Caroline Johansson

Nu är jag klar för i dag. Tydligen hade vi för mycket material så vi fick ställa en grej, dock inget jag gjort smailey. Ännu en gång får en bild jag tagit hamna på ettan. Jag är inte bara journalist jag är fotograf också, eller wannabe så mycket jag vill. Jag minns inte om jag skrivit om det här, men jag tappade ju en kamera i marken förra veckan, inte min utan redaktionens.

Jag gick ur lite för snabbt ur bilen och väskan åkte i marken. Jag tänkte inte mer på det förrän jag tog upp kameran och skulle ta en testbild. Jag tyckte det såg lite flimmrigt ut så jag skulle torka av linsen. Men nej. Linsglaset hade gått i tusen bitar liksom mitt stoltet. Jag som skulle ta fenomenala bilder till detta reportage. Det gjorde jag också för att det gick att ta bilder med kameran ändå efter några envisa försök. Fast jag var tvungen att ta bort glassplittret.

När jag kom tillbaka till tidningen var jag alldeles darrig. "De kommer ge mig sparken". Men nej. Det var helt lugnt. Jag möttes av en kollega som lugnade mig genom att säga att hon också haft sönder en kamera. som tur var, var det "bara" objektivet som hade skadats ordentligt. Och tydligen var kameran redan dålig, den tog så ljusa bilder ibland eller vad de var. Det fick jag erfara nästa gång jag åkte ut på ett jobb. Men som tur var hittade jag photoshop på datorn så jag fixade till det där med ljuset. De jag hade intervjuat såg inte solbrända ut direkt men det var inte fy skam heller. De såg hårda ut.

Om en kvart går jag till bussen. Robert skulle möta mig på stan. Han har blivit så romantisk den senaste tiden. Jag blir så glad för att han gör mig glad.