Mitt mellanstadie svek
I går fick jag svar på en fråga jag länge ställt till mig själv: " Varför känner jag mig mer bekväm med att umgås med killar än med tjejer?"
Det var en dansk som hade svaret. Det fanns två alternativ.
"Antingen har Robert fel kön... eller så har du blivit väldigt sviken av en tjejkompis när du var barn", sa han.
Det sistnämnda stämmer in fruktansvärt bra och är förmodligen anledningen till att föredrar att hänga med killar:
När jag gick på mellanstadiet var jag bästa vän med en jämngammal tjej. Vi hade känt varandra sedan vi var två år gamla och hade alltid hållit ihop; men det var först i mellanstadiet som vi verkligen fann varandra. Vi gav varandra smeknamn som låter likadant bara för att visa för alla att vi var som "Lili och Susie", "Helan och Halvan" eller "Humle och Dumle". Vi umgicks varje dag efter skolan och sov över hos varandra på helgerna. Våra hus låg bara ett kvarter bort och om man ville kunde man ta en häftig genväg genom min grannes trädgård. Någon gång pallade vi äpplen också, då var vi riktigt busiga.
Mellanstadiet började lida mot sitt slut. I slutet av en lektion sa fröken till oss att skriva ner namnen på dem vi ville gå i samma klass som på högstadiet. Självklart skrev jag ner min bästis namn och jag tror hon sa att hon hade skrivit mitt. Självklart skulle vi gå i samma klass, vi kunde inte tänka oss annat. I alla fall kunde inte jag det.
Efter ett tag kom det ett brev till klassen. I brevet stod det vilken klass alla hade hamnat i. Jag skulle börja 7H, min bästis hamnade i 7E. Katastrof. Jag sa direkt till min lärare att jag ville byta. Vi skulle ju vara tillsammans, jag och min bästis. Det var däremot inte bara jag som ville byta. En annan klasskompis sa till mig att " Om du byter så byter jag också". Visst, tänkte jag. Det bryr jag mig inte om jag ville ju bara hamna med min bästis. Däremot så hade min bästis och en annan tjej som också hamnat i 7E andra tankar. De tyckte inte om tjejen som också skulle byta till deras klass om jag gjorde det.
De två tjejerna som hamnat i 7E löste sitt problem på ett väldigt simpelt sätt. De stötte ut mig - totalt. Min bästaste vän började ignorera mig. Hon hade en ny bästa vän, den andra tjejen som hon hade ingått i pakt med. Jag minns att jag kunde gå bakom dem hem från skolan utan att de sa något till mig. Någon gång kunde de vända sig om för att sedan vända tillbaka blicken lika snabbt. Som om de bara skulle kolla om jag fortfarande gick bakom. När jag kom hem grät jag, ofta. Mamma sa att det skulle gå över, att jag skulle få nya kompisar. Det hjälpte inte då. Jag hade blivit av med min bästa vän och var fruktansvärt ensam. Allt detta resulterade i att jag inte bytte klass, de fick som de ville. I stället bytte jag bästa kompis; jag började umgås med tjejen som brudarna i 7E inte ville skulle byta till deras klass.
Det gick kanske ett och ett halvt år innan jag och tjejen som jag kallade min bästa vän började prata igen. Det var fruktansvärt påtvingat. Som om vi båda kände att vi faktiskt, egentligen, hörde ihop, att vi kunde bli som systrar igen bara vi försökte. Vi ville så gärna men allra mest ville jag ha svar men jag frågade aldrig någonting. Kanske skulle jag gjort det, stått på mig och ifrågasatt hur hon, min bästa vän, kunde göra såhär mot mig. I stället satt vi där hemma hos henne som många gånger förr. Jag minns inte riktigt vad vi gjorde men jag minns att det kändes väldigt stelt. Vad säger man när man vill klistra ihop vänskapsbanden som en gång revs sönder? Om man har svårt att hitta rätt lim som kommer att hålla resten av livet? Hur som helst så började vi skratta tillslut och då släppte allt.
