Lång promenix
Tre timmar. Ungefär så länge var jag och Robert ute och gick i går. Det var tur att han var med annars hade jag aldrig kommit hem igen. Jag valde helt fel väg. Robert visste att vi var på väg ut från Karlstad men han hängde på ändå, utan att säga nåt till mig. Han trodde ju att jag hade någolunda lokalsinne så att jag visste på ett ungefär var vi var. Men så var inte fallet.
Vi gick på en lång bilväg utan trottoar. Jag fick sätta på kameraljuset på mobilen för att bilarna vi mötte inte skulle köra på oss. Mobilen fick bli vår reflex helt enkelt. Hela den långa sträckan trodde jag att vi kom närmare Karlstad för varje steg vi tog. Det trodde jag ända tills vi kom fram till en karta vid en rastplats. Då visade Robert vart vi verkligen var på väg. För att komma vidare till Karlstad var vi tvugna att gå över en bro. Inte heller den hade någon trottoar så mobilen åkte fram igen. Sedan klättrade vi nedför massa stenar för att äntligen få gå på cykel/gåvägen igen.
Det började pulsera i fötterna och mitt knä gjorde ont. Men vi kämpade på, pallade äpplen, sjöng och skrattade oss igenom de sista kilometrarna.
Tanken var från början att vi skulle upp på ett berg som ligger bortanför McDonalds där vi bor. Vi klättrade upp för stenarna och satte oss högt där uppe. Vi blickade ut över Karlstad och konstaterade att vi gjort ett bra val när vi bosatte oss här. Karlstad är fruktansvärt fint.
Efter det följde vi en skogsstig som ledde oss till vägen igen, efter det hamnade vi på ett bygg-gymnasium, sen ett bostadsområde och resten har jag redan skrivit om... Det är sånna här vardagsäventyr som piffar upp en seg söndag.
Vi gick på en lång bilväg utan trottoar. Jag fick sätta på kameraljuset på mobilen för att bilarna vi mötte inte skulle köra på oss. Mobilen fick bli vår reflex helt enkelt. Hela den långa sträckan trodde jag att vi kom närmare Karlstad för varje steg vi tog. Det trodde jag ända tills vi kom fram till en karta vid en rastplats. Då visade Robert vart vi verkligen var på väg. För att komma vidare till Karlstad var vi tvugna att gå över en bro. Inte heller den hade någon trottoar så mobilen åkte fram igen. Sedan klättrade vi nedför massa stenar för att äntligen få gå på cykel/gåvägen igen.
Det började pulsera i fötterna och mitt knä gjorde ont. Men vi kämpade på, pallade äpplen, sjöng och skrattade oss igenom de sista kilometrarna.
Tanken var från början att vi skulle upp på ett berg som ligger bortanför McDonalds där vi bor. Vi klättrade upp för stenarna och satte oss högt där uppe. Vi blickade ut över Karlstad och konstaterade att vi gjort ett bra val när vi bosatte oss här. Karlstad är fruktansvärt fint.
Efter det följde vi en skogsstig som ledde oss till vägen igen, efter det hamnade vi på ett bygg-gymnasium, sen ett bostadsområde och resten har jag redan skrivit om... Det är sånna här vardagsäventyr som piffar upp en seg söndag.
Kommentarer
Trackback
