"Min säd ska dö med mig"

Helgen i Värnamo blev riktigt trevlig! Jag och Robert bytte tåg cirka fyra-fem gånger innan vi var framme på lördagmorgon klockan nio. Då hade vi rest sen klockan kvart i nio på fredagen, om jag inte minns fel. Bland annat satt vi och väntade på ett tåg i Uddevalla från klockan ett till tre på natten. Det var tufft, men utmaningar ska man ju anta. Vi kom fram till slut i alla fall, ganska trötta.

Fest på lördagskvällen. Sandra, Anne och Frida hade 20-års kalas. De fick blommor och choklad i födelsedagspresenter. Det går ju hem oss alla brudar, vi älskar blommor och choklad. Jag gör det i alla fall. Vi fick välkomsdrinkar och namnbrickor. Det var upp till 60 pers på festen och alla kände ju inte varandra, därför var det fruktansvärt bra med namnbrickor! Sen hade brudarna även ansträngt sig och gett alla var sitt nummer. Man kunde sedan kolla upp alla personer på en lista. Ja hade nummer 31 och på mig stod det: "Sambo med nummer 30". Robert hade alltså nummer 30.

Kvällens citat tar Alexander (Spökis) hem, alla kategorier.
Jag och Robert pratade om att skaffa barn någon gång i framtiden. Spökis däremot tycker inte om barn, alls. "Min säd ska dö med mig!", utbrister han mitt i samtalet. Det var ett intressant sätt att se på saken...

Vi fick ett till duntäcke av Roberts mamma. Det var gulligt av henne. Det kan bli väldigt kallt om kvällarna här i Karlstad faktiskt. Fast i dag skiner solen. Karlstad måste ju leva upp till sitt rykte ibland tycker jag allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0