Caroline Johansson

Jag har fått svar från några av de ställen jag sökt sommarjobb på:

"Hej Caroline!
"Tyvärr kan vi inte erbjuda dig sommarvikariat..."

"Kan inte erbjuda dig"
Det handlar inte om det! Det handlar om att ge en person den där första chansen. Chansen att visa vad man går för. Jag är en fruktansvärt ambitiös journalist/redigerare ska ni veta! Det är däremot inte så lätt att visa det när man inte får chansen. Jag kunde allt de där de efterfrågade plus att jag är en ung kvinna, är inte det ett perfekt koncept? Tydligen inte.

I Januari hörde jag av mig till en tidning här i Värmland. Jag hade intervjuat deras ordförande som frågade om jag kunde tänka mig att frilansa för dem. Självklart! tänkte jag. Äntligen någon som uppskattar det jag gör och som erbjuder mig ett jobb bara sådär - rätt upp och ned! Men när jag ringde till chefredaktören var det annat ljud i skällan. Kvinnan på andra sidan luren skulle ha hört av sig till mig efter att hon läst mitt CV och mina arbetsprover. Självklart så gjorde hon inte det så jag fick ringa istället.
"Ja, jo.. det va ju ett fint personporträtt du har skrivit på vår ordförande här. Men just nu har vi väldigt många kvinnor som skriver för oss. Hade du varit man så..."

Den ursäkten har jag aldrig hört förut. Om det är någonting jag aldrig kommer att göra, så är det att acceptera att bli trampad och förbisedd BARA för att jag är kvinna. Kommer någon med andra argument så visst! Fine! Men att hävda att jag inte är kompetent nog att utföra ett arbete BARA för att jag är kvinna - är helt enkelt fel. Jag tror inte på kvotering. Åt helvete med det! Man ska bedöma en person utifrån dess kunskaper/erfarenheter. Det ska inte spela någon roll om man har tuttar eller snopp.

En annan gång tyckte chefredaktören att jag var "lite kaxig". Det sa han till min lärare, inte till mig. Det hela handlade om att jag ifrågasatte att jag arbetade gratis på deras tidning i fem veckor. De flesta av mina klasskamrater fick praktiklön, men inte jag. Jag arbetade och fick massa beröm av nyhetscheferna, men inte av chefredaktören. Redaktionschefen nästintill lovade mig sommarjobb. "Det är klart att vi ska fixa en plats åt dig här". Han skulle prata med chefredaktören. Men jag gick på folkhögskola (därför fick jag ingen praktiklön), jag var en ung kvinna som sa ifrån. Jag var kaxig. Jag hörde inget från tidningen, började bli desperat efter sommarjobb så jag ringde upp chefredaktören. "Jag har verkligen försökt men jag får inte in dig i schemat" - det var hans svar.

Är man, som jag var då, 19 år och ska in i journalistbranschen måste man stå på sig, inte låta sig bli trampad på och visa att man har lika mycket stake som männen. När chefredaktören kallade mig kaxig sa min lärare att "det måste man vara om man är 19 och ska in i den här branschen". Men att vara ung, kvinna och kaxig ansågs tydligen vara opassande. Jag fick ju inte jobbet, trots alla lovord från nyhetscheferna men det spelade ingen roll. I slutändan var det ändå chefredaktören som hade ordet.

Hade chefredaktören uttryckt sig på samma sätt om mig om jag hade varit kille? Troligen inte.
Generellt sett så förväntas män stå på sig mer, ha mer självförtroende och ta för sig mer än vad kvinnor förväntas göra. När ska det bli okej för oss kvinnor att bete oss som män utan att det anses vara opassande?

Caroline Johansson
31/3-09