Caroline Johansson

Jag har fått svar från några av de ställen jag sökt sommarjobb på:

"Hej Caroline!
"Tyvärr kan vi inte erbjuda dig sommarvikariat..."

"Kan inte erbjuda dig"
Det handlar inte om det! Det handlar om att ge en person den där första chansen. Chansen att visa vad man går för. Jag är en fruktansvärt ambitiös journalist/redigerare ska ni veta! Det är däremot inte så lätt att visa det när man inte får chansen. Jag kunde allt de där de efterfrågade plus att jag är en ung kvinna, är inte det ett perfekt koncept? Tydligen inte.

I Januari hörde jag av mig till en tidning här i Värmland. Jag hade intervjuat deras ordförande som frågade om jag kunde tänka mig att frilansa för dem. Självklart! tänkte jag. Äntligen någon som uppskattar det jag gör och som erbjuder mig ett jobb bara sådär - rätt upp och ned! Men när jag ringde till chefredaktören var det annat ljud i skällan. Kvinnan på andra sidan luren skulle ha hört av sig till mig efter att hon läst mitt CV och mina arbetsprover. Självklart så gjorde hon inte det så jag fick ringa istället.
"Ja, jo.. det va ju ett fint personporträtt du har skrivit på vår ordförande här. Men just nu har vi väldigt många kvinnor som skriver för oss. Hade du varit man så..."

Den ursäkten har jag aldrig hört förut. Om det är någonting jag aldrig kommer att göra, så är det att acceptera att bli trampad och förbisedd BARA för att jag är kvinna. Kommer någon med andra argument så visst! Fine! Men att hävda att jag inte är kompetent nog att utföra ett arbete BARA för att jag är kvinna - är helt enkelt fel. Jag tror inte på kvotering. Åt helvete med det! Man ska bedöma en person utifrån dess kunskaper/erfarenheter. Det ska inte spela någon roll om man har tuttar eller snopp.

En annan gång tyckte chefredaktören att jag var "lite kaxig". Det sa han till min lärare, inte till mig. Det hela handlade om att jag ifrågasatte att jag arbetade gratis på deras tidning i fem veckor. De flesta av mina klasskamrater fick praktiklön, men inte jag. Jag arbetade och fick massa beröm av nyhetscheferna, men inte av chefredaktören. Redaktionschefen nästintill lovade mig sommarjobb. "Det är klart att vi ska fixa en plats åt dig här". Han skulle prata med chefredaktören. Men jag gick på folkhögskola (därför fick jag ingen praktiklön), jag var en ung kvinna som sa ifrån. Jag var kaxig. Jag hörde inget från tidningen, började bli desperat efter sommarjobb så jag ringde upp chefredaktören. "Jag har verkligen försökt men jag får inte in dig i schemat" - det var hans svar.

Är man, som jag var då, 19 år och ska in i journalistbranschen måste man stå på sig, inte låta sig bli trampad på och visa att man har lika mycket stake som männen. När chefredaktören kallade mig kaxig sa min lärare att "det måste man vara om man är 19 och ska in i den här branschen". Men att vara ung, kvinna och kaxig ansågs tydligen vara opassande. Jag fick ju inte jobbet, trots alla lovord från nyhetscheferna men det spelade ingen roll. I slutändan var det ändå chefredaktören som hade ordet.

Hade chefredaktören uttryckt sig på samma sätt om mig om jag hade varit kille? Troligen inte.
Generellt sett så förväntas män stå på sig mer, ha mer självförtroende och ta för sig mer än vad kvinnor förväntas göra. När ska det bli okej för oss kvinnor att bete oss som män utan att det anses vara opassande?

Caroline Johansson
31/3-09

Nu har jag kompletterat min anmälan på studera.nu. I topp ligger två stycken två-åriga journalistprogram. Efter det följer några kurser inom statsvetenskap, sen en kurs i svenska och sist en minikurs i internationell politik.

Jag har några veckor på mig att bestämma om jag verkligen känner mig redo för att hoppa på ett program. Visst, det är inte säkert att jag kommer in, det är säkert hur många som helst som söker, men jag har annat i tankarna också. I går kollade jag runt på lite spanska kurser-i Spanien det är klart! Jag hittade en väldigt intressant kurs i Málaga. Jag har länge velat läsa upp min spanska igen - det är ju ett fruktansvärt vacker språk! Så, varför inte? Om allt går enligt planerna ska jag jobba hela sommaren och har då råd med denna språkresa. Låter väldigt lockande faktiskt.

