag ska vara arg och besviken på. Robert är min prins och ska behandlas som en också! Nu ska vi kramas, pussas och kolla på anime.

God Natti Natti Natt

De senaste dagarna har det gått väldigt bra på jobbet. I förrgår jobbade jag upp mig till 102 kronor i timmen. Jag sålde 16 tidningar och var tvåa på dagens topplista. Tyvärr så kraschade min dator när jag var inne på mitt sista samtal. Självklart ville kunden i fråga ha tidningen efter att ha ställt massa frågor om hur necessärerna (som vi skickar med utan extra kostnad) ser ut, hur stora de är, om det är plast inuti och vilket material de är gjorda av. Jag skulle återkomma till kunden i går men hon var tyvärr inte hemma de gångerna jag ringde.
Det var synd. För att om kunden varit hemma hade jag kanske lyckats sälja 14 tidningar i går istället för 13. Då hade jag fått mer i timlön. Jag fick beröm för sättet jag bygger upp mina samtal på. En av cheferna tyckte att det var ett väldigt bra samtal efter att han lyssnat på mig när jag sålde en tidning.
Jag säger i stort sett samma sak varje gång jag ringer men på något konstigt sätt är det ändå inte långtråkigt. Inte än i alla fall. Varje person man ringer till är ju unik. Alla går inte att övertala på samma sätt - en del går det inte att övertala alls. Men det är bara att kämpa vidare.

Nästa helg har jag och Robert bokat in en resa till Värnamo. Några av hans kompisar ska ha 20-års kalas och vi är bjudna. Det ser även ut som om jag kan gå på min barndomsvän Thereses 20-års fest i Oktober, hoppas hoppas.
Pratade även med Björn. Han hälsade oss välkomna. Det ska verkligen bli kul att träffa Bror Björn igen. Det betyder att en resa till Göteborg är spikad och klar.
Värnamo, Skövde och Göteborg inom en snar framtid alltså!

Jag blir rädd när det händer saker i Sverige som annars bara händer i filmer. Händelser som bara inte får hända på riktigt.
Dessa händelser gör vardagen till en skräckfilm.
Hela Sverige ser skräckfilmen på valfri tv-kanal redan samma dag den utspelas.

Fallet i Arboga är ett exempel. På grund av svartsjuka dödar en kvinna två barn och skadar deras mamma, med en hammare. Hon slår och slår tills alla livstecken försvinner. Hennes motiv: Hon hade blivit brädad av pappan i familjen eftersom han bara sett kvinnan som en sommarflört. Hon nöjde sig däremot inte med det.
Polisen häktar pappan och misstänker honom för brottet. Det visar sig sedan att han har ett starkt alibi och misstankarna riktas senare mot en okänd kvinna ursprungligen från Tyskland. Tyskan fångas på bild av bevakningskameror och polisen har nu ett ansikte på mördaren.
Tyskan kommer att dömas för mord och mordförsök. Det beslutade Västmanlands tingsrätt eftersom bevisen är övertygande. Kvinnans advokat har däremot berättat att han tänker överklaga domen.
För tillfället genomgår den tyska kvinnan en rättpsykiatrisk undersökning, något som många mördare får genomgå. Om det visar sig att hon var psykisk instabil när hon begick brotten, blir det vård istället för fängelse.
I Sverige finns det numera en mamma och en pappa som inte längre läser godnattsagor för sina barn innan de somnar. Deras barn finns inte längre. De blev mördade.

En mördare som inte var psykiskt störd när han med sina bara händer tog en flickas liv, är lastbilschauffören som köpte snabbmat efter att han begått mordet. Han hann till och med tvätta bilen. Precis som om inget hade hänt. Mannen i fråga hade mördat redan flera år tidigare, men gått på fri fot.
Lastbilschauffören tyckte att den lilla flickan blev kaxig när hon försökte försvara sig när han våldförde sig på henne i baksätet på hans bil. Flickan sparkade och skrek. Mannen svarade med att mörda och våldta henne.
I polisförhören och i rättsalen berättade mördaren om morden på ett detaljerat men ändå känslokallt sätt.
Mördaren hade flickans liv i sina händer men bestämde helt villkorslöst att ta hennes andetag ifrån henne. Flickan blev bara tio år.

