Nostalgin fortsätter
Jag var ju tjock när jag var liten.
Jag minns alla de gångerna då mina kompisar sprang med sina smala ben över skolgården. Jag lunkade efter så gott det gick.
Alla mellanstadiediskon när jag stod tillsammans med de andra som inte fick dansa tryckare med killarna. De andra låtarna kunde man ändå inte dansa till.
För att inte tala om ryska posten! Jag var sällan med och de gångerna jag var det, var jag livrädd för att jag skulle få pussa någon. Jag hade ju aldrig gjord det, alla andra tjejer i klassen hann före mig med det. Jag minns att jag aldrig vågade ta "kyss" när jag själv stod där i garderoben, eller något annat utrymme, för att dela ut min post.
Jag tyckte synd om den killen som skulle behöva pussa mig för att jag visste att han inte ville.
Saker har förändrats med åren kan jag säga. Mycket, om inte allt, är tack vare basketen. Jag började träna regelbundet när jag var tio år och mitt barnhull försvann. När jag var 16 hade allt fett förvandlats till muskler.
Jävlar vad vi tränade! Självförtroendet flög upp mot skyarna eftersom jag var bäst i laget under de flesta åren. Jag lyckades till och med komma med i regionslaget, trots min längd (1,62).
I dag är jag väldigt nöjd med mitt utseende. Basket spelar jag inte längre för ryggen ville inte mer. Men innan jag lade basketskorna helt på hyllan, hann jag komma med i Karlstads division ett lag.
Tack Peter Lundell för att du var en sån sträng tränare som lät oss springa tills vi nästan spydde.
Jag minns alla de gångerna då mina kompisar sprang med sina smala ben över skolgården. Jag lunkade efter så gott det gick.
Alla mellanstadiediskon när jag stod tillsammans med de andra som inte fick dansa tryckare med killarna. De andra låtarna kunde man ändå inte dansa till.
För att inte tala om ryska posten! Jag var sällan med och de gångerna jag var det, var jag livrädd för att jag skulle få pussa någon. Jag hade ju aldrig gjord det, alla andra tjejer i klassen hann före mig med det. Jag minns att jag aldrig vågade ta "kyss" när jag själv stod där i garderoben, eller något annat utrymme, för att dela ut min post.
Jag tyckte synd om den killen som skulle behöva pussa mig för att jag visste att han inte ville.
Saker har förändrats med åren kan jag säga. Mycket, om inte allt, är tack vare basketen. Jag började träna regelbundet när jag var tio år och mitt barnhull försvann. När jag var 16 hade allt fett förvandlats till muskler.
Jävlar vad vi tränade! Självförtroendet flög upp mot skyarna eftersom jag var bäst i laget under de flesta åren. Jag lyckades till och med komma med i regionslaget, trots min längd (1,62).
I dag är jag väldigt nöjd med mitt utseende. Basket spelar jag inte längre för ryggen ville inte mer. Men innan jag lade basketskorna helt på hyllan, hann jag komma med i Karlstads division ett lag.
Tack Peter Lundell för att du var en sån sträng tränare som lät oss springa tills vi nästan spydde.
Kommentarer
Trackback