Efter det var vi bästisar igen. Det var med denna tjejen som jag hade min första fylla med, som jag gick ut med första gången och som jag lät gråta mot min axel. Jag kände inte att jag kunde gråta mot hennes axel. Hade jag velat så hade jag med all säkerhet fått det. Men jag höll allt inom mig. Vi kunde prata om alla dessa killar som utnyttjade mig, dissade mig och krossade mitt hjärta. Men det var hemma i kudden som jag grät mig till sömns. Visst, vi berättade nästan allt för varandra men jag tror inte att hon visste hur ledsen jag var på insidan, hur trasig jag var.
Den enda kvinnan jag någonsin kunnat gråta inför är min mamma. Jag är lyckligt lottad som har en sån underbar mamma. Det har säkert hänt någon gång på fyllan inför någon annan också men det är inget som kommer till mitt minne nu. Min mamma är en fruktansvärt stark kvinna. Hon har lärt mig att det hjälper inte hur många tårar man gråter över en människa, det gör inte saken bättre. Snarare tvärtom. Livet går vidare och det är bara att acceptera.
Det här sveket som jag blev utsatt för i mellanstadiet lever kvar än i dag. Det är jag helt övertygad om. Det sättet som vi tjejer kan behandla varandra på är hemskt. Killar motarbetar inte varandra på samma sätt som vi tjejer kan göra (om de gör det överhuvudtaget, jag har inte så stor koll på det området). Vi tjejer ser varandra som rivaler och står någon i vägen för våra planer så ska hon ut ur våra liv. Problemet sopas under mattan så låtsas man att det inte finns där. Så går man i flera års tystnad utan att våga ifrågasätta, för att vi vet att det är så vi kan hantera problem.
Om vi tjejer började arbeta tillsammans i stället för att sätta käppar i hjulen på varandra, skulle vi komma närmare ett jämställt samhälle. Det är inte bara killarnas fel att vi anses vara det svaga könet- det är lika mycket vårt. Hur ska vi brudar någonsin kunna nå toppen när vi fäller krokben för varandra hela tiden?
Ju högre upp vi kommer desto hårdare blir fallet.
Caroline Johansson
29/3-09
Det var en dansk som hade svaret. Det fanns två alternativ.
"Antingen har Robert fel kön... eller så har du blivit väldigt sviken av en tjejkompis när du var barn", sa han.
Det sistnämnda stämmer in fruktansvärt bra och är förmodligen anledningen till att föredrar att hänga med killar:
När jag gick på mellanstadiet var jag bästa vän med en jämngammal tjej. Vi hade känt varandra sedan vi var två år gamla och hade alltid hållit ihop; men det var först i mellanstadiet som vi verkligen fann varandra. Vi gav varandra smeknamn som låter likadant bara för att visa för alla att vi var som "Lili och Susie", "Helan och Halvan" eller "Humle och Dumle". Vi umgicks varje dag efter skolan och sov över hos varandra på helgerna. Våra hus låg bara ett kvarter bort och om man ville kunde man ta en häftig genväg genom min grannes trädgård. Någon gång pallade vi äpplen också, då var vi riktigt busiga.
Mellanstadiet började lida mot sitt slut. I slutet av en lektion sa fröken till oss att skriva ner namnen på dem vi ville gå i samma klass som på högstadiet. Självklart skrev jag ner min bästis namn och jag tror hon sa att hon hade skrivit mitt. Självklart skulle vi gå i samma klass, vi kunde inte tänka oss annat. I alla fall kunde inte jag det.
Efter ett tag kom det ett brev till klassen. I brevet stod det vilken klass alla hade hamnat i. Jag skulle börja 7H, min bästis hamnade i 7E. Katastrof. Jag sa direkt till min lärare att jag ville byta. Vi skulle ju vara tillsammans, jag och min bästis. Det var däremot inte bara jag som ville byta. En annan klasskompis sa till mig att " Om du byter så byter jag också". Visst, tänkte jag. Det bryr jag mig inte om jag ville ju bara hamna med min bästis. Däremot så hade min bästis och en annan tjej som också hamnat i 7E andra tankar. De tyckte inte om tjejen som också skulle byta till deras klass om jag gjorde det.
