Caroline Johansson

Jag är helt slut. Deadline är det bästa som finns, men även det värsta. Min polisinformatörs-text med kommentarer om brottsstatistiken i Molkom har fått dispans. "Det här måste bara med, du får arbeta med den så länge som det behövs för att den ska bli så bra som möjligt." Det sade min lärare, jag är betydelsefull och det jag skriver om är viktigt. Det känns helt okej faktiskt.

Så, nu sitter jag här och väntar... och väntar och väntar på att läraren ska läsa texten igen. Efter det ska lärare nummer två läsa den. Jag vill bara att artikeln ska vara klar nu. Om polisinformatören läser artikeln, kommer hon bli förvånad och arg. Det hon då måste inse att det enda som var relevant för mig att skriva, var det hon sade om Molko(L)m. Hon visste inte ens hur ortsnamnet uttalas och hon har aldrig varit där. Hon hade ingen koll alls, det är det som framgår i artikeln. Jag tänker inte skriva om allt de där hon pratade mest om, hur bra polisen är.  Polisen är inte särskilt bra om de inte har koll på statistiken. Hon kunde inte berätta vilka som begår brotten eller vad det är för slags brott. De svar hon gav mig stod på ett papper som hon läste innantill från. Det var den bästa intervjun jag gjort i mitt liv. Jag har aldrig tidigare skrivit en liknande artikel. Jag har utvecklats som människa, det känns helt okej faktiskt. Ett bakslag för polisen i Värmland.

Trött och sliten, det är jag. Den här gången kommer jag få cred för allt jag skrivit, det är ungefär nio artiklar vi pratar om.  Jag har bild på framsidan av tidningen, mittuppslaget och baksidan som också är i färg. Resten av tidningen är i svartvitt. Jag är jävligt nöjd med min insats! Det känns helt okej faktiskt.