Inte nog med det, när jag kollade upp den där internationella politik-kursen så visar det sig att även den är tre veckor lång. Jag skulle kunna ta både spanska kursen och internationella-politik kursen i höst! Den sistnämda är i min hemstad Skövde vilket innebär att jag slipper ta studemedel eftersom mina rum hos mamma och pappa fortfarande står kvar. Jag kommer med all säkerhet försöka få något helg-jobb så jag slipper glida runt på mammas/pappas pengar, det skulle inte kännas okej.

När kursen i Skövde är klar så drar jag till Spanien och pluggar spanska! Fan, det låter ju helt underbart. Är faktiskt inte sugen på att börja ett program på universitetsnivå. Inte alls faktiskt - gillar inte den miljön. Fast chanserna för att få jobb kanske blir större då? Oh jisses, det är svårt det här med val. Speciellt när de påverkar hela din framtid.

Men men, jag är ju bara 20.

I går fick jag svar på en fråga jag länge ställt till mig själv: " Varför känner jag mig mer bekväm med att umgås med killar än med tjejer?"
Det var en dansk som hade svaret. Det fanns två alternativ.
"Antingen har Robert fel kön... eller så har du blivit väldigt sviken av en tjejkompis när du var barn", sa han.

Det sistnämnda stämmer in fruktansvärt bra och är förmodligen anledningen till att föredrar att hänga med killar:

När jag gick på mellanstadiet var jag bästa vän med en jämngammal tjej. Vi hade känt varandra sedan vi var två år gamla och hade alltid hållit ihop; men det var först i mellanstadiet som vi verkligen fann varandra. Vi gav varandra  smeknamn som låter likadant bara för att visa för alla att vi var som "Lili och Susie", "Helan och Halvan" eller "Humle och Dumle". Vi umgicks varje dag efter skolan och sov över hos varandra på helgerna. Våra hus låg bara ett kvarter bort och om man ville kunde man ta en häftig genväg genom min grannes trädgård. Någon gång pallade vi äpplen också, då var vi riktigt busiga.

Mellanstadiet började lida mot sitt slut. I slutet av en lektion sa fröken till oss att skriva ner namnen på dem vi ville gå i samma klass som på högstadiet. Självklart skrev jag ner min bästis namn och jag tror hon sa att hon hade skrivit mitt. Självklart skulle vi gå i samma klass, vi kunde inte tänka oss annat. I alla fall kunde inte jag det.

Efter ett tag kom det ett brev till klassen. I brevet stod det vilken klass alla hade hamnat i. Jag skulle börja 7H, min bästis hamnade i 7E. Katastrof. Jag sa direkt till min lärare att jag ville byta. Vi skulle ju vara tillsammans, jag och min bästis. Det var däremot inte bara jag som ville byta. En annan klasskompis sa till mig att " Om du byter så byter jag också". Visst, tänkte jag. Det bryr jag mig inte om jag ville ju bara hamna med min bästis. Däremot så hade min bästis och en annan tjej som också hamnat i 7E andra tankar. De tyckte inte om tjejen som också skulle byta till deras klass om jag gjorde det.

De två tjejerna som hamnat i 7E löste sitt problem på ett väldigt simpelt sätt. De stötte ut mig - totalt. Min bästaste vän började ignorera mig. Hon hade en ny bästa vän, den andra tjejen som hon hade ingått i pakt med. Jag minns att jag kunde gå bakom dem hem från skolan utan att de sa något till mig. Någon gång kunde de vända sig om för att sedan vända tillbaka blicken lika snabbt. Som om de bara skulle kolla om jag fortfarande gick bakom. När jag kom hem grät jag, ofta. Mamma sa att det skulle gå över, att jag skulle få nya kompisar. Det hjälpte inte då. Jag hade blivit av med min bästa vän och var fruktansvärt ensam. Allt detta resulterade i att jag inte bytte klass, de fick som de ville. I stället bytte jag bästa kompis; jag började umgås med tjejen som brudarna i 7E inte ville skulle byta till deras klass.

