Caroline Johansson

Uppdatering:
Jag får be om ursäkt, det var inte Kristian Luuk i går som medverkade i Söndagsparty. Det var tydligen hans bror Martin. Men ruskigt lika är de ändå. Förlåt hoppas att ingen tog illa upp.

/C
-----------------------------------------

I dag är det Söndagsparty! Jag sitter och tittar på Filip, Fredrik och deras onödigt långa slipsar. Killinggänget har precis sagt sitt och jag tänker: "Vad har hänt med Kristian Luuk?" Han ser ju anorektisk ut och inte blev det bättre av att sminket hade gett honom svarta skuggor under ögonen. Kanske är det för att Luuks skägg numera är ett minne blott som jag hade så svårt att känna igen honom. Han såg så liten och försvarslös ut i soffan bredvid Henrik Schyffert. Kanske har det blivit för många sena kvällar för Luuk...

I morgon ska jag försöka få tag en bild på Luuk från kvällens Söndagsparty och jämföra med en bild på honom från 1990-talet. Det är galet stor skillnad.

/C

I går tog jag mitt ansvar. I går röstade jag i EU-valet. Efter en liten diskussion med Therése blev jag lite osäker på mitt val men i dag känner jag mig säkrare. Jag gick på magkänsla, jag ville kunna känna mig bra till mods efter att mitt kuvert lagts ner i vallådan.

Mamma kom hem från affären för en stund sedan och hon hade köpt Expressen ( anledningen till att mamma köper Expressen är för att hon får med dansbandsskivor). Jag läste lite om kandidaterna till EU-valet och deras partier och jag tror jag valde rätt. Å andra sidan så kan jag ju inte veta det förrän allt är spikat och klart. Det gäller bara att välja rätt hammare så kom igen nu: ut och rösta!

Solen skiner och fåglarna kvittrar denna fredag i Skövde. Jag anlände till min hemstad i går, bakfull och hängig men mamma fick fart på mig igen. Vi lagade mat, slängde ihop två cheesecake och efter det gick vi ut på en lång promenad. Efter det somnade jag som en prinsessa.

I dag hade jag ett möte på SLA som gick väldigt bra. Vi pratade lite om vad jag kommer att jobba med i sommar och jag hälsade på några av de anställda. De är mycket trevliga på Skövdes lokaltidning må jag säga. Jag kommer nog trivas jättebra där.

Jag hann även med en dejt med Therése och Tobbe på stan. Vi lunchade och hade det mysigt. En gammal klasskamrat vid namn Victor kom förbi en sväng också och hälsade, mycket trevligt. Nu ska jag ut i solen igen och fortsätta läsa i "mikrofonkåt". I kväll bjuder jag brorsan på bio! Här ska det kalasas hela helgen.

/C

Som sagt: Budweiser. I kväll blir det kalasande. Linnéa fyller 21 och vi coola brudar i klassen ska ut och ta en drink. Efter det går jag nog på fest. Men det får bli lugnt för mig i dag. I morgon åker jag hem till Skövde en sväng och firar lillbrorsan. 18 år är han nu så det blir ännu mer kalasande i Skövde! som vanligt har jag med mig alldeles för mycket grejer hem till mamma men jag tänkte avbelasta mig lite. Jag flyttar från Karlstad snart och det är smart att avbelasta så att jag inte har lika mycket att packa när jag flyttar härifrån.

Annars så håller jag på att ta mig igenom Fredrik Strages "mikrofånkåt". Jävligt bra bok, läs den!

/C

Efter en Budweiser fick jag lite fnurr i hjärnan. Jag hängde runt lite på facebook och råkade komma fram till en bild på en gammal "bekant", om man nu kan kalla personen så. Vi har känt varandra väldigt bra, det hände till och med att vi pratade i telefon varje dag sent in på natten. Men jag kan inte adda denna person på facebook, det går bara inte. Det finns ju sånna människor i mitt liv, och säkert i era också för den delen, som jag bara inte kan bli vän med på communities här på internet. Det GÅR bara INTE! För jag har lagt dessa personer kommer alltid att lurpassa längst in i min hjärna och irritera mig, göra mig lite ledsen kanske. De är sånna där kapitel som jag för länge sedan lusläste, kunde utantill, analyserade sönder och så blev det alltid som det blev. Det blir det ju alltid. Tur att folk på facebook inte vet att jag är runt och snokar.

