Caroline Johansson

Det är alldeles fullpackat i planet. Brukar det verkligen vara så här trångt? Bredvid mig sitter min pappa, någon annan stans sitter min lillebror. Vi ska till något varmt land, sola och bada och bara njuta av dagen som den kommer. Vi har tydligen landat för alla börjar dra sig mot utgången. Jag kan inte hitta mitt pass, jag måste ha mitt pass annars kommer jag inte in i landet. Jag har alldeles för många väskor med mig. När vi gått av planet känns det som om jag glömde min väska som jag fick när jag praktiserade på na.se. Plötsligt hittar jag ett pass men det är inte mitt, det är min brors men det låg i min väska.

Vi rör oss in mot staden. Det är palmer lite här och var och solen skiner. Ingen har frågat om mitt pass än. Pappa lugnar mig ytterliggare när han berättar att han inte behövde visa pass en enda gång senast han var på utlandssemester med jobbet. Pappa har väl aldrig varit på semester med sina jobbarkompisar? Eller det kanske han har, jag vet inte. Plötsligt växlar vädret till det motsatta. Snön breder ut sig under våra fötter men jag fryser inte. Vi går upp för en backe då vi ser att lite längre bort står flera beväpnade män och siktar på oss. Vi springer mot en byggnad som gömmer oss från talibanerna. Det känns som om det är talibaner i alla fall.

Sen vaknade jag.

Det verkar som om den här semestern blev allt annat än lyckad.

/C