Det gick kanske ett och ett halvt år innan jag och tjejen som jag kallade min bästa vän började prata igen. Det var fruktansvärt påtvingat. Som om vi båda kände att vi faktiskt, egentligen, hörde ihop, att vi kunde bli som systrar igen bara vi försökte. Vi ville så gärna men allra mest ville jag ha svar men jag frågade aldrig någonting. Kanske skulle jag gjort det, stått på mig och ifrågasatt hur hon, min bästa vän, kunde göra såhär mot mig. I stället satt vi där hemma hos henne som många gånger förr. Jag minns inte riktigt vad vi gjorde men jag minns att det kändes väldigt stelt. Vad säger man när man vill klistra ihop vänskapsbanden som en gång revs sönder? Om man har svårt att hitta rätt lim som kommer att hålla resten av livet? Hur som helst så började vi skratta tillslut och då släppte allt.

Efter det var vi bästisar igen. Det var med denna tjejen som jag hade min första fylla med, som jag gick ut med första gången och som jag lät gråta mot min axel. Jag kände inte att jag kunde gråta mot hennes axel. Hade jag velat så hade jag med all säkerhet fått det. Men jag höll allt inom mig. Vi kunde prata om alla dessa killar som utnyttjade mig, dissade mig och krossade mitt hjärta. Men det var hemma i kudden som jag grät mig till sömns. Visst, vi berättade nästan allt för varandra men jag tror inte att hon visste hur ledsen jag var på insidan, hur trasig jag var.

Den enda kvinnan jag någonsin kunnat gråta inför är min mamma. Jag är lyckligt lottad som har en sån underbar mamma. Det har säkert hänt någon gång på fyllan inför någon annan också men det är inget som kommer till mitt minne nu. Min mamma är en fruktansvärt stark kvinna. Hon har lärt mig att det hjälper inte hur många tårar man gråter över en människa, det gör inte saken bättre. Snarare tvärtom. Livet går vidare och det är bara att acceptera.

Det här sveket som jag blev utsatt för i mellanstadiet lever kvar än i dag. Det är jag helt övertygad om. Det sättet som vi tjejer kan behandla varandra på är hemskt. Killar motarbetar inte varandra på samma sätt som vi tjejer kan göra (om de gör det överhuvudtaget, jag har inte så stor koll på det området). Vi tjejer ser varandra som rivaler och står någon i vägen för våra planer så ska hon ut ur våra liv. Problemet sopas under mattan så låtsas man att det inte finns där. Så går man i flera års tystnad utan att våga ifrågasätta, för att vi vet att det är så vi kan hantera problem.

Om vi tjejer började arbeta tillsammans i stället för att sätta käppar i hjulen på varandra, skulle vi komma närmare ett jämställt samhälle. Det är inte bara killarnas fel att vi anses vara det svaga könet- det är lika mycket vårt. Hur ska vi brudar någonsin kunna nå toppen när vi fäller krokben för varandra hela tiden?
Ju högre upp vi kommer desto hårdare blir fallet.

Caroline Johansson
29/3-09

Missade precis bussen från Molkom till Karlstad. Vi är fast här ett tag till. Kanske till åtta, kanske till tolv, kanske tills natten blir till dag.

Trala la la la

I dag har varit en sådan där dag när jag känner på mig redan på morgonen att dagen kommer att sluta i smärta. Smärtan stavas migrän. Jag har tagit massa tabletter men det hjälpte tydligen inte, migränen bröt ut så fort jag kom hem och la mig i soffan. De enda tabletterna som verkligen fungerar är "Zumo", men två tabletter kostar cirka 200 spänn så de är inga tabletter jag går och köper var och varannan dag.
Zumo är perfekt om jag vaknar med migrän (till exempel när jag är bakis) men när jag får "vardagsmigrän" ska det räcka med att ta budget-tabletterna. När man känner på sig att migränen är på g ska man ta två piller. Den senaste tiden har jag kunnat läsa av tecknen helt okej, har faktiskt inte haft så mycket migrän eftersom jag börjat träna igen, men denna dagen gick det tydligen inte lika bra. Det börjar med spänningar i vänstra tinningen, sen börjar det bulta och pulsera, sen kommer smärtan och efter det illamåendet. Det sistnämda har inte satt igång än och jag hoppas jag slipper tillbringa kvällen över toalettstolen.