/C

I dag hade vi vår sista lektion i klassen. Jag var tvungen att lämna klassrummet vid halvlek på grund av en hostattack. Jag hade precis snackat färdigt om mitt keyword när jag plötsligt började hosta, och det gick bara inte att sluta. Jag kippade efter andan och kände riktigt hur det tog emot. Jag kunde inte andas. Efter det skyndade jag mig ut ur klassrummet för att få frisk luft och dricka vatten. Det kändes som om varje andetag kunde vara mitt sista.

Men nu mår jag bra igen. Jag har pratat med mamma och en trevlig tant på apoteket. Båda tyckte att det var mycket konstigt att det blev som det blev. Jag är pollenallergiker men jag satt inne i ett klassrum så det kan inte ha påverkat. Det hade varit annorluna om jag hade suttit under en björk till exempel. Min andnöd förblir ett mysterium, hoppas att det aldrig händer igen.

/C

I höstas köpte jag min älskade systemkamera från nätförsäljningsföretaget Kameraexperten. I höstas anklagades även grundarna av Kameraexperten för bedrägeri. Ungefär vid samma tidpunkt som jag gick och hämtade min systemkamera på Coop här i Karlstad, slutade de på Kameraexperten att leverera sina varor. Det innebär att jag kan ha varit en av de sista som faktiskt fick det jag betalade dem för att få. Lite läskigt faktiskt, men ibland ska man ha tur. De båda grundarna är nu åtalade för grovt bedrägeri.

Jag riktar blicken mot översta hyllan i min bokhylla, ser min systemkamera och jag måste säga att jag är nöjd med mitt köp. Jag minns inte på rak arm vad jag betalade för den men den var i alla fall mycket billigare än i butikerna. Tydligen var inte alla lika nöjda med sina köp som jag. Trodde kameraexperterna verkligen att de skulle komma undan med att bara sluta leverera? Sätt dit dem bara!

Äntligen! Nu är min wordlist inlämnad och jag hoppas att de där högskolepoängen ska rulla in i morgon. I morgon har jag även redovisning tillsammans med några klasskamrater. Oj, oj, oj vilken redovisning det ska bli. Vi ska ha ett gen-rep om en timme, känns bra, vi är så seriösa så detta blir bra.

Efter i morgon är det inte alls mycket kvar i skolan. Lektion på onsdag då en sista bok ska analyseras, en litteraturuppsats som ska bli klar och ett voc/mct-test. Snart är det över. Snart är mitt äventyr i Värmland över och det är lite sorgligt. Jag gillar Värmland, det är mysigt här. Kanske kommer tillbaka någon gång i framtiden, vem vet. Men men... det är inte riktigt slut än, men om ungefär en månad så är Värmlandsäventyret ett minne blott. Ett mycket fint minne må jag säga.

/C

Jag håller på att skriva en novell. Det var väldigt längesen jag skrev något liknande. Senaste gången var i slutet av gymnasiet. Jag har liksom tappat det där sättet att skriva och det är synd för jag behöver lära mig att måla mer med orden. Denna novell får gärna bli den sämsta novellen i världshistorien, mig kvittar det. Huvudsaken är att jag skriver den, att den blir klar. Jag måste bevisa för mig själv att jag fortfarande kan.

I övrigt har jag en litteraturuppsats att skriva, en karaktär att öva in inför redovisningen på måndag och massa annat skoj. En sak i taget. Just nu har jag filmkväll med Robert. I filmen ösregnar det men i mitt hjärta är det solsken.

Smörsångaren sjunger för full hals i kylskåpet.

/C

Ligger i sängen med en irriterande spänningshuvudvärk som jag vållat mig själv. Varför gör jag så här mot mig själv? Funderade nyss på hur många migräntabletter jag stoppar i mig per månad, det blir nog en hel del och det är inte bra. Ibland vet jag inte alls hur jag tänker. En tanke som alltid finns i mitt bakhuvud är att jag vill vara smal, för jag har aldrig varit det. Det skulle liksom vara kul att testa på men jag har varken motivation eller självdisciplin till att hålla någon diet.

