På andra sidan är himlen blå
Folk börjar ta fram sina paraplyn. Himlen öppnar sig och stora vattendroppar skvätter upp från trottoaren. Jag välkomnar regnet med ett leende. En gammal skolkamrat springer förbi och vidare in mot köpcetret. Jag behövde inte ens ignorera, mycket sköter sig självt nu för tiden. Alla vet sin plats och alla vet vem eller vilka de inte ska hälsa på. Det spelar ingen roll att vi har stämt in i fylleklang, legat i samma diken eller hållt varandras händer; vi är vuxna nu och allt de där är över. I alla fall är det så folk ser på oss och kanske vi på varandra.
Jag ställer mig upp och står ensam kvar på betongen. Skyddet som det grå taket ger mot regnet vill jag inte bli av med, jag har inget paraply. Skydd mot oväder gör att folk står still. Tryggheten i det som redan finns får människor att sitta kvar i samma betongbyggnad år efter år. Det som finns utanför är skrämmande och obekant, otryggt och inget grått, skyddande tak finns att ställa sig under.
Det har gått allt för lång tid. Jag måste iväg. Regnet verkar inte vilja ge med sig så jag har inget annat val än att promenera ut på den neddränkta asfalten. Av alla människor på stan är jag ensam om att inte ha något skydd över den grå himlen. Jag bryr mig inte om vattenpölarna. Mina tygskor läcker in och strumporna får sig ett bad.
När jag äntligen kommer fram till resecentrum har regnet avtagit en smula. Mina välnopprade ögonbryn har inte varit till någon hjälp mot vattnet som runnit ner för min höga panna. Jag har spottat vatten hela vägen från stan. Bussen går om en kvart.
Himlen spricker upp och en ynka solstråle tar sig krampaktigt ut från ett av molnen. På andra sidan är himlen blå.
Caroline Johansson
14 juli 2009