Jag fick förresten en yoga-matta, en yoga-dvd och en yoga-bok av Linnéa. "Det där är inte riktigt min grej längre..." sa hon och gav mig alla hennes yoga-ägodelar. Bara att tacka och ta emot. Hon är snäll hon. Tror att jag ska inviga yoga-mattan sen (med yoga-övningar) om jag inte hänger över toalettstolen det vill säga...

Annars mår jag jävligt bra!
Tjo!

Läste precis den här artikeln på DN.se. Jag skäms över att vara svensk om det är så här vi framställs. Det här är pinsamt! Artikeln handlar om saker som svenskar klagat på under semestern.
Här är några smakprov:

"Stranden är för sandig"

”Min fästman och jag bokade ett rum med två sängar, men placerades i ett rum med dubbelsäng. Jag håller er nu ansvariga för att jag är gravid, vilket inte skulle ha hänt om vi fått det rum vi bokat"

"Det är för många spanjorer. Receptionisten pratar spanska. Maten är spansk. För många utlänningar"
- Du själv är utlänning i ett främmande land, jisses vad tänker folk med!?

"Ingen talade om att havet var fullt av fisk. Barnen blev vettskrämda"

"Jag blev biten av en mygga - ingen talade om att de kunde bitas"

Som sagt, jag skäms.

Omkring det år jag föddes, 1988, var det babyboom i Sverige. Det är ju logiskt att när vi 88or börjar föröka oss blir det babyboom igen, eftersom vi är en sådan stor årskull. Jag skulle inte kunna tänka mig att skaffa barn än på ett tag med det där beror ju mycket på omständigheterna.

Jag har en nära vän som skaffade barn förra året. Hon berättade att hon inte tror på abort, för henne var det fel väg att gå. Därför valde hon att behålla barnet. Hon är fortfarande tillsammans med pappan till barnet, de bor i en lägenhet hon är mammaledig från sitt jobb (som hon var smart att skaffa sig fast anställning på) och pappan till barnet arbetar. De klarar sig, det är säkert tufft att vara så ung och få barn, men de klarar sig. Den ekonomiska biten är inget problem för dem, så varför inte? Deras lille son är verkligen bedårande och min väninna ångar inte sitt beslut, nu vill hon ha ett till men kanske inte än på ett tag.

Nu är det återigen en babyboom i Sverige. Enligt nyhetskanalen.se föddes 1,9 barn per kvinna förra året. Det är den högsta siffran på 15 år. 2008 föddes 109 301 barn i Sverige vilket är en ökning med 1 880 jämfört med 2007. Trots finanskris och nedskärningar på arbetsmarknaden så väljer folk att skaffa barn. Förra året var det däremot inte så illa; det fanns trygghet att hitta. En del som fann den var nyanställda och såg möjligheter i stället för hinder. Jag vet att skolkamrater från Skövde fick en falsk trygghet efter studenten. Ett stort antal av studenterna fick jobb på Volvo och en saftig lön att leva på. En del flyttade hemifrån och levde loppan på sin lön.

I dag var jag och Robert ute på en lång promenad som varade i flera timmar.
Foto: Caroline Johansson


Pistolen är inte riktig...


... det är en leksakspistol som låg alldeles ensam ute i skogen.


Klotter vid ett vattentorn.


Klotterdörr.


Fin katt.


Robert <3


Solen går ner över Karlstad.

På Wikipedia står det om Biafra:
"Biafra, var en kortlivad självständig stat i Västafrika som erkändes av ett fåtal stater (Elfenbenskusten, Gabon, Haiti, Tanzania & Zaire. Biafra var en utbrytarrepublik från Nigerias östra region som utropade självständighet den 30 maj 1967kristna Igbofolket. Nigerias federala regering vägrade att acceptera Biafras självständighet vilket resulterade i Biafrakriget som varade fram till 1970. Den 15 januari 1970 kapitulerade Biafra och regionen införlivades igen i Nigeria. Den formella kapitulationen i kriget skedde tre dagar tidigare, den 12 januari. Biafras ledare var överstelöjtnat Odumeqwu Ojukwu med huvudort Enugu. Den hade ursprungligen ca 13,5 miljoner invånare, varav huvuddelen var från det ."