En simpel diet som jag tänkte börja med var låg-kolhydrats-dieten för den ska funka riktigt bra har jag hört. Jag har till och med personer i min omgivning vars kilon rasat enbart för att de inte äter kolhydrater. Men jag faller dit igen och igen och igen. Det är ju så lätt att koka spagetti, makaroner och nudlar. Chips, choklad och naturgodis är ju gott så varför motstå? Varför motstå allt de där goda i livet bara för en dum fixering vid hur mycket badrumsvågen visar. Strax efter de där tankarna kommer skammen, mitt andra namn är dubbelmoral. Jag lever inte alls som jag lär. Jag fortsätter att hata mitt bukfett, mina feta lår och mina gigantiska överarmar.

Motivation går inte att köpa i hälsobutiker, men däremot bantningsprodukter. Piller, pulver, lotion och kakor. Allt för att göra det bekvämt för oss jojo-bantare. Allt för att vi ska slippa genomgå allt det där jobbiga: ändrade kostvanor och mer motion. Jag tror inte att det finns någon mirakelkaka för överflödigt fett. Vare sig boven är kolhydrater eller fett ligger det största ansvaret hos oss själva.

/C

I dag fick jag för mig att jag skulle gå till skolan. Det gjorde jag också. 08.30 gick jag hemifrån och cirka en timme senare var jag framme vid Karlstad universitet. Så fort jag kom innanför skolbyggnaden skyndade jag mig till toaletten; inte för att pudra näsan utan för att ta av mig alla kläderna. Jag var genomsvettig. Kläderna fick hänga på tork någon minut innan jag tog på mig dem igen.

Nu är jag hemma efter en inte så värd skoldag. Vi håller fortfarande på med att läsa böcker, hittar keywords, diskuterar och analyserar. Det skulle vara mycket mer givande om vi i klassen gick in för det lite mer, om folk tog saker och ting på allvar.  Efter grammatikprovet slappnade hela Engag1 och Engal1 av och allt annat var bara mesigt. Grammatik det är grejer det. Annars är jag nöjd med kursen. Jag har blivit bättre på att prata och skriva engelska och det var ju ändå mitt mål med denna terminen.

Snart väntar en dusch. Innan dess ska det städas lite. Jag och Robert får nämligen finfrämmat i dag.  Några av Roberts klasskamrater kommer på besök och vi ska umgås, skratta och ha det trevligt.

Annars säger jag bara: Sparkonto is the shit när det är knapert!

Barack Obama fortsätter att ge mig gåshud.
 I det här klippet avbröts presidentens tal på ett katolskt universitet av abortmotståndare men Obama kontrade på ett fruktansvärt bra sätt:

"Let us work together
to reduce the number of women seeking abortion
lets reduce un unintended pregnancies
lets make abortion more available
lets provide care and support for women who do carry their children to term"

Genom att säga det här fick Barack Obama med alla sidor av just denna politiska fråga. Mycket bra gjort! Nu gäller det bara att han står för sina ord genom att få dem in till handling.

På dn.se läser jag i dag: "1 000 skolor stängda i Japan
Larm om svininfluensa.129 fall har bekräftats i landet, främst i storstadsregionerna Kobe och Osaka".

Jag hade tänkt att åka utomlands i höst, men antalet länder som jag vågar besöka blir allt färre. Det är ju svininfluensa överallt!

Det är alldeles fullpackat i planet. Brukar det verkligen vara så här trångt? Bredvid mig sitter min pappa, någon annan stans sitter min lillebror. Vi ska till något varmt land, sola och bada och bara njuta av dagen som den kommer. Vi har tydligen landat för alla börjar dra sig mot utgången. Jag kan inte hitta mitt pass, jag måste ha mitt pass annars kommer jag inte in i landet. Jag har alldeles för många väskor med mig. När vi gått av planet känns det som om jag glömde min väska som jag fick när jag praktiserade på na.se. Plötsligt hittar jag ett pass men det är inte mitt, det är min brors men det låg i min väska.

