Caroline Johansson

I dag hade min hjärna och min kropp en mycket intressant dialog. Allt började på seminariet som jag var med på under förmiddagen. Radioreportern som talade innan lunchrasten drog ut på tiden men det var inte det jobbiga i situationen. Det jobbiga var att min mage inte ville sluta kurra. Min mage berättade alltså för min hjärna att "nu är jag hungrig - dags att fylla på!" När det väl blir lunchrast skyndar jag till cafeterian och köper en bönsallad. En bönsallad! Vad tänkte jag på? Magen skriker efter mat men hjärnan säger: "Nej, nu ska du vara nyttig - ta en sallad!" Hur mycket mättar en bönsallad på en skala från ett till tio? Tre skulle jag säga.

Jag åt inte ens upp salladen, den var inte särskilt god. När magen inte var nöjd blev hjärnan inte det heller, det blev ju inte alls som jag tänkt mig. Jag skulle vara lite nyttig och bli mätt på köpet men det är inte alltid det funkar. Hjärnan kom då med ett förslag: "Va kul det skulle vara om jag gick och köpte choklad nu!" Så det gjorde jag. Nu sitter jag här hemma och är lite småhungrig i alla fall. Jag inser att jag aldrig skulle kunna gå på någon diet under en längre tid. Om jag ska gå ner i vikt så får jag börja röra på mig mer så att jag kan äta vad jag vill. Tänk vad mycket gott jag skulle gå miste om, om jag skulle dra ner på kalorier, kolhydrater, fett och allt annat som är "dåligt" för mig. Många pratar om att man ska gå efter magkänslan vilket jag verkligen håller med om Jag avslutar detta inlägg med ett klockrent påstående: "Mår magen bra mår människan bra."