I maj i år hittades en 70-årig lantbrukare misshandlad till döds och bunden utanför sin egen gård. För tillfället tros motivet till mordet ha varit stöld.

En man höll en kvinna fången i en 15 kvadratmeter stor stuga. Kvinnan vägde 35 kilo när hon efter nio år äntligen blev fri. Mannen hade misshandlat henne och hållit henne inlåst. Kvinnan har mist nio år av sitt liv som hon aldrig kommer få tillbaka.

Det är inte förrän händelsen kryper oss in på skinnet som vi inser att det verkligen händer här också, här i vårt lilla Sverige. Mördare som i våra ögon begår helt meningslösa brott. Hur kan man se någon mening med att mörda oskyldiga?

Det är sådana här händelser som får mig att vilja bläddra förbi tv-nyheterna, för att sedan bläddra tillbaka igen till samma kanal. Allt i hopp om att det bara var en skräckfilm som visades på just den tv-kanalen. Jag vet att det är meningslöst .

De hemska händelserna som utspelar sig i vår vardag är inte delar av ett filmmanus, de är vår verklighet i skräckfilmsformat.

Nu har jag fixat studiebesök på Göteborgs Postens webbredaktion. Dagens kommunikationer är fruktansvärt smidiga. Erik hänkar och jag hoppas att Robert och Milla kan skutta med till Götet också, för att träffa Björn det är klart. Ska ringa Björn i kväll, han är säkert i skolan nu.

Letar fortfarande efter praktikplats. Kanske har jag en på g? Jag tänker inte avslöja för då kanske någon av mina konkurrenter snor idén. Jag ska hur som helst ringa om en stund. Björn lärde mig att man alltid ska ringa chefredaktörer efter lunch.Då har de fått mat i magen och är glada. Jag tror att det är ett väldigt bra tips faktiskt.

Suktar fortfarande efter min Canon kamera. Väntar tills jag får pengar den 25:e. Jag tycker liksom om att ha 8 000 på kontot, det känns helt okej faktiskt. Sen måste jag ju även införskaffa en dator, det får också bli efter den 25:e. Maskinen jag sitter vid just nu är inte min, den är Roberts. Det är ju inte särskilt sjysst att sno den varje gång jag måste skriva något.
I värsta fall får jag skriva för hand. Det sa jag första dagen på FT när inte min dator gick igång. "Då kan jag väl skriva för hand..." Mannen som skulle hjälpa mig komma igång med arbetet tittade på mig nån sekund, sen började han asgarva. "HAHA, ja lite humor det gillar jag", eller något liknande sa han. "Vadå humor?", tänkte jag. Jag var ju allvarlig.

I går gick det inte särskilt bra på jobbet. Det är faktiskt konstigt, för jag var ju så duktig de tidigare två dagarna. Sex tidningar sålde jag första dagen ( nej, inte sextidningar och nej, jag sålde inte sex med tidningar. Jag sålde sex STYCKEN tidningar), och andra dagen sålde jag åtta tidningar. Tredje dagen sålde jag bara tre. Några av dem som jobbar där kom fram till mig och gav mig tips. Jag skulle stå upp, nästan skrika i telefonen och få personen att svara ja på min första fråga.
Jag tror inte att de visste att jag faktiskt kan sälja, det har ju gått bra förut. Jag ska visa dem vad jag går för i dag istället. Hoppas vi får in nya listor på personer att ringa till. I går var 90 procent av dem jag ringde till inte hemma, massa telefonsvar fick jag i örat och hur många som helst sa bara: "Tack men nej tack!", och la på luren. Då är det inte så lätt att sälja må jag säga!