Vi rör oss in mot staden. Det är palmer lite här och var och solen skiner. Ingen har frågat om mitt pass än. Pappa lugnar mig ytterliggare när han berättar att han inte behövde visa pass en enda gång senast han var på utlandssemester med jobbet. Pappa har väl aldrig varit på semester med sina jobbarkompisar? Eller det kanske han har, jag vet inte. Plötsligt växlar vädret till det motsatta. Snön breder ut sig under våra fötter men jag fryser inte. Vi går upp för en backe då vi ser att lite längre bort står flera beväpnade män och siktar på oss. Vi springer mot en byggnad som gömmer oss från talibanerna. Det känns som om det är talibaner i alla fall.

Sen vaknade jag.

Det verkar som om den här semestern blev allt annat än lyckad.

/C

I dag hade min hjärna och min kropp en mycket intressant dialog. Allt började på seminariet som jag var med på under förmiddagen. Radioreportern som talade innan lunchrasten drog ut på tiden men det var inte det jobbiga i situationen. Det jobbiga var att min mage inte ville sluta kurra. Min mage berättade alltså för min hjärna att "nu är jag hungrig - dags att fylla på!" När det väl blir lunchrast skyndar jag till cafeterian och köper en bönsallad. En bönsallad! Vad tänkte jag på? Magen skriker efter mat men hjärnan säger: "Nej, nu ska du vara nyttig - ta en sallad!" Hur mycket mättar en bönsallad på en skala från ett till tio? Tre skulle jag säga.

Jag åt inte ens upp salladen, den var inte särskilt god. När magen inte var nöjd blev hjärnan inte det heller, det blev ju inte alls som jag tänkt mig. Jag skulle vara lite nyttig och bli mätt på köpet men det är inte alltid det funkar. Hjärnan kom då med ett förslag: "Va kul det skulle vara om jag gick och köpte choklad nu!" Så det gjorde jag. Nu sitter jag här hemma och är lite småhungrig i alla fall. Jag inser att jag aldrig skulle kunna gå på någon diet under en längre tid. Om jag ska gå ner i vikt så får jag börja röra på mig mer så att jag kan äta vad jag vill. Tänk vad mycket gott jag skulle gå miste om, om jag skulle dra ner på kalorier, kolhydrater, fett och allt annat som är "dåligt" för mig. Många pratar om att man ska gå efter magkänslan vilket jag verkligen håller med om Jag avslutar detta inlägg med ett klockrent påstående: "Mår magen bra mår människan bra."

Klockan är just nu 10:59. Jag har redan hunnit med en joggingrunda, ätit frukost och kollat nyheterna. Just nu så fick jag även reda på att jag fick G på min översättningstenta - va skönt att slippa göra om den! Solen skiner och jag ska läsa bok hela dagen, nästan.

I går ringde chefredaktören Måns till mig. Han erbjöd mig jobb på SLA hela sommaren och självklart tackade jag ja! Det innebär dock att jag inte blir sambo med Linnéa i Norge som vi planerat. Jag kände mig som en riktig svikare och insisterade på att bjuda henne på fika. Så lite mys i solen blir det framåt eftermiddagen.

På ett sätt känns det skönt att jag hamnar i Skövde till sommaren. Det kommer bli bra, allt ordnar sig till slut!

/C

Nu har jag äntligen läst färdigt denna fantastiska bok. Jag är inte lättad för att jag tvingat mig igenom den, tvärtom! Denna bok har varit lärorik från första till sista sidan. Jag skulle inte göra boken någon rättvisa genom att recensera den. Lyckan, kärleken och meningen med livet kan inte beskrivas, den måste upplevas.


Tack Linnéa för att du lånade ut den till mig!

/C

Äntligen har jag hittat en artikel som tar upp jämställdhet på det där sättet som även jag ser det. En läkare hävdar detta: "Biologiska själ till varför män dominerar samhällstoppen". Här är några utdrag ur Pelle Billings artikel:

"Eftersom det är ett transkulturellt fenomen att det är flest män på samhällets toppositioner, så kan vi inte söka förklaringen i uppfostran eller den kulturella programmeringen, utan istället får vi vända oss till biologin. Biologiska förklaringar till könsskillnader är tabu i dagens Sverige, men det betyder ju inte att de upphör att existera."