De två tjejerna som hamnat i 7E löste sitt problem på ett väldigt simpelt sätt. De stötte ut mig - totalt. Min bästaste vän började ignorera mig. Hon hade en ny bästa vän, den andra tjejen som hon hade ingått i pakt med. Jag minns att jag kunde gå bakom dem hem från skolan utan att de sa något till mig. Någon gång kunde de vända sig om för att sedan vända tillbaka blicken lika snabbt. Som om de bara skulle kolla om jag fortfarande gick bakom. När jag kom hem grät jag, ofta. Mamma sa att det skulle gå över, att jag skulle få nya kompisar. Det hjälpte inte då. Jag hade blivit av med min bästa vän och var fruktansvärt ensam. Allt detta resulterade i att jag inte bytte klass, de fick som de ville. I stället bytte jag bästa kompis; jag började umgås med tjejen som brudarna i 7E inte ville skulle byta till deras klass.
Det gick kanske ett och ett halvt år innan jag och tjejen som jag kallade min bästa vän började prata igen. Det var fruktansvärt påtvingat. Som om vi båda kände att vi faktiskt, egentligen, hörde ihop, att vi kunde bli som systrar igen bara vi försökte. Vi ville så gärna men allra mest ville jag ha svar men jag frågade aldrig någonting. Kanske skulle jag gjort det, stått på mig och ifrågasatt hur hon, min bästa vän, kunde göra såhär mot mig. I stället satt vi där hemma hos henne som många gånger förr. Jag minns inte riktigt vad vi gjorde men jag minns att det kändes väldigt stelt. Vad säger man när man vill klistra ihop vänskapsbanden som en gång revs sönder? Om man har svårt att hitta rätt lim som kommer att hålla resten av livet? Hur som helst så började vi skratta tillslut och då släppte allt.
Efter det var vi bästisar igen. Det var med denna tjejen som jag hade min första fylla med, som jag gick ut med första gången och som jag lät gråta mot min axel. Jag kände inte att jag kunde gråta mot hennes axel. Hade jag velat så hade jag med all säkerhet fått det. Men jag höll allt inom mig. Vi kunde prata om alla dessa killar som utnyttjade mig, dissade mig och krossade mitt hjärta. Men det var hemma i kudden som jag grät mig till sömns. Visst, vi berättade nästan allt för varandra men jag tror inte att hon visste hur ledsen jag var på insidan, hur trasig jag var.
Den enda kvinnan jag någonsin kunnat gråta inför är min mamma. Jag är lyckligt lottad som har en sån underbar mamma. Det har säkert hänt någon gång på fyllan inför någon annan också men det är inget som kommer till mitt minne nu. Min mamma är en fruktansvärt stark kvinna. Hon har lärt mig att det hjälper inte hur många tårar man gråter över en människa, det gör inte saken bättre. Snarare tvärtom. Livet går vidare och det är bara att acceptera.
Det här sveket som jag blev utsatt för i mellanstadiet lever kvar än i dag. Det är jag helt övertygad om. Det sättet som vi tjejer kan behandla varandra på är hemskt. Killar motarbetar inte varandra på samma sätt som vi tjejer kan göra (om de gör det överhuvudtaget, jag har inte så stor koll på det området). Vi tjejer ser varandra som rivaler och står någon i vägen för våra planer så ska hon ut ur våra liv. Problemet sopas under mattan så låtsas man att det inte finns där. Så går man i flera års tystnad utan att våga ifrågasätta, för att vi vet att det är så vi kan hantera problem.
Om vi tjejer började arbeta tillsammans i stället för att sätta käppar i hjulen på varandra, skulle vi komma närmare ett jämställt samhälle. Det är inte bara killarnas fel att vi anses vara det svaga könet- det är lika mycket vårt. Hur ska vi brudar någonsin kunna nå toppen när vi fäller krokben för varandra hela tiden?
Ju högre upp vi kommer desto hårdare blir fallet.
Caroline Johansson
29/3-09
Kommentarer
Trackback
