Grön avund

Jag är så fruktansvärt avundsjuk på mina kompisar som äntligen funnit kärleken. Speciellt två av dem. De var mina bästa vänner och vi kunde prata om allt. Jag kände att de alltid fanns där för mig och jag självklart för dem. Nu är de båda nykära, inte i varandra dock, och spenderar tiden med sina respektive. Det har aldrig gått såhär lång tid ifrån att vi hittade på någonting senast. En av dem pratar jag regelbundet med via den moderna tidens kommunikationer, men inte mellan två ögon. Den andra har jag inte sett skymten av på två veckor, om inte mer. Jag är arg, ledsen och besviken. Det jobbiga är att bakom min ilska och mina tårar döljer sig den grönaste av avundsjuka. Jag har aldrig funnit kärleken. I alla fall aldrig upplevt en lycklig förälskelse. Kärlek för mig är smärta och öppna sår, tårar och tunga ögonlock, krossat hjärta och oregelbunden puls men framförallt svek och drömmar som går i kras. Jag kan inte ens med att tänka på kärlek, eller på någon. Jag vet att det jag drömmer om aldrig kommer bli sant. Så känns det nu. Förut fanns det hopp. Ett hopp som en idiot gav mig för att sedan göra precis som alla andra, krossa mig och mina drömmar om kärlek. Just nu känns det väldigt meningslöst att försöka igen. Jag tror inte mina vänner förstår hur ont det gör i mitt hjärta att mista dem till varandra. Kanske är det själviskt att sitta och klaga men jag saknar dem. Saknar oss och våra galna upptåg. Nu ska alla bli vuxna, kära och flytta ihop. Nu när jag flyttar gör jag för hoppningsvis det för alltid. Det finns för mycket här hemma som påminner mig om saker jag helst vill glömma. Jag har varit ung och mycket, mycket naiv. Det ska aldrig hända igen.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0