"Det finns omfattande forskning numera om hur skillnader i centrala nervsystemet (dvs hjärnan) och hormonella faktorer påverkar män och kvinnors beteende och drivkrafter i livet. Ett exempel bland många är att flickor som utsatts för ovanligt höga nivåer av det manliga könshormonet testosteron i livmodern, tenderar att leka på ett sätt som enligt kulturen anses "grabbigt" och senare i livet blir de kvinnor som är betydligt mer fokuserade på sin karriär än genomsnittskvinnan. Detta trots att de helt och hållet uppfostrats som flickor, och senare bemötts som kvinnor av samhället."

Jag tror aldrig att vi kommer att uppnå ett helt jämställt samhälle. Då menar jag ett samhälle där män och kvinnor behandlas exakt likadant, har exakt lika lön och att exakt lika många män som kvinnor finns på varje arbetsplats. Jag tycker inte ens att det ska vara så, vissa yrken är uppenbarligen bättre lämpade för män än kvinnor och vice versa så är det bara. Jag tycket att kvinnor och män ska göra samma intagningsprov och samma tester så att alla oavsett kön har lika rätt till att få ett speciellt yrke. Du som person ska alltså vara mest lämpad, ha de kunskaper som krävs och då menar jag både fysiskt och psykiskt.

Ingen människa ska få företräde till ett jobb enbart på grund av kön men däremot på grund av kunskap och lämplighet. Detta leder förstås till att kvinnor får kämpa lite extra för att komma upp till samma nivå som männen inom vissa yrken. Vi kvinnor har det svårt att få samma respekt som männen inom arbeten som brandman eller polis, men då får vi lägga manken till och visa att även vi kan om vi verkligen vill. Detsamma gäller männen.

Jag hade en diskussion med mina klasskamrater för några dagar sedan om manliga gynekologer. Vi var alla överens om att vi föredrog att ha en kvinnlig gynekolog, men även ett sådant uttalande kan vara diskriminerande för en manlig gynekolog. Det är bara något vi känner, som kvinna är det mer okej att visa sitt underliv för en främmande kvinna i stället för en främmande man. Kvinnor är överrepresenterade inom vård- och omsorgsyrken så där får männen lägga manken till för att få samma respekt.

Ett annat exempel: Jag vaknar av att min lägenhet står i ljusan låga. Utanför mitt fönster ser jag en stege och uppför stegen klättrar en brandman, en brandman som har den rätta fysiken att bära ut mig genom fönstret. I den situationen skulle jag förlita mig på vem som helst, men eftersom det är vetenskapligt bevisat att män har lättare att bygga muskler än vi kvinnor så tycker jag att en man är mer lämpad för brandmansyrket- just på grund av den fysik som krävs för just det yrket.

Jag tycker att kvinnor och män ska kunna arbeta som precis vad de vill, men jag tycker inte att man ska kvotera in kvinnor eller män till vissa utbildningar eller arbeten enbart på grund av att man vill ha mer kvinnor eller män inom just det yrket. Mycket handlar om biologiska skillnader som vi inte kan ändra på. Punkt slut.

Caroline Johansson
8/5-09

Grannen har fått för sig att han ska borra i väggar klockan halv nio på kvällen. Jag och Robert hoppar till varje gång det borrande ljudet penetrerar våra öron. Robert blev extra rädd eftersom han trodde att ett monster anföll honom - i data spelet alltså...

Nu har jag äntligen läst klart "Kindred" av Octavia E. Butler. Det är alltid intressant att läsa en bok som är skriven på ett lite annorlunda sätt. Bokens huvudperson Dana reser tillbaka i tiden för att rädda livet på en liten kille som heter Rufus. Detta gör hon flera gånger under hans livstid, men för henne pågår det hela bara i några veckor.

Efter ett tag får jag som läsare reda på Dana och Rufus gemensamma nämnare, deras gener. De är släkt på väldigt långt håll. Rufus lever på 1800 talet men i Danas verklighet är det 1970-tal. Dana kan spåra sina förfäder tillbaka till en kvinna som hette Hagar. Hagars pappa hette Rufus så Dana inser att det måste vara samma Rufus som hon ständigt räddar livet på. Anledningen till att Dana åker tillbaka i riden varje gång Rufus liv är i fara, är helt enkelt för att om Rufus inte överlever innan han hinner föröka sig,överlever inte Dana heller.

