Caroline Johansson

Så här i studentider är det svårt att förstå att det var två år sedan jag själv var där. Två år har flugit förbi sen jag stod där med studentmössan på mitt svarthåriga huvud. Jag fick sommarjobb på ett äldreboende och var pirrig inför flytten från Skövde. Fast allra mest var jag nyfiken och exalterad. Att ämna Skövde är det bästa jag gjort.

Mina vänner i Molkom hade skolavslutning i går. Nu har jag ingen anledning att åka tillbaka dit igen på ett bra tag, förutom att hälsa på lärarna såklart. Detta inlägg kommer inte bli en hyllnings-skrift till Molkom, förklaringen om hur ett sådant litet samhälle kunde förändra mitt liv, hur jag mötte mina själsfränder och att det bara är att inse att det där året får jag aldrig tillbaka. Jag blir bara ledsen för jag saknar hur det var då. Allt var så nytt och spännande. Men hellre att ha det kvar som ett fint minne än att ha dragit ut på det för mycket.

Jag sitter ofta och snyftar när jag blir nostalgisk. Thåström ljuder ur högtalarna och vi väntar på en vän. En vän som lämnat bubblan för gott. Fast bubblan kommer alltid finnas kvar på något sätt. Man är inte som andra när man gått ett år eller fler i Molkom. Jag tror att jag alltid kommer att gå med en saknad efter det här, nu när allt är slut. Men det är inte klokt att gå med en saknad av det som varit, det är något jag lärt mig.

Nu får jag lägga av.