Caroline Johansson

Jag skulle kunna lämna allt. Packa och åka iväg. Somna bredvid dig som vanligt.
Tyvärr är det inte så lätt. Jag hatar det.
Det är helt sjukt hur starka vissa känslor är. Det skrämmer mig lite eftersom jag aldrig känt såhär förut.
Skulle jag verkligen kunna lämna allt? Just nu känns det som en självklarhet, men om 20 år?

Det här måste vara den svåraste tiden i livet.
Inga pengar, ingen trygget. Min dröm är att bli journalist, att kunna försörja mig som det. Jag är så nära nu. Jag vet att jag förtjänar det, jag har kämpat så fruktansvärt mycket för det här. Jag vill börja jobba, tjäna pengar så jag kan bo i en egen lägenhet. Ta hand om mig själv helt enkelt. Jag är tvungen att få pengar av mina föräldrar till den första hyran eftersom jag som fattig journaliststudent inte får ett öre i juni. Bara räkningar.

Jag förstår inte varför det är så svårt för en ung, frisk, trevlig, utåtriktad och begåvad människa att få jobb när personen i fråga verkligen vill jobba. Jag har ringt runt om lite arbeten nu i juni här i Skövde. Jag vet att jag är sent ute men en liten chans borde väl ändå finnas tycker jag, men det är kanske för mycket begärt. Arbetsgivare ska älska sådana människor som ringer och säger: "Hej, jag vill jobba, jag kan göra vad som helst bara jag får göra nytta."

I juli ska jag äntligen få komma ut i arbetslivet igen. Det känns långt dit nu men jag hoppas tiden går fort. Då ska jag göra det jag gör bäst. Skriva, fota och redigera. Det är det roligaste som finns. Filipstad!!!

Snart får jag hålla om dig igen. Jag älskar dig.