Till en början tyckte jag att boken var lite för dramatisk. Jag tyckte att Dana och Rufus skulle ha kunnat vara med i en Drama-queen-tävling och delat på förstaplatsen. Boken blir däremot fruktansvärt mycket bättre när jag hade läst en tredjedel av den. Handlingen utspelade sig rakt framför ögonen på mig, det var som om mitt inre öga kollade på film medan jag läste för det.

Som läxa har vi att hitta två nyckelord i denna bok. Mitt första nyckelord är med redan i titeln: "Kindred". "Kindred" är ett gammaldags ord för "besläktad" vilket på engelska blir "related" och related har mycket att göra med ordet "relationship".Jag tycker att en röd tråd i hela boken är just hur alla karaktärer är bundna till varandra. Antingen via vänskaps- eller blodsband men också via äktenskap. Rufus och Danas förhållande handlar däremot mycket om respekt. De har svårt att veta var de har varandra eftersom de aldrig varit i någon liknande relation. I en 1800-tals värld där mörkhyade och vita inte alls har samma rättigheter är det svårt att få likvärdig respekt. Rufus vet aldrig riktigt hur han ska behandla Dana. Rufus familjs slavar kallar Dana för en "white nigger" eftersom hon bland annat kan läsa och skriva, något som dåtidens slavar inte fick lära sig.

Mitt andra nyckeord är "contrast". Den allra tydligaste kontrasten i denna bok är helt klart mellan svart och vitt. 1970 är Dana gift med en vit man vilket är fullkomligt respektabelt. 1800-talets normer tillåter däremot inte äktenskap mellan svarta och vita. Svarta har kort och gott inga rättigheter. Dana som är en svart kvinna i 26-års åldern räddar gång på gång livet på Rufus som är vit. För henne är det en självklarhet men människorna runt Rufus håller inte med. Första gången räddar Dana Rufus från att drunkna och detta slutar med att Rufus pappa siktar ett gevär mot henne. Dana blir aldrig riktigt accepterad av sina 1800-tals vänner och släktingar. Hon beter sig inte normalt för en svart kvinna. I en särskild sida av boken märker Dana själv kontrasten mellan svart och vit mycket tydligt. Det är när hon fått i uppdrag av Rufus pappa att lära Rufus att läsa och skriva. En svart liten pojk-slav som tillhör Rufus familj vill också lära sig och Dana lär honom i smyg att läsa och skriva. Rufus pappa kommer däremot på henne och straffar henne med sin hemska piska . Dana får djupa sår och ärr för livet. I denna 1800-tals värd finns det ingen gråskala, inget jämlike. Bara svart och vitt.

/C

I dag har jag en riktig Carro dag. En dag helt för mig själv, ingen skola, ingen stress. Det enda som skulle kunna vara stressande är att jag ska ha läst ut en bok tills på torsdag, men jag är på sidan 102 av 264 så jag är inte orolig. Dagen började med att jag gick upp, kokade kaffe, åt knäckebröd och yoghurt med flingor samtidigt som jag började läsa i "Kindred". Det är så typiskt mig att inte kunna göra bara en sak åt gången.

När jag hade läst i cirka en timme bestämde jag mig för att yoga lite. Stressa ner, komma till insikt med mig själv och bara vara i nuet.För mig är det lättare sagt än gjort men jag tycker att jag lyckades ganska bra. Jag har ju börjat springa lite igen så min kropp var väldigt stel men nu är jag som ett levande gummiband igen.

Att yoga i lite mer än en halvtimme är jobbigare än vad man kan tro. Så nu ska jag in i duschen och efter det blir det lunch. I dag blir det nog cornsallad. Anteckna.

/C

Som jag nämde tidigare så hade jag blonderingsmedel i håret i går. Jag ville inte bli blond, bara ljusare. Så jag är jättenöjd! Så här blev resultatet:


Tigerkaka.