Mamma ska skicka receptet på symöteslåda till mig. Hoppas den blir lika god när jag gör den som när mamma tillagar den. Det är jag däremot väldigt skeptisk till. Mina matkunskaper är lite... begränsade.

Ha de gött! Krämbulle

Det har nu gått två veckor och två dagar sedan jag bloggade. Mycket har hänt.
Jag har bland annat fått ett ex antal nervösa sammanbrott, jag är kvinna vad mer begär man?

En tillfällig lösning på pengaproblemet har blivit att jag jobbar extra som telefonförsäljare på deltid. Det är inte så illa som det låter. Jag ringer bara till personer som tidigare haft kundkontakt med bolaget jag ringer för. Jag säljer tidningar som till exempel Ica Kuriren och Hus och Hem. De är de enda tidningarna jag än så länge har ringt och gjort reklam för. Jag är riktigt duktig faktiskt! Har redan fått beröm av delägaren och personalansvarige, och jag har bara jobbat två gånger. I dag ska bli den tredje arbetsdagen.
Jag arbetar från 17.00 - 21.15. Den sista halvtimmen som jag ringer runt till folk som tidigare prenumererat på Ica Kuriren, kan det hända att de faktiskt ligger och sover. "Surprise! Förlåt att jag ringde och väkte dig..."
Robert är just nu på samma jobb, fast han jobbar heltid. Han började i dag, hoppas det går bra. Både Robert och jag har varit sjuka hela veckan, han hostar mer än mig och snorar mer för den delen också. Hoppas han dricker mycket vatten.

Just nu planerar jag in en resa till Göteborg. Ska bara fixa studiebesök och praktik, det går nog bra. Jag skulle ringa personen i fråga igen om en timme. Robert och Erik hänkar nog också. Vi tänkte hälsa på Bror Björn samtidigt. Jag ringer honom när det hela är klart. Saknar Björn, saknar våra djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Saknar att han alltid gjorde mig glad och analyserade mig tills jag insåg att jag inte hade någonting att vara orolig/ledsen för.

För snart en vecka sedan ringde chefredaktören från Filipstads Tidning. Hon ville att jag skulle komma och jobba igen och självklart sa jag JA! Jag började 11.00 och slutade 20.00 i fredags. Det var jättekul och det gick faktiskt mycket bättre än alla gånger någonsin i somras. Jag arbetade som redigerare och det mesta sitter fast i ryggmärgen, det går som på räls. Jag hoppas verkligen chefredaktören hör av sig igen!

I lördags firade jag och Robert sju månader. Vi firade med att ligga hemma och vara sjuka, mindre sjuka än tidigare i veckan dock. Vi såg klart på Apornas planet-filmerna. De var sjukt bra!
I går lagade vi en jättegod lunch! Den var till och med grafiskt snygg. Helt otroligt.
Vi båda har numera var sin cykel. För nån vecka sedan cyklade vi till grannkommunen Hammarö och åt pizza. Solen sken något otroligt. Det var den finaste dagen på länge.

Jag får inte glömma att jag och Milla skakade rumpa ordentligt på Nöjes förra helgen. Jag är numera emot sådana uteställen egentligen men va fan, det va hur kul som helst! En kille nöp mig i röven, jag vände mig och knuffade till honom. Sen slog jag till två killar till.
Det är helt sjukt att bara för att två snygga tjejer är ute och dansar röven av sig, tror killarna att de är lika desperata som dem själva. Killarna tror tydligen automatiskt att man är singel och att man vill hångla. Varken jag och Milla är singlar så vi hade ett tecken som vi visade för den andre om vi behövde hjälp med att få bort en kladdig discokille från oss.

Det var en liten uppdatering för de intresserade. Nu ska jag leta reda på lite webbredaktioner! Jag ska införskaffa mig en digitalkamera snart. Den kommer kosta mig väldigt mycket men jag kommer verkligen att behöva den.

I rock!