Caroline Johansson

I onsdags kväll blev min bror påkörd av en bil. Själv minns han inget från olyckan, men vi har fått höra i efterhand att bilföraren körde på honom vid ett övergångsställe. När mamma ringde till mig den där onsdagskvällen hade jag precis läst ett sms som min bror skickat till mig. Hans sms påminde mig om att jag skulle beställa biljett hem till jul. Jag hade precis bokat och betalat biljetten och skickade iväg ett sms till mamma, pappa och min lillebror. Efter en stund ringde mamma upp.

Jag svarade lika glatt som jag alltid gör när mamma ringer, men jag fick inget svar. Mamma tog förmodligen ett djupt andetag inför det hon skulle säga: ”De ringde från KSS och sa att Christoffer blivit påkörd av en bil…”

Den halvtimme som sedan följde var den värsta halvtimmen i mitt liv. Mamma visste bara att läkarna var i full gång med att röntga Christoffer. Vi visste inget mer. Jag vill aldrig veta av de där tankarna som snurrade runt i huvudet den där halvtimmen innan pappa ringde från sjukhuset.

Min lillebror hade röntgas. Läkarna hade sagt att det inte var så illa som de först trodde när de fick larmet. Pappa sa att han hade åkt in i bilrutan, och sen ut igen. Jag grät, skakade och grät.

Jag och Robert bokade en sista minuten till Skövde på torsdagen. Jag ville vara hos min familj, hos min lillebror, det fanns inget annat alternativ.

Mammas pojkvän Hannu kom och hämtade oss på stationen. Han körde oss till sjukhuset där mamma, pappa och pappas fru redan satt hos Christoffer. Min bror var väldigt mörbultad. Det gjorde ont i hjärtat att se honom ligga med massa kanyler och slangar. Han såg ut att sova men pappa sa att jag kunde gå fram och prata med honom. ”Hej lillebror”, sa jag. ”Carro, är det du?”, frågar brorsan och jag gav honom ett leende och klappade honom på armen.

Den här historien kunde ha slutat mycket illa. Men det kommer den inte att göra, tvärtom. För varje dag som har gått har Christoffer blivit piggare och sakta men säkert har han blivit sig själv igen. Den största skadan han fick efter olyckan var en flisa från ögongloben som lossnat och tryckte mot hjärnhinnan och ögonmusklerna.

Ögonglobs-flisan opererades på plats på Sahlgrenska i Göteborg i fredags. Då hade vi varit på sjukhuset sedan söndagen. Christoffer åt, drack och gick omkring som vanligt. Det var bara flisen i ögongloben som skulle fixas.

Operationen blev mycket lyckad. Skulle han inte ha ett ärr vid det högra ögonlocket skulle man inte kunna tro att han varit med om en så svår olycka. I morgon får han komma hem till Skövde igen. Min bror är Stålmannen!