Efter att ha läst det där så faller alla pusselbitar på plats. Pappa föddes 1956. När Biafrakriget tog slut var han 14 år gammal och måste ha läst och hört om kriget i media. Jag tror att pappas föräldrar, det vill säga min farmor och farfar, sa precis samma sak till honom och hans syskon när de inte ville äta upp sin mat: " Tänk på barnen i Biafra som inte får någon mat alls". För när pappa var tonåring så var det krig i Biafra som ville bli självständigt.

Man lär sig något nytt varje dag, det må jag säga!

Det blev after work i dag med Robert. Det var mysigt och gott. "Ät hur mycket du vill för 20 spänn" -  är ett bra motto. De lär tjäna rätt gött i baren hela kvällen i alla fall. Två stycken coca cola (med mycket is och en lime i vardera) kostar 52 spänn! Det är dyrt. Så lägger de i kikärtor i tacos-köttfärsen så att det ska fyllas ut med något (Robert som påpekade det). Hur ofta har man kikärtor i tacos? Robert är inte ett stort fan av kikärtor men han äter för glatta livet ändå, det är ju så billigt.

Som min pappa sa till mig och min bror när vi var mindre och inte ville äta upp maten: "Tänk på barnen i Biafra som inte får någon mat alls!"
Jag tror att Biafra ligger i Afrika, eller så var det något som pappa hittade på. Måste kolla upp det där.

Nu ska jag ställa mig på badrumsmattan och utföra lite youtube-yoga!

I går kom jag på en jättesmart grej. I stället för att betala massa pengar för att gå på yoga, så kollar jag upp vad youtube har att erbjuda i yoga-väg. Det fanns en hel del faktiskt. En brud från New York som visar hur man bränner fett på bästa sätt när man utövar yoga. Blev faktiskt ganska svettig. Det är något som jag kommer att fortsätta med i alla fall- youtube-yoga!!

I morse flög jag upp i sängen och plumsade ner i simbassängen några minuter senare. Hemskt hurtig jag har varit de här två dagarna. Hoppas det håller i sig.

Nu ska jag iväg och fika med Linnea. Jag tror att hon har massa spännande saker att berätta efter gårdagens bravader (hoha).

Tjo!

Solen skiner och nästan bränner hål på persiennerna. Nästan lite synd att ha dem fördragna men annars skulle jag må ännu sämre av att jag sitter inne när det är så fint väder ute. På golvet ligger en hög med tvätt som borde vikas, vasken är full av disk som borde diskas och damm som borde dammas bort - men inte nu, inte i dag. Sådant har vi söndagarna till.

Jag måste ut i solen, ska nog ta med mig kameran faktiskt. Ta kort på våren så att jag får konkreta bevis på att den vekligen är här.

Grammatikprovet jag gjorde förra veckan var indelad i två delar. En A- del (teoretisk) och en B-del (praktisk). I dag fick vi reda på våra resultat. På A-delen fick jag VG och mitt resultat på B-delen räckte till ett G. Det sammanlagda betyget blev G. Här ska det även tilläggas att det högsta man kan få i denna kursen är VG. Jag är nöjd. Nu kan jag bränna mina grammatikböcker och häften. Bokbål någon? Eller kanske inte, de ser bra ut i bokhyllan.

Nu väntar jag bara på mitt resultat från uppsatsskrivningen, och mitt kårkort. Jag betalade kåravgiften för snart en månad sedan men kortet har fortfarande inte kommit. " De blev lite försenade, dem korten" sa de på Karlstad studentkår. Jo tack det har jag märkt. Det blev lite problem för mig med tentorna. Mina tentor fick en fet röd stämpel där det stod: " Har inte uppvisat kårkort", de trodde väl att jag inte hade betalat - men det hade jag. Vartenda förbannande öre.
Jag fick inte ens ut mitt grammatikprov i dag. Jag var tvungen att ringa två samtal för att få reda på resultatet. Om det är något jag verkligen hatar så är det när saker är så fruktansvärt krångliga när de inte alls behöver vara det. Det är ju inte mitt fel att kortet är försenat, men det är ändå jag som får lida för det. Orättvist är ordet.

