It takes two baby
De där tonåringarna med svartfärgat hår, nitar och trasiga, tajta jeans som man springer på titt som tätt, påminner mig om min egen tonårstid. Riktigt så extrema var inte jag och mina kompisar i högstadiet. Det jag minns allra mest är däremot vår gemenskap. Alla tjejkvällar vi hade hos varandra, vi sov över, kollade på film, pratade om killar och annat skoj som tonårsbrudar gör. Vi hade till och med våra första fyllor tillsammans. Det är en sak som verkligen symboliserar tonårstjejer, att de går omkring i gäng.
På både gott och ont splittrades mitt gäng. I slutet av högstadiet blev grupperingarna inom gänget allt tydligare. Det var inte många som valde samma gymnasieprogram. Även om de gjorde det så var det inte säkert att de fortsatte vara bra vänner för det. Vänskapen rann ut i sanden och nya vänskapsband knöts. Många av mina före detta närmsta vänner blev tråkigt nog bara "hej, hur är det"-kompisar. Ibland på studentfesterna kunde vi bli lite nostalgiska och prata om gamla fyllor, gamla ragg och så vidare men inget mer än så. Inga fler tjejkvällar, inget mer tjejsnack.
Kanske berodde det på att vi alla blev mer självständiga och säkra på oss själva. Många kom underfund med vad de ville göra med sina liv, vad de skulle studera till och vad de värderade högst. De som inte hade samma värderingar eller intressen, umgicks man inte lika mycket med, eller inte alls med.
I dag har jag fortfarande många vänner. Alla grupperade in i någon slags grupp. Jag har alltid haft mina "basketkompisar" och mina "vardagskompisar" eller vad man kan kalla det. Även om alla var vänner med mig, behövde det inte betyda att de var vänner med varandra. Det har faktiskt hänt att jag haft kompisar från olika "gäng" som inte stått ut med varandra. Att sitta i mittenpositionen i det läget är ingen höjdare.
Jag spelar inte basket längre, det gamla "basketgänget" har tyvärr splittrats. Det är tråkigt och det är lika mycket mitt fel som alla andras. Vi hör inte av oss längre. Förr träffades vi regelbundet i baskethallen och i skolan. Nu går vi inte på gymnasiet längre och vi tränar inte tillsammans. Alltså har vi tappat våra gemensamma nämnare. Fast vi är ändå så bra vänner att när vi väl träffas, är det som om ingenting hade hänt. En av mina gamla lagkamrater har till och med skaffat barn. Alla vill vi ha ut olika saker ur våra liv. Är det inte samma saker som vi värderar, är risken stor att man glider isär eftersom tiden man väljer att spendera inte spenderas med de gamla vännerna. (Här hade Björn tjatat om att man inte kan säga att man spenderar tid, men nu bloggar jag så då skriver jag som jag vill.) Tyvärr är det så.
Nu har jag börjat ingå i en annan slags grupp av vänner. Jobbarkompisar. Mina klasskamrater på Molkoms folkhögskola kändes mer som arbetskamrater än som klasskompisar. Mycket för att vi gjorde många arbeten tillsammans som var precis som riktiga jobb. Nu ska jag förhoppningsvis komma ut i arbetslivet och skapa nya kontakter där.
Vissa vänner har jag kvar sedan flera år tillbaka. Det är några få, enstaka vänner som alltid hör av sig och som jag känner att jag kan höra av mig till. Man är två om att vara vänner. Om det blir en ensidig sak kommer det aldrig att hålla.
På både gott och ont splittrades mitt gäng. I slutet av högstadiet blev grupperingarna inom gänget allt tydligare. Det var inte många som valde samma gymnasieprogram. Även om de gjorde det så var det inte säkert att de fortsatte vara bra vänner för det. Vänskapen rann ut i sanden och nya vänskapsband knöts. Många av mina före detta närmsta vänner blev tråkigt nog bara "hej, hur är det"-kompisar. Ibland på studentfesterna kunde vi bli lite nostalgiska och prata om gamla fyllor, gamla ragg och så vidare men inget mer än så. Inga fler tjejkvällar, inget mer tjejsnack.
Kanske berodde det på att vi alla blev mer självständiga och säkra på oss själva. Många kom underfund med vad de ville göra med sina liv, vad de skulle studera till och vad de värderade högst. De som inte hade samma värderingar eller intressen, umgicks man inte lika mycket med, eller inte alls med.
I dag har jag fortfarande många vänner. Alla grupperade in i någon slags grupp. Jag har alltid haft mina "basketkompisar" och mina "vardagskompisar" eller vad man kan kalla det. Även om alla var vänner med mig, behövde det inte betyda att de var vänner med varandra. Det har faktiskt hänt att jag haft kompisar från olika "gäng" som inte stått ut med varandra. Att sitta i mittenpositionen i det läget är ingen höjdare.
Jag spelar inte basket längre, det gamla "basketgänget" har tyvärr splittrats. Det är tråkigt och det är lika mycket mitt fel som alla andras. Vi hör inte av oss längre. Förr träffades vi regelbundet i baskethallen och i skolan. Nu går vi inte på gymnasiet längre och vi tränar inte tillsammans. Alltså har vi tappat våra gemensamma nämnare. Fast vi är ändå så bra vänner att när vi väl träffas, är det som om ingenting hade hänt. En av mina gamla lagkamrater har till och med skaffat barn. Alla vill vi ha ut olika saker ur våra liv. Är det inte samma saker som vi värderar, är risken stor att man glider isär eftersom tiden man väljer att spendera inte spenderas med de gamla vännerna. (Här hade Björn tjatat om att man inte kan säga att man spenderar tid, men nu bloggar jag så då skriver jag som jag vill.) Tyvärr är det så.
Nu har jag börjat ingå i en annan slags grupp av vänner. Jobbarkompisar. Mina klasskamrater på Molkoms folkhögskola kändes mer som arbetskamrater än som klasskompisar. Mycket för att vi gjorde många arbeten tillsammans som var precis som riktiga jobb. Nu ska jag förhoppningsvis komma ut i arbetslivet och skapa nya kontakter där.
Vissa vänner har jag kvar sedan flera år tillbaka. Det är några få, enstaka vänner som alltid hör av sig och som jag känner att jag kan höra av mig till. Man är två om att vara vänner. Om det blir en ensidig sak kommer det aldrig att hålla.
Kommentarer
Trackback