I dag var första gången någonsin jag kom försent till en lektion på universitetsnivå. Jag slank smidigt in när en klasskamrat precis gick upp för att hålla sin redovisning. Ingen märkte någonting - allra minst läraren, hoppas jag i alla fall. Anledningen till att jag var sen var förstås tvätten. Tvättiden började 07.00 i morse, men jag valde att börja tvätta 08.00 i stället av den enkla anledningen att jag inte kände mig tvungen till att tvätta över huvud taget. Sen när det slog mig att jag inte hade några rena underkläder så blev det så illa tvunget i alla fall.

Två 60 graders tvättar slängdes in i var sin maskin under tiden käkade jag frukost och tog det lugnt framför Nyhetsmorgon. Jag fattar inte hur Anders Kraft, killen bredvid Kristin Kaspersen som ser förvånad ut hela tiden, får lov att sitta i Nyhetsmorgonsoffan. Han ser så osäker ut hela tiden så att jag skulle vilja klappa honom på huvudet och säga: "Det är lugnt, slappna av!" Anders är inte särskilt aktiv vid intervjuer, det är som om han är för spänd och på tå hela tiden. Kristin är ändå jordnära och sig själv. Hon är klockren som morgon-soffa-värd och hennes prestation höjs bara ännu mer av Anders fumlande.

/C

Jag hörde precis på SVT1 att i Ryssland är 9 miljoner arbetslösa eller har påtvingad semester. Det antalet människor är lika många invånare som vi har i Sverige. En annan nyhet är att vi kanske kan ha fått vårt första fall av svininfluensa här i landet.

Arbetslöshet och en eventuell pandemi. Det är inga positiva nyheter man får här på morgonen. Solen skiner utanför mitt fönster i alla fall, det får duga. Nu ska jag iväg och hämta tvätten och kanske köpa munskydd.

/C

Jag vet inte vad jag har gett mig in på nu. Sitter här med massa blondering i skallen... Robert har suttit i flera timmar och dratt ur mina hårslingor från en fin hätta. Tålmodig är hans andranamn!

Hur ska det här sluta?

Den 1 maj är en dag då arbetarklassen tillsammans höjer sina röster på gator och torg i hopp om förändring. Detta år är kraven på förändring högre än någonsin. När Revolutionär 1 maj gick av stapeln i Karlstad var arrangörerna eniga om att arbetarklassen måste vinna striden mot kapitalismen för att vi ska få ett slut på ekonomikrisen.

Efter alla varsel runt om landet är antalet arbetslösa fler än någonsin. Förra året fick många människor en falsk trygghet i form av en fast anställning, en anställning som varslades bort ett år senare. På Karlstads stortorg gjordes i dag ett uttalande som löd: "vi är i krig".
- Fiendens legoknektar beter sig som ett barn som har haft sönder en vas men vi ska inte behöva betala vasen, sa en av representanterna från Karlstads Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation (Karlstad LS).
Fienden var i detta fall kapitalismen som jämfördes med ett demoniskt odjur i en saga. I sagor bekämpas odjur med eld och klinga "men mot den kapitalistiska draken och allians hydran finns ett starkare vapen - strejkvapnet".

Kampen mot den kapitalistiska draken var ett gemensamt tema hos de fyra talarna. Girigheten hos kapitalisterna kom också på tal.
- Varje vinstkrona har jobbats fram av arbetarnas svett, sa en annan talare från Karlstad LS.
Karlstad LS hävdar att arbetarklassen inte behöver fackförbund som talar för dem; arbetarna ska kunna formulera sina egna problem.

Representanten från Syndikalistiska Ungdomsförbundet tog upp de problem som uppstår i "den kapitalistiska ekvationen". I ekvationen ingår att företagare vill ha sina produkter sålda för att gå i vinst, men för att det ska säljas några produkter måste det finnas köpare.
- Om konsumenterna ska kunna konsumera måste de ha pengar. Därför måste de arbeta och få pengar av kapitalisterna, men arbetskraften vill kapitalisterna inte betala så mycket för.

Revolutionär Kommunistisk Ungdom avslutade manifestationen med ett aningen mer laddat tal till skillnad från de föregående. Några av åskådarna hajade till när talaren beskrev Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och Margot Wallström som kärringar. Det klagades även på krispolitiken och bonusar till redan "övergödda" kapitalister.
-  I stället för att rädda banker borde pengarna gå till att bygga nya bostäder. Ta pengar från de inkompetenta kapitalisterna och ge till dem som har minst. Avskaffa kapitalistmen och ge människor vad de behöver i stället.

