Caroline Johansson

Första dagen i skolan gick åt helvete. För det första så kom jag inte ens dit. Pendeltåget hade valt att skaffa sig ett elfel på min första skoldag vilket resulterade i att jag kom till Flemingsberg en timme försent. Jag missade den första introduktionen men hamnade till slut i aulan med alla andra nybörjare. Efter det väntade tre timmar i ensamhet. Jag kände inte igen en enda människa från uppropet veckan innan.

Som tur var visste jag i vilken sal jag skulle befinna mig i efter lunch. På schemat fanns det tre klassrum att välja på så jag tänkte "äsch, jag går till den som står först, då hamnar jag någonstans i alla fall". Det skulle jag inte gjort.

Allt eftersom tiden gick blev jag allt mer tveksam till mitt beslut. Jag valde att fråga någon lärare som alla satt i instängda rum som jag absolut inte hade tillgång till. Utanför lärarkorridoren satt det en sån där portkod där man skulle trycka på rätt knappar för att komma till rätt lärare.

Det gick inte så bra det heller. Efter en stund kom jag i kontakt med en lärare som förklarade att det inte alls var att bara "gå till den som står först": Tydligen skulle jag vara i det rummet som min inriktning var i. "Vad ska du gå?", frågade hon. Det enda jag hade i huvudet var "journalistik med sam..."

"Jaha", säger läraren. Då ska du gå till det där klassrummet som JSM är i. "Jaha", tänker jag. Va bra att jag frågade. Annars hade jag hamnat helt fel och skämt ut mig inför min egen klass genom att komma försent.

I klassrummet sa jag inte ett ord. Jag fick hjärtklappning så fort läraren ställde en fråga jag kunde svaret på, men jag knep käft. Jag var livrädd. Jag är en sån där person som tänker för mycket. I det här fallet hade jag tänkt för mycket på att göra ett bra första intryck så allt bara låste sig.

Jag skulle le, vara glad och utåtriktad; prata med alla och vara sådär glad och gullig som bara jag kan vara, men det gick inte. Eftersom jag satt längst fram (för att göra ett gott intryck på läraren, jag ville att han skulle tänka "här har vi en abitiös elev som sätter sig längst fram i klassen för att höra och se bäst) fick jag presentera mig först och det var fruktansvärt skönt att ha den delen överstökad i alla fall.

När sista studenten hade presenterat sig konstaterade jag att: "Jag verkar vara den enda som har jobbat på tidning". Det kändes väldigt skönt och den stora klumpen i halsen smälte tre gram.

På bensträckaren kände jag att självförtroendet började blomma ut igen. Jag snackade lite med några klasskamrater som verkade jättetrevliga, det var en bra paus.

När första dagen var till ände pustade och frustade jag ut. Anledningen till att hela dagen inte gick som jag ville, var förmodligen för att den började i pannkaksmeten. I slutet av dagen var jag skolans mest välgräddade plätt. De senaste dagarna har däremot gått hur bra som helst. Jag har jättetrevliga klasskamrater, några av dem har jag umgåts en hel del med, samt intervjuat varandra med och utan videokamra.

Nu känner jag att detta kommer att gå hur bra som helst.

/C