Mitt värsta
Med detta inlägg vill jag inte ha något medlidande.
Däremot vill jag att folk ska förstå varför "Carro inte är så rolig längre".
Jag minns när jag var 16, det var fest varje helg och jag var alltid med och alltid på topp. Pigg och glad men mest naiv.
För ett år sedan flyttade jag till Molkom. Jag var 19 och det var fest minst två dagar i veckan. Det var hysteriskt roligt och jag var alltid på, alltid uppklädd och fin. Jag och min vapendragare Milla tog oss genom natten med hjälp av Xider och koffeintabletter.
I dag är jag 20. Mitt liv innehåller betydligt mindre festande och färre sena nätter. Det var som om en förbannelse kom över mig efter min 20:e födelsedag.
På reportageresan i New York var jag onykter en gång (i USA måste du vara 21 för att få dricka egentligen, jävla ofog) dagen efter skulle jag genomföra min viktigaste intervju. Självklart hade jag migrän hela dagen efter och personen jag intervjuade var fruktansvärt suddig och jag fick anstränga mig för att inte spy i hennes lägenhet i Harlem. Som tur var är jag en fruktansvärt skicklig journalist så jag genomförde intervjun och allt blev jättebra ändå.
Efter New York resan gick det bara utför. Varje internatfest slutade för mig med att jag gick och la mig klockan tio, för att jag hade migrän. Folk tyckte att jag blev tråkig och klagade på att jag alltid gick och la mig så tidigt. Jag missade ju allt det roliga som jag varit med på tidigare. Det är inte alltid lätt att leva upp till andras förväntningar.
Efter Soulshake Express spelningen i Karlstad i början av hösten, drack jag lite vin och två drinkar på krogen. Dagen efter gick jag inte ur sängen förrän väldigt sent på eftermiddagen. Jag hade kräkts hela natten. Robert skulle åka till Värnamo dagen efter och jag kunde inte ens gå upp för att pussa honom hej då. Jag kunde inte prata för varje stavelse som lämnade min mun var nära på att förvandlas till en spya på golvet.
Vid varje migränanfall strålar min vänstra tinning ständigt ut smärta, illamående och ångest. "Jag ska aldrig utsätta mig själv för det här igen". Det börjar bli verklighet nu. Jag kan inte dricka alkohol längre. På ett sätt är det ju jättebra, alkohol är en drog och droger är inte bra för kroppen och själen - det vet ju alla.
På ett annat sätt är det tråkigt, det känns som om jag är utanför, jag är inte alltid med längre och jag är inte alltid på. Det är inte värt dagen efter ändå. När jag och Robert var i Göteborg drack jag nästan två öl och fick fruktansvärt ont i huvudet. Är jag tråkig, eller är bara fruktansvärt klen? Jag kan inte ens "ta en öl" utan att riskera att få migrän.
I går satt jag och Robert uppe till ett på natten och tittade på Scrubs. Fruktansvärt rolig och bra serie det där, kan inte få nog av den. Jag var inte särskilt trött när vi bestämde oss för att sova men jag somnade till slut.
I dag vaknade jag med migrän. Det är andra gången i mitt liv som det händer (utan att jag har druckit dagen innan). Anledningen till det är förmodligen att jag var uppe längre än vad jag brukar, kanske sov jag inte särskilt bra heller.
Det första jag fick göra i morse var alltså att gå ner till apoteket och köpa migräntabletter, mysig frukost. Jag hoppades på att det skulle gå över men det blev bara värre. Nu sitter jag här och hinkar i mig kaffe i hopp om att koffeinet ska ta bort det onda, för tabletterna hjälper inte, förmodligen tog jag dem för sent. Jag var tvungen att ringa och sjukskriva mig från jobbet och nu väntar jag bara på att klockan ska gå så jag kan få ta två tabletter till. Det snurrar och ibland hänger synen inte med när jag vänder på huvudet.
I natt skulle jag och Robert ha uppesittarkväll och följa USA-valet. Vi skulle dricka lite, äta gott och sitta uppe hela natten.Jag såg verkligen fram mot det. Nu sitter jag här med migrän som inte vill gå över, vet inte om det blir något i kväll. Förmodligen får jag gå och lägga mig och vara så där tråkig som jag alltid är. Så där tråkig som bara jag kan vara.
Jag hatar verkligen min migrän, det är mitt värsta. Migränen tar bort det där lilla extra som jag vill kunna unna mig själv. Ärligt talat så är jag jävligt ledsen över att det ska behöva vara så här. Jag vill ha kul och orka göra roliga saker som alla andra i min ålder, eller som de allra flesta. Men istället ska jag få migrän och tvingas gå och lägga mig hela jävla tiden. Förlåt men jag kan inte rå för det. Jag hatar det
Däremot vill jag att folk ska förstå varför "Carro inte är så rolig längre".
Jag minns när jag var 16, det var fest varje helg och jag var alltid med och alltid på topp. Pigg och glad men mest naiv.
För ett år sedan flyttade jag till Molkom. Jag var 19 och det var fest minst två dagar i veckan. Det var hysteriskt roligt och jag var alltid på, alltid uppklädd och fin. Jag och min vapendragare Milla tog oss genom natten med hjälp av Xider och koffeintabletter.
I dag är jag 20. Mitt liv innehåller betydligt mindre festande och färre sena nätter. Det var som om en förbannelse kom över mig efter min 20:e födelsedag.
På reportageresan i New York var jag onykter en gång (i USA måste du vara 21 för att få dricka egentligen, jävla ofog) dagen efter skulle jag genomföra min viktigaste intervju. Självklart hade jag migrän hela dagen efter och personen jag intervjuade var fruktansvärt suddig och jag fick anstränga mig för att inte spy i hennes lägenhet i Harlem. Som tur var är jag en fruktansvärt skicklig journalist så jag genomförde intervjun och allt blev jättebra ändå.
Efter New York resan gick det bara utför. Varje internatfest slutade för mig med att jag gick och la mig klockan tio, för att jag hade migrän. Folk tyckte att jag blev tråkig och klagade på att jag alltid gick och la mig så tidigt. Jag missade ju allt det roliga som jag varit med på tidigare. Det är inte alltid lätt att leva upp till andras förväntningar.
Efter Soulshake Express spelningen i Karlstad i början av hösten, drack jag lite vin och två drinkar på krogen. Dagen efter gick jag inte ur sängen förrän väldigt sent på eftermiddagen. Jag hade kräkts hela natten. Robert skulle åka till Värnamo dagen efter och jag kunde inte ens gå upp för att pussa honom hej då. Jag kunde inte prata för varje stavelse som lämnade min mun var nära på att förvandlas till en spya på golvet.
Vid varje migränanfall strålar min vänstra tinning ständigt ut smärta, illamående och ångest. "Jag ska aldrig utsätta mig själv för det här igen". Det börjar bli verklighet nu. Jag kan inte dricka alkohol längre. På ett sätt är det ju jättebra, alkohol är en drog och droger är inte bra för kroppen och själen - det vet ju alla.
På ett annat sätt är det tråkigt, det känns som om jag är utanför, jag är inte alltid med längre och jag är inte alltid på. Det är inte värt dagen efter ändå. När jag och Robert var i Göteborg drack jag nästan två öl och fick fruktansvärt ont i huvudet. Är jag tråkig, eller är bara fruktansvärt klen? Jag kan inte ens "ta en öl" utan att riskera att få migrän.
I går satt jag och Robert uppe till ett på natten och tittade på Scrubs. Fruktansvärt rolig och bra serie det där, kan inte få nog av den. Jag var inte särskilt trött när vi bestämde oss för att sova men jag somnade till slut.
I dag vaknade jag med migrän. Det är andra gången i mitt liv som det händer (utan att jag har druckit dagen innan). Anledningen till det är förmodligen att jag var uppe längre än vad jag brukar, kanske sov jag inte särskilt bra heller.
Det första jag fick göra i morse var alltså att gå ner till apoteket och köpa migräntabletter, mysig frukost. Jag hoppades på att det skulle gå över men det blev bara värre. Nu sitter jag här och hinkar i mig kaffe i hopp om att koffeinet ska ta bort det onda, för tabletterna hjälper inte, förmodligen tog jag dem för sent. Jag var tvungen att ringa och sjukskriva mig från jobbet och nu väntar jag bara på att klockan ska gå så jag kan få ta två tabletter till. Det snurrar och ibland hänger synen inte med när jag vänder på huvudet.
I natt skulle jag och Robert ha uppesittarkväll och följa USA-valet. Vi skulle dricka lite, äta gott och sitta uppe hela natten.Jag såg verkligen fram mot det. Nu sitter jag här med migrän som inte vill gå över, vet inte om det blir något i kväll. Förmodligen får jag gå och lägga mig och vara så där tråkig som jag alltid är. Så där tråkig som bara jag kan vara.
Jag hatar verkligen min migrän, det är mitt värsta. Migränen tar bort det där lilla extra som jag vill kunna unna mig själv. Ärligt talat så är jag jävligt ledsen över att det ska behöva vara så här. Jag vill ha kul och orka göra roliga saker som alla andra i min ålder, eller som de allra flesta. Men istället ska jag få migrän och tvingas gå och lägga mig hela jävla tiden. Förlåt men jag kan inte rå för det. Jag hatar det
Kommentarer
Postat av: Sandra
Kan ju meddela det att jag redan från start här på universitet i Växjö blev kallad den "tråkiga" för att jag alltid gick hem först av alla. Orsak? Jag var stentrött, redan runt kl 22-23 snåret. När jag var 16-17 orkade jag hålla på till 3-4 på natten/morgonen. Det är verkligen inte så längre, tala om att man börjar bli gammal..
Postat av: Sandra
Tackar.. well... tala om det för mina ärade klasskamrater :p De flesta verkar väl tycka att jag är rätt rolig och trevlig (hoppas jag), men har flera ggr fått höra att jag är vek som inte orkar vara ute på studentpubarna tills de stänger och sånt. Men liksom.. när jag känner att jag är för trött/för full (eller både och) och inte har kul längre, varför hänga där och bli segare, när man kan ta bussen hem och vakna i anständig tid dagen efter utan baksmälla, när alla andra vaknar och knappt minns gårdagen?..
Trackback