Text och foto: Caroline Johansson
1/5-09


"Fiendens legoknektar beter sig som ett barn som har haft sönder en vas men vi ska inte behöva betala vasen."


"Varje vinstkrona har jobbats fram av arbetarnas svett".


"Om konsumenterna ska kunna konsumera måste de ha pengar".


"I stället för att rädda banker borde pengarna gå till att bygga nya bostäder".

I går var jag på middag tillsammans med några klasskamrater. Tyvärr glömde jag att ta med kameran, i stället hade jag med mig nyinköpt cider från systemet. Det är så typiskt mig att tänka i dem banorna så fort det är någon tillställning "ah men ska vi suuuupa?!" Så har det ju alltid varit hemma i Skövde när vi dragit ihop ett gäng, då ska det supas för så gör vi i Skövde. Men Linnéa köpte inte vin till sig själv, vi alla skulle dela på vinflaskan under middagen. Ett glas vin var. Jag kände mig hur dum som helst. Det kanske är dags att mogna lite, växa upp och bli lite mer sofistikerad. Kanske.

När vi åkte hem från vår sofistikerade tjejkväll var bussen full med fulla tonåringar. Valborg är ju lite av deras nationaldag. Jag vet ju själv hur det var när man var ung och tog varje tillfälle i akt att bli full. Vi åkte till en brasa i Skultorp, kollade lite på den sen fortsatte vi att halsa hembränt. Ganska tragiskt om man tänker tillbaka på det men det var kul. I alla fall, dessa fulla ungdomar på bussen in till stan väsnades fruktansvärt mycket. Färjestad är ju ett populärt samtalsämne här i Karlstad och Färjestad nämdes även i går på bussen. "SM guld, SM guld, SM guuu-uld" skrek några av grabbarna. Andra svarade: "I vaddå, I vaddå, I vadååå-å?!" Hockey var det va?

När vi äntligen åker in i stan där alla ungdomar ska av, har någon sönder en ruta i bak på bussen. Busschauffören, som hade en ängels tålamod genom hela resan, kollade bak, såg allt glassplitter och stannade bussen. Alla gick av för ingen ville ta på sig skulden av det som just inträffade. Några ungdomar var ändå kvar i bussen och pratade med busschaufören så det verkade som om bussen skulle köra klart sin runda i alla fall. Jag frågade då lite snällt: "ursäkta, men kommer den här bussen att fortsätta köra?" Jag fick inget svar av busschauffören utan av en blonderad ung brud: "Nej det verkar inte så för att någon har haft sönder ett fönster här bak i bussen, det är 500 meter till stan till torget du kan väl gå sista biten?" Sen vände hon på klacken. För det första, vem fan trodde hon att hon var? För det andra så visste jag redan att ett fönster var sönder, som om jag hade kunnat missa allt glassplitter? För det tredje så hade jag 15 minuter att gå hem från stan. Hade bussen fortsatt hade jag varit hemma på några få minuter och våldtäckts-risken skulle minskat med flera hundra procent. Blondinen bara tog för givet att jag skulle till torget med alla andra fjortisar. Ack så fel hon hade. Jag ville hem och sova. Jag är för gammal för supa-sig-full-bara-för-att-det-är-valborg festande. Dumma blondin.

I stället fick jag gå den sista biten hem. Försökte ringa Björn som hade ringt just efter att jag gått på fjortis-bussen. Jag skulle inte ha hört någonting av samtalet plus att jag inte hörde signalen - så jag skickade sms och sa att jag skulle ringa tillbaka när jag var hemma. Men Björn svarade inte så jag ringde Robert i stället men han svarade inte heller. Panik. Sista biten hem hade jag kyrkogårdar på vardera sida om mig, alla vet ju att spöken kommer fram på natten och klockan var nästan tolv. Panik. Till slut får jag tag i Robert som hade tagit en dusch efter grillningen med sina klasskamrater - inte konstigt att han inte hörde mobilen. Jag kommer äntligen hem, går och lägger mig och somnar som en stock. Vilken kväll!

En uppdatering om dagens bravader kommer inom kort!

/C