Jaja, jag blev godkänd i alla fall och ärligt talat så hade jag inte trott annat. Men man måste få saker och ting bekräftade, det går inte att bara leva på förhoppningar - de måste slå in också. Slå in som en fet käftsmäll i nyllet.

För övrigt så har jag varit fruktansvärt bitter i dag, och i går, kanske till och med i måndags. När det blir ljusare ute så förväntar man sig ju att man ska bli gladare. För mig blev det tydligen tvärtom. Så har det varit fullmåne också vilket gör att jag får känningar av migrän. Mamma har samma symtom så den teorin måste stämma. Varulvs-migrän.

Nu ska jag analysera en text. Livet leker.
Tjo!

En av mina lärare på Molkoms folkhögskola har skrivit den här krönikan som innehåller många tänkvärda argument. Det är viktigt att någon vågar säga det. Helena Söderqvist är helt klart en förebild för alla oss unga, kvinnliga journalister.

Denna dagen startade 06.00. Jag tycker om att ha tid på mig på morgonen. Det är ofta mycket som ska göras: duscha, äta frukost, sminka sig, fixa håret och välja kläder. Sånt kan ta tid vill jag lova.

I dag började en ny delkurs, översättning. Ett fint, blått kompendium fick vi köpa fö 15 kronor också. De är så bra att ha de där kompendiumen! Jag visste inte hur jag skulle klara mig utan mitt blåa grammatik kompendium, vilken tur att det kunde ersättas av ett annat, dock ljusare-blå, kompendium.

Jag har börjat tänka lite på framtiden. La lite utbildningar i min "korg" på studera.nu i dag.
Tiden bara rinner iväg. Jag skulle vilja ha en gigantisk tillbringare som kunde fånga upp lite av allt som oftast bara rinner ut.

Det var premiär för Molkoms folkhögskolas andraårselvers uppsättning av Hamlet. Ni var hur duktiga som helst! Tack för en bra föreställning och lycka till nu i veckan.

Tänkte bara nämna två ärliga saker som min älskade Robert sagt till mig:

Första dialogen:
Robert följer med mig till Gina Tricot. Jag ska köpa tights. Jag tar fram ett par i storlek small.
Robert: Small?
Jag: Ja, medium töjer sig så mycket och blir för stora. Jag köper alltid small...
Robert: Det kanske är därför de alltid går sönder...

Andra dialogen:
Jag och Robert är på väg till Blue Moon Bar, after work står på schemat. Vi pratar om dittan och datten och tillslut, av någon anledning, kommer vi in på detta:
Robert: Du har bara bra sidor...
Jag: Men jag har ju humörssvängningar lite då och då...
Robert: ...alltså jag menar din kropp, inte din personlighet.

Just nu sitter jag på Hamids rum i Molkom. Jag och Robert kom hit vid elva i morse. Det var nämligen öppet-hus här i dag men det var inte så mycket folk här. Det var fler förra året, kanske är för att det är en sån fruktansvärd lågkonjunktur just nu-ingen har råd att åka hit. Men vi har för farbror CSN betalar. Har träffat Milla och vi kommer ses igen i kväll förhoppningsvis. Hamid och Robert är på väg till Konsum nu, de ska köpa Odin (folköl). Själv har jag lite roliga cider samt hallonvin. Det luktar succé.

Drama eleverna i årskurs två hade premiär för sin uppsättning av Hamlet i dag. De var hur duktiga som helst; vilka starka karaktärer! Det var mycket ilska, vrede, blod, svet och tårar. Allt som behövs för att en föreställning ska bli lyckad. Jag kommer att lägga upp några bilder i morgon. Deras scenkläder passade verkligen till storyn.

För tillfället har jag inte så mycket mer att tillägga. Jag hoppas på en lyckad kväll. Kanske ska sminka mig och göra iordning håret...

Tjo!

Tenta nummer två är nu avklarad. Känns hur skönt som helst att lägga grammatikboken åt sidan. Jag förutsätter att jag får godkänt, tycker inte alls att det gick dåligt - snarare tvärtom.

Nu är det äntligen helg. I morgon ska jag och Robert till Molkom och se på Hamlet. Kommer bli hur kul som helst. Förmodligen blir det raj-raj på kvällen sen. Nu är det dags för Prison Break-maraton. Jag köpte lite cider till i kväll tidigare i dag när jag var på systemet med Johanna och Linnéa. En av dem är den nyaste xidern och den andra hade bara en fin burk så jag ville testa. Kanske något att ha...

Jag vill börja med att tacka David Hellsing för de fina kommentarerna i mitt förra inlägg. Tack.

Tentan gick bra faktiskt. Hoppas verkligen jag får godkänt. Klarar jag den här tentan ska jag publicera uppsatsen här på bloggen så ni får läsa, det lovar jag! Uppsatsen handlade om "varför dricker studenter så mycket alkohol". Vi fick tre ämnen att välja på och jag kände att det ämnet kunde jag relatera till (haha).

Robert har äntligen fått sin DJ-anläggning att fungera ordentligt. Nu är det bara ett litet irriterande pipljud som ska bort. Jag kommer att publicera en bild på helheten (Robert+DJ-anläggningen) när jag får tillålelse. Nu ska jag sitta och plugga till det där pipljudet. Tenta nummer två står för dörren och det är bara att bjuda på kaffe.

Om en halvtimme ska jag åka till universitetet och genomföra min första salstenta. Det är uppsatsskrivning som står på schemat så jag har ju fördelarna på min sida om man säger så... Det jobbiga är att ingen vet var vi ska vara någonstans, men det löser nog sig.
 
Jag uppdaterar sen hur det gick.

Tjo!

Maciej Zaremba från Dagens Nyheters kulturredaktion har i det här reportaget, bland annat, intervjuat sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Maciej Zaremba ställer en väldigt intressant fråga till partiledaren: "Är jag svensk?"
Jimmie Åkessons svar på den frågan var: " Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig. "

Efter att ha läst en bit in i reportaget visar det sig att Maciej Zaremba har levt tio år längre i Sverige än vad Jimmie Åkesson har:
 "...och kan nog landets kultur litet bättre, eftersom jag har det till yrke. Svensk?" fortsätter Maciej Zaremba, eftersom han inte fick ett ordentligt svar på frågan första gången han ställde den.
Jimmie Åkesson svarar återigen i en tveksam ton:
"Jag kan inte avgöra det"  "...eftersom det inte är alldeles självskrivet vilken kultur du identifierar dig med. För jag antar att du kommer från ett annat land.”

Maciej Zaremba skriver även att sverigedemokraternas ledare har sagt att han uppfattar Laila Freivalds som svensk - trots att hon är invandrare från Lettland. Jimmie Åkesson har däremot svårt att acceptera jämställdhets- och integrationsministern Nyamko Sabuni som svensk:
”Jag känner inte att jag vill göra det, helt enkelt.”- är hans anledning till det.

"Han säger det två gånger, så det är ingen lapsus. Men hur skall jag veta om det är rasisterna som han blinkar till – eller folkhemsnostalgikerna? Är felet med Sabuni att hon är svart – eller kanske att hon är folkpartist – och så påfallande urban?" skriver Maciej Zaremba.

I november förra året hittades sju kvinnor mördade utanför Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Enligt landets president Ramzan Kadyurov, förtjänade inte kvinnorna att leva längre.
– De hade undermålig moral och blev rätteligen dödade av sina manliga släktingar, sade Ramzan Kadyrov till journalister i Groznyj.
Presidenten håller på att införa sharia-lagar i Tjetjenien. Ramzan Kadyrov vill hålla sig väl med radikala islamister – på befolkningens bekostnad.

Kvinnors främsta uppgift är att föda barn, de ska behandlas som ägodelar och män får gärna ingå äktenskap med flera kvinnor - detta hävdar Ramzan Kadyurov. Presidenten anser numera även att män har rätt att döda fruar och döttrar med dålig moral. Ramzan Kadyurov säger därmed emot sig själv. När kvinnomorden i Groznyj först uppmärksammades förkastade presidenten händelsen. I veckan ändrade han plötsligt ståndpunkt i frågan.

Anledningen till att Ramzan Kadyurov helt plötsligt försvarar hedersmord är enligt Dagens Nyheter: "det senaste inslaget i en kampanj för att stärka islamistiska värderingar". Kritiker menar att Ramzan Kadyrovs mål skulle vara att stärka sin personliga makt i landet och på så sätt lättare kontrollera religiösa grupper som vill bryta ut från Ryssland.

Presidentens åsikter strider mot den ryska lagboken vilket är uppseendeväckande eftersom Tjetjenien är en rysk delrepublik. Kvinnor och män har lika rättigheter enligt rysk lag som också garanterar boskillnad mellan kyrka och stat. Månggifte är inte heller tillåtet i Ryssland men ändå förespråkar Ramzan Kadyurov de Tjetjenska männen att ta sig flera kvinnor.

Trots att Ramzan Kadyurov väljer att gå emot rysk lag, håller Rysslands regering honom om ryggen. De är nöjda så länge Ramzan Kadyurov upprätthåller lugn och ordning i Tjetjenien. Här säger den ryska regeringen emot sig själva och de lagar som de själva stiftat. På pappret står det att jämställdhet och lika rättigheter garanteras, men det följs inte i praktiken.

De mördade kvinnorna hade enligt presidenten tänkt resa utomlands för att arbeta som prostituerade. Släktingarna avslöjade deras planer och kvinnorna straffades med döden. Detta säger väldigt mycket om Ryssland i stort. Kvinnor väljer att hellre sälja sina kroppar till främmande män i andra länder, än att stanna kvar i sitt hemland med allt som det innebär.

Människorättsorganisationer har uppmärksammat det hela och fruktar att hedersmord kan bli mer utbrett och accepterat i Tjetjenien. Gistam Sakajeva säger till nyhetsbyrån AP: "Presidentens ord är lag".
– När presidenten försvarar hedersmord kommer många att vilja utföra sådana för att göra honom nöjd, fruktar hon.

Rysslands nedskrivna lagar väger inte lika tungt som de presidenten väljer att stifta muntligt. År 2006 berättade tjetjenen Beslan Gadajev att han blivit torterad av polisen i Groznyj. Efter elstötar och åtskilliga slag med batonger fick polisen honom att erkänna brott han aldrig begått. En person som vågade uppmärksamma fallet var Journalisten Anna Politkov­skaja. Hon beskrev fallet i en artikel där hon varnade för hur tjetjener utnämns till terrorister på lösa grunder. Den artikeln skulle komma att bli hennes sista.

Anna Politkov­skaja var beredd att vittna mot Ramzan Kadyrov vars styrkor låg bakom ett antal brutala övergrepp i Tjetjenien. Detta kostade henne livet. Aftonbladet skriver: " Den regimkritiska ryska journalisten Anna Politovskaja hittades död utanför sin lägenhet i Moskva. Mycket tyder på att hon blivit mördad på grund av sitt arbete." Rysslands regering kunde känna sig lättade - ingen stod längre i vägen för deras arbete.

Den politiska makten i Ryssland baseras på att "tysta ned" allt motstånd. Befolkningens åsikter kvävs sakta men säkert till döds. Frågan är hur länge omvärlden kan stå utanför och se på?

Caroline Johansson
8/3-09

Den här helgen har varit så himla bra! Fredagen tillbringades i Molkom. Jag, Robert, Hamid och Toni hade lite förfest i bastun sen va kalaset i full gång. Jag hade hittat ett nytt, billigt vin på systemet med smultronsmak-15 procent. Detta drickande resulterade att jag blev askalas och gjorde massa galet. Jag, Robert, Hamid, Emmy och Patrik slaktade en julbock (gjord av hö). Hela vardagsrummet såg ut som ett slagfält när vi var klara med det. Galet var ordet. Kvällen slutade med att jag, Patrik och Hamid hade deeptalk om allt mellan himmel och jord.

I går var det fest igen! Ash och Tuva var värdar. Vi spelade fylle bridge och sjöng singstar hela kvällen. Min hals är lite öm i dag faktiskt... David Hellsing var på besök från Örebro så det blev ett kärt återseende. Självklart tog han ton till Oasis "wonderwall"-med gitarren i högsta hugg.
"Efterfest" hos Caraten, sovdags vid halv fyra. Dagen efter hade vi pizzamys.

I dag när jag och Robert skulle vinka av Hellsing så träffade vi på Fredrik. Han hade precis kommit hem till Värmland efter ett sportlov i Västra Götaland, Skara närmare bestämt. Även det blev ett kärt återseende med kramar och leenden.

Party Party helt enkelt! Vad vore livet utan vänner? Tack för en